Inte har det blivit många inlägg här i bloggen under året, inte. En anledning är att vi inte hade några bokcirkelträffar i våras, av smittskyddsskäl, utan har haft det först efter sommaren. En annan förklaring är att jag helt enkelt inte läst så mycket "nytt", utan mest läst om tidigare lästa böcker (som jag ofta redan har skrivit om här).
Dock: Till oktoberträffen läste vi om C S Lewis "Den sista striden", vilket är den sista boken i Narnia-serien. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i den, så den har jag inte läst om lika många gånger som de andra. (Vilket jag gjorde igen även denna gång.)
I serien hamnar barn från vår värld på olika sätt i Narnia-världen, där stora äventyr och avgörande uppgifter väntar dem. Denna den sista boken kan sägas handla om den yttersta tiden - med falska profeter, manipulativa varelser, rädsla, misstro och ren ondska - som slutar med den gamla världens undergång och om nya himlar och en ny jord därefter.
Anledningen till att jag inte gillat den lika mycket som de andra i serien är antagligen för att den är så särdeles obehaglig innan det lyckliga slutet kommer. Som alltid är ju det onda mer dramaturgiskt och känns mer i magen. Ska det god märkas måste man ta det lugnt, titta nära och vara öppen för det oväntade.
Och huvudfrågan går naturligtvis inte att komma ifrån: Hur reagerar jag själv på manipulativa människor som försöker bestämma min bild av verkligheten? Vågar jag stå upp för det jag tror på eller låter jag mig skrämmas till tystnad? Lyfter jag mitt huvud och ser med hjärtat, även när allt är som mörkast?
Läs dem - allihop! Börja med "Häxan och lejonet" (och/eller "Min morbror trollkarlen", som skrevs senare men är först i Narnia-kronologin eftersom den handlar om skapelsen).
