onsdag 16 januari 2013

Svårläst Agaat

En läcker tegelsten på dryga 700 sidor, som man blir glad av att hålla i handen och som har en lovande baksidestext. En väl genomtänkt text vad gäller disposition och språk. Massor med spännande citat, rim och ramsor, sånger och andra texter insprängda i berättelsen. En trovärdig sjukdomsskildring och ibland oerhört vackra avsnitt om engagemang och kärlek. Samt en imponerande översättning, så vitt jag förstår.

Och samtidigt nästan omöjlig att läsa.

Tyckte jag, alltså. Men inte så många till av mina bokcirkelvänner, det ska villigt erkännas. Flera av dem såg snarare romanen Agaat av Marlene van Niekerk som 2012 års stora läsupplevelse!

Boken utspelar sig i Sydafrika, från 1950-tal till 1990-tal ungefär. Den handlar om människorna på en gård, men mest om kvinnorna - gårdens vita ägare Milla och det adopterade svarta flickebarn som får namnet Agaat (som betyder God). Milla är, som vi alla, oerhört influerad av sin kultur och kan inte frigöra sig från det alls trots att hon nog faktiskt försöker. Agaat, som blir utskuffad ur boet när den äkta sonen kommer, ser till att bli fruktansvärt duktig på nästan allt och hämnas genom att bli sonens närmaste förtrogna.

Jag fick jobba mig igenom boken hela vägen, slita mig fram, även om jag efter dryga tvåhundra sidor iallafall hade lyckats uppbåda så pass mycket intresse att jag faktiskt gick med någorlunda lätta steg till arbetet i läshörnan. (För läst vill jag ju trots allt ha gjort när vi ska prata om boken.) Frågan är vad som var så jobbigt? Bidragande orsaker kan ha varit dessa:

  • Jag tyckte INTE om någon av personerna i boken, kunde inte identifiera mig med någon enda. Huvudpersonen Milla tyckte jag var direkt dum, även om hon onekligen var intelligent. Agaat själv, vars röst vi aldrig hör direkt och som det var lite lättare att känna sympati för, var inte heller lätt att förstå. Och alla andra var också obegripligt motsägelsefulla och ambivalenta. Ja, det var tröttande och gjorde det svårt för mig att bli engagerad!
  • Allt var så hemligt hela tiden, trots att man får läsa flera olika sorts texter i varje kapitel som ofta behandlar ungefär samma sak: Millas monologtankar i sjuksängen i nutid, utdrag ur Millas dagbok från förr, Millas tankar till den hon var då (med du-tilltal till sig själv!) samt något slags stream of consciousness el. likn. i kursiv stil som oftast är fullkomligt förryckt. Sonens tankar i prologen och epilogen förklarade en del, men det kändes långt ifrån tillfredsställande. Ja, det var krävande att läsa och det kändes aldrig riktigt som om författaren gav mig lön för mödan!
  • Dessutom var det verkligen inte mycket som var uppmuntrande eller roligt! Det kräver jag naturligtvis inte av en bok egentligen, men jag tycker att författaren kan bjussa på NÅGOT som är trevligt eller begripligt ibland. (Därför blev Herta Müller lite för mycket mig också! bara så att du vet vad det är för läsare som tycker på den här bloggen! ;-))

På vår träff i söndags fick jag höra tolkningen att det hela är en allegori för det uppvaknande nya Sydafrika, att Agaat på något sätt symboliserar den nya nationen där vita och svarta ska leva sida vid sida. Det lät ju väldigt intressant och spännande -  och ja, det förklarar kanske en hel del av det motsägelsefulla och ambivalenta. Men gör det boken mer läsbar? Njaa.

Kanske är jag alltför obildad för att begripa allegorin ordentligt...Eller så har jag helt enkelt för lite tålamod.

onsdag 9 januari 2013

Dandy

Sådärja. Nu har jag läst bok nummer två i Guillous serie om 1900-talet också. Den handlade, som varenda läsare av den första boken begrep att den skulle göra, om den tredje brodern Sverre under samma period fram till och med första världskriget.

Sverre bygger inte broar - för då hade han varit med i boken Brobyggarna - utan något annat. Och eftersom både krig och ingenjörskonst och i viss mån politik och idrott behandlades i den första boken, handlade den andra följdriktigt om en del av vad som återstår av en samhällsbeskrivning: kultur samt mer politik och i viss mån idrott. (Att religion inte finns med på Guillous lista förvånar väl ingen.)

Jag var ju smått förvånad över att Sverre bara uteblev i den första boken - och faktum är att denna bok är skriven som om den var en del av den första. (Vilket den kanske var från början, men så blev den för tjock?) Den hänger liksom lite bredvid, står inte riktigt för sig själv, är min spontana tanke. Dandy behövs för att vi ska bli färdiga med den här tiden och med brödernas ungdom, för att vi ska kunna gå vidare. Men den är lite tam.

Hur kan en berättelse om en homosexuell man i de mest moderna konstnärliga kretsarna i London (läs Bloomsburygruppen) under de första årtiondena på 1900-talet överhuvudtaget betraktas som tam? Ja, det är också mig en gåta. Egentligen är det ju en minst lika bra historia som den om Lauritz eller Oskar, kanske till och med bättre, men jag saknar dynamiken från Brobyggarna - den som uppkom när jag som läsare hela tiden fick växla mellan brödernas upplevelser. Och Ingeborgs!

Och så känns det som om denna ständiga "name dropping" nästan går lite väl långt, även om det för all del är lite roligt också ibland. "Sen rekommenderade han [Edgar Degas] en ung spansk konstnär som hette Pablo någonting och som just haft sin första utställning, fått växlande kritik men inga köpare. Fast det hade han varit värd. Så för säkerhets skull hade Albie köpt med sig fem, sex verk av den där Pablo också."  Frågan är om det finns något alternativ när dessa romanfigurer ska sättas in i sammanhanget och århundradets historia berättas.

Jag blev inte överraskad en enda gång, allt kändes följdriktigt, så det "avtal" författaren gjorde med läsaren i första boken har följts till punkt och pricka. Han kan sitt hantverk, som sagt, den här Guillou.

Även om det alltså blev lite tråkigt ibland, så vill jag gärna läsa fortsättningen. (Ska vi gissa på mellan fyra och sju delar sammanlagt?!) Vilka fler berättelser är det han vill berätta om det senast avslutade århundradet?  

tisdag 1 januari 2013

Nytt år

En underbar solpromenad med maken fick börja det nya årets första förmiddag. Jag är trött och glad och avslappnad, med ytterligare en veckas ledighet framför mig. Läser en hel del, men skriver mest på släktforskningsprojektets dokumentering. Får kämpa för att det inte ska bli bara avbrutna meningar.

Återkommer, helt enkelt. Gör jag med text. Lite senare.