Bokcirkelns sista bok inför sommaren blev norska Gunnhild Öyehaugs roman ”Presens maskin” (2018, på svenska 2020). I trettio kapitel, alla namngivna med ett substantiv i bestämd form, berättas om Anna och Laura och människorna runt dem. Kvinnorna är mor och dotter, men har på grund av en felläsning hamnat i parallella universum.
De minns inte varandra, men känner ändå saknaden efter något viktigt och ogripbart. De är lite ängsliga av sig, men finner slutligen ro i en utmaning och ett pianostycke och en samtidighet som både finns och inte finns. Samtidigt gör berättaren pratiga utvikningar – ja, till och med ingripanden! – om både det ena och det andra, till synes helt planlöst.
Det är precis så förvirrande som det låter. Berättelsen är relativt meningslös och ganska obegriplig, men båda kvinnorna är av kött och blod och språket pricksäkert och böljande. De ibland otroligt långa meningarna blir till ett medvetandeflöde som lever, åtminstone tills berättaren sticker hål på det med sina kommentarer. Jag borde bli – brukar bli – frustrerad, men här skakar jag bara på huvudet innan jag läser vidare.
(Dock: Varför är det bara Laura som försvinner ur Annas universum – och vice versa? Maken Bård finns ju kvar som pappa till Laura men också som exmake till Anna.)
Som människa är jag ju meningssökande, så förtvivlat försöker läsaren i mig bringa någon slags mening i denna bok. Med ledning av de två inledande citaten (om förvirringen vid Babels torn samt frågan Vem är du?) tänker jag:
Kanske handlar boken om att människan
måste hitta sig själv och sin egen mening i den värld där vi lever, även då tvivlet
gnager om huruvida hon är på rätt plats. Och om att med kärlek och utmaningar
göra den platsen till sin.
