Idag har jag för första gången sett ett luciatåg med en julgran. (Han fick stå i närheten av eluttaget, eftersom sladden till den röda ljusslangen inte räckte så långt.) Dessutom manlig lucia och tärnor i smink och peruk, en stjärngosse, en tomte med fru (enda tjejen i fordonsklassen) samt några odefinierbara skepnader. Sångförsöken genomfördes också med ett visst allvar.
Kul!
fredag 10 december 2010
måndag 6 december 2010
Går det att jobba så?
Vi bor i en samfällighet. Då måste man enligt lag vara medlem i samfällighetsföreningen, som på olika sätt har i uppdrag att förvalta samfälligheten. Dessutom är vårt område byggt i slutet av 70-talet, med blandade boendeformer, vilket innebär att även ett antal fastigheter med hyreslägenheter ingår i samfälligheten ifråga. Detta innebär i praktiken att det kommunala hyresfastighetsbolaget också är medlem i vår samfällighetsförening.
Det är en trevlig tanke - att människor ska umgås och göra saker tillsammans. Även demokratiskt är det mycket tilltalande att besluten om hur boendemiljön ska se ut och skötas om tas av de boende själva. Men ack så svårgenomfört det känns ibland år 2010. Då inte så många har tid/lust/möjlighet att sitta i styrelser eller ens gå på årsstämmor. Då inte alla småhusägare tycker att det är rättvist att de ska vara med och betala för att grannarna i hyreshuset i nästa kvarter ska få vägen omasfalterad eller lekplatsen uppsnyggad. Då strukturen i samfällighetsföreningen, bolaget och kommunen ser så olika ut samtidigt som vi ska kunna komma överens om skötseln där varannan buske hör dit och varannan dit.
I styrelsen ska vi ha ett större perspektiv och se till hela området, inte bara till vår egen gata. Vi ska också ha en långsiktig planering. Jag tycker att det är rätt kul att leda detta arbete. Jag lyssnar gärna till förslag och idéer och får också lyssna till en hel del gnäll och klagomål. Jag tycker att det är tungt när vi inte är fulltaliga i styrelsen, men kan samtidigt tycka att det egentligen är de andra medlemmarnas problem mer än mitt. Vi har fått förtroendet att göra jobbet så gott vi kan - och gör det också. vare sig man håller med eller inte är man varmt välkommen att vara med i styrelsearbetet. (Just nu har vi till exempel ingen sekreterare!)
En intressant fråga, som vi berört bland annat ikväll på ett öppet styrelsemöte, är: Hur stort är vårt ansvar för att medlemmarna blir informerade? Räcker det med en årsstämma samt skriftlig information i brevlådorna fyra gånger om året med inbjudan till dialog via e-post o dyl? Eller borde vi bjuda in till öppna möten oftare, kanske för att demokratisk möteskultur och representativa val känns ointressant och oväsentligt för folk i gemen idag?
Å andra sidan: Samfällighetsföreningen är uppbyggd enligt principer för demokrati och gemensamt ansvar. Hur ska vi frivilliga amatörer orka med att arrangera en massa extramöten när vår huvuduppgift - att förvalta området - tar så pass mycket tid och energi? (Årets arbetstid för föreningen uppgår enligt mina beräkningar till 76 timmar hittills.) Kan man inte förvänta sig att vuxna människor faktiskt läser den information de får och ser till att göra sin röst hörd på det möte då ansvar ska utkrävas och människor få förtroende att sköta jobbet de själva inte vill ha? Och har jag inte fått förtroendet att sköta det jobbet utefter de principer som fastslagits på mötet, utan ska fortsätta fråga alla andra hela tiden? Går det att jobba så?
Väl värt att fundera över.
Det är en trevlig tanke - att människor ska umgås och göra saker tillsammans. Även demokratiskt är det mycket tilltalande att besluten om hur boendemiljön ska se ut och skötas om tas av de boende själva. Men ack så svårgenomfört det känns ibland år 2010. Då inte så många har tid/lust/möjlighet att sitta i styrelser eller ens gå på årsstämmor. Då inte alla småhusägare tycker att det är rättvist att de ska vara med och betala för att grannarna i hyreshuset i nästa kvarter ska få vägen omasfalterad eller lekplatsen uppsnyggad. Då strukturen i samfällighetsföreningen, bolaget och kommunen ser så olika ut samtidigt som vi ska kunna komma överens om skötseln där varannan buske hör dit och varannan dit.
I styrelsen ska vi ha ett större perspektiv och se till hela området, inte bara till vår egen gata. Vi ska också ha en långsiktig planering. Jag tycker att det är rätt kul att leda detta arbete. Jag lyssnar gärna till förslag och idéer och får också lyssna till en hel del gnäll och klagomål. Jag tycker att det är tungt när vi inte är fulltaliga i styrelsen, men kan samtidigt tycka att det egentligen är de andra medlemmarnas problem mer än mitt. Vi har fått förtroendet att göra jobbet så gott vi kan - och gör det också. vare sig man håller med eller inte är man varmt välkommen att vara med i styrelsearbetet. (Just nu har vi till exempel ingen sekreterare!)
En intressant fråga, som vi berört bland annat ikväll på ett öppet styrelsemöte, är: Hur stort är vårt ansvar för att medlemmarna blir informerade? Räcker det med en årsstämma samt skriftlig information i brevlådorna fyra gånger om året med inbjudan till dialog via e-post o dyl? Eller borde vi bjuda in till öppna möten oftare, kanske för att demokratisk möteskultur och representativa val känns ointressant och oväsentligt för folk i gemen idag?
Å andra sidan: Samfällighetsföreningen är uppbyggd enligt principer för demokrati och gemensamt ansvar. Hur ska vi frivilliga amatörer orka med att arrangera en massa extramöten när vår huvuduppgift - att förvalta området - tar så pass mycket tid och energi? (Årets arbetstid för föreningen uppgår enligt mina beräkningar till 76 timmar hittills.) Kan man inte förvänta sig att vuxna människor faktiskt läser den information de får och ser till att göra sin röst hörd på det möte då ansvar ska utkrävas och människor få förtroende att sköta jobbet de själva inte vill ha? Och har jag inte fått förtroendet att sköta det jobbet utefter de principer som fastslagits på mötet, utan ska fortsätta fråga alla andra hela tiden? Går det att jobba så?
Väl värt att fundera över.
måndag 29 november 2010
ALLT göms i snö
Det finns, som alltid, mycket att säga om vädret. Jag nöjer mig med att konstatera att snöhögarna på tomten är lika stora nu som de var i februari/mars, men då var det ju i slutet av vintern. Frågan är: Var ska vi göra av all snö om det fortsätter så här?
(Troligen får vi väl skotta det till baksidan...)
(Troligen får vi väl skotta det till baksidan...)
torsdag 25 november 2010
Mer begär jag inte
Igår fyllde jag år. Eftersom jag jobbade eftermiddag/kväll, fick jag sovmorgon ända tills familjen väckte mig med sång och paket halv åtta. Sedan pysslade jag hela förmiddagen med lite adventsfixande och bakande, vilket är väldigt trevligt när man inte har bråttom. Efter dagens vila åkte jag till jobbet mina fyra timmar - lite annorlunda eftersom det var öppet hus på skolan. Och på kvällen drack jag te och läste i lugn och ro.
Kort sagt en väldigt lagom och trevlig vuxenfödelsedag. Och ikväll ska maken och jag på Björn Skifs!
Kort sagt en väldigt lagom och trevlig vuxenfödelsedag. Och ikväll ska maken och jag på Björn Skifs!
fredag 19 november 2010
Bara så ni vet
Jobbar och har trevligt på jobbet. Målar i källaren så ofta jag orkar. Planerar adventsfika och städar upp i hörn som fått stå alldeles för länge. Springer på Öppet hus med äldste sonen inför gymnasievalet.
Kort sagt ganska fullt upp. Men jag trivs alltså i vintermörkret.
Kort sagt ganska fullt upp. Men jag trivs alltså i vintermörkret.
måndag 15 november 2010
Bilderboksfrosseri
Igår gick jag på bokcirkel igen. För att ge nobelpristagaren och oss själva ordentligt med tid, läser vi Tant Julia... till nästa gång. Annars hade vi bara haft ungefär två veckor på oss från utgivningsdatum till igår.
Istället beslöt vi oss för att läsa bilderböcker för varandra. Barnböcker är ju ofta både innehållsrika och allmängiltiga, trots att de är ganska korta. De handlar mycket ofta om människan och om hur hon lever sitt liv - kort sagt det all litteratur nog innerst inne handlar om.
Vi hade vådligt roligt och hann på några få timmar prata om flera hela berättelser. Och dessa diskussioner handlade om att våga, att ta tag i sina rädslor, att fortsätta vara nyfiken, att lära sig, att se verkligheten ur andras perspektiv, att njuta av ord och ljud och bilder, att göra saker tillsammans...
Sedan var det mycket vi inte hann prata om också. Som förhållandet mellan ord och bild - och vad det gör med berättelsen. Och vad som gör en bok tidlös, till en klassiker. (Utgivningsåren sträckte sig från 1949 till 2000-talet.)
Själv läste jag Nasse hittar en stol, ritad och berättad av Sven Nordqvist före Pettsson-böckerna. Förutom att hela familjen har läst och älskat den, så har jag använt den för att initiera diskussioner kring lärande i gymnasieklasser. Den står sig väl i pedagogikdiskussioner!
Istället beslöt vi oss för att läsa bilderböcker för varandra. Barnböcker är ju ofta både innehållsrika och allmängiltiga, trots att de är ganska korta. De handlar mycket ofta om människan och om hur hon lever sitt liv - kort sagt det all litteratur nog innerst inne handlar om.
Vi hade vådligt roligt och hann på några få timmar prata om flera hela berättelser. Och dessa diskussioner handlade om att våga, att ta tag i sina rädslor, att fortsätta vara nyfiken, att lära sig, att se verkligheten ur andras perspektiv, att njuta av ord och ljud och bilder, att göra saker tillsammans...
Sedan var det mycket vi inte hann prata om också. Som förhållandet mellan ord och bild - och vad det gör med berättelsen. Och vad som gör en bok tidlös, till en klassiker. (Utgivningsåren sträckte sig från 1949 till 2000-talet.)
Själv läste jag Nasse hittar en stol, ritad och berättad av Sven Nordqvist före Pettsson-böckerna. Förutom att hela familjen har läst och älskat den, så har jag använt den för att initiera diskussioner kring lärande i gymnasieklasser. Den står sig väl i pedagogikdiskussioner!
torsdag 11 november 2010
Familjen på teater
Igår kväll var maken och jag på Östgötateatern. Vi har abonnemang, dvs köper biljetter till alla säsongens uppsättningar i förväg och sitter på samma platser varje gång (om vi inte måste byta dag). Det kostar inte jättemycket, vi kommer iväg och gör något tillsammans utan barn och det blir av att vi ser på teater. Perfekt, helt enkelt!
Den här gången blev vi serverade Familjen (August: Osage County), ett nyskrivet och prisbelönt stycke av den amerikanske dramatikern Tracy Letts. Den övergripande berättelsen är bekant: En hel familj samlad på ett ställe, i detta fall pga ett försvinnande och småningom en begravning, med omvälvande konflikter och känslor som rullas upp på löpande band i tre och en halv timme. Här finns mycket att både förvånas över och att känna igen. För att inte tala om att man gläds över att ens egen familj är så lugn och fin och normal!
Scenografin är genial med alla rum på scenen samtidigt och det stora dockskåpet på vinden fascinerar mig. Kanske är det meningen att jag ska associera till Ibsens Et dukkehjem, som också handlar om hur kvinnor kämpar med nedärvda (eller kanske snarare inlärda och övertagna) mönster medan männen står mer eller mindre handfallna bredvid. Dessutom är skådespeleriet övertygande och helgjutet - som vanligt. Det är riktiga om än överdrivna människor av kött och blod som lever sitt liv där på scenen.
Kanske har jag sett för mycket Strindberg och annan familjedramatik, men det är en sak i storyn som ändå gnager mig. Jag tycker att det är en roll som hänger i luften, som inte får sin förklaring eller utveckling. Och så är det väldigt sällan i teater där alla andra rollkaraktärer utvecklas. Kanske har jag missat något, eller så är jag inte tillräckligt amerikanskt orienterad, men jag undrar: Varför fick hembiträdet en så framträdande roll i början, när hon aldrig blev människa under spelets gång? Varför är hon med överhuvudtaget, när hon egentligen inte bidrar till handlingen alls eller ens accentuerar frågeställningarna? Och varför i all sin dar är hon indian/ursprungsbefolkning, när detta aldrig blir betydelsebärande utan på sin höjd ger lite lokalfärg?
Är det av samma anledning som alla pjäser under 90-talet hade med en homosexuell roll - för att vara politiskt korrekta snarare än för att låta dem säga något viktigt?
Sammantaget måste dock sägas: De är verkligen duktiga på Östgötateatern! Det är ALLTID värt pengarna - tankeväckande eller roligt eller gripande eller underhållande eller alltihop samtidigt. Och någon gång en bagatell, men då en rätt trevlig sådan.
(Utom en gång för många år sedan med en sängkammarfars med spring ut och in genom dörrar som hette Men säg ingenting till Henry. Skådespelarna gjorde sitt bästa, men varken de eller publiken trodde på det hela. Uppsättningen lades ner efter några få veckor.)
Den här gången blev vi serverade Familjen (August: Osage County), ett nyskrivet och prisbelönt stycke av den amerikanske dramatikern Tracy Letts. Den övergripande berättelsen är bekant: En hel familj samlad på ett ställe, i detta fall pga ett försvinnande och småningom en begravning, med omvälvande konflikter och känslor som rullas upp på löpande band i tre och en halv timme. Här finns mycket att både förvånas över och att känna igen. För att inte tala om att man gläds över att ens egen familj är så lugn och fin och normal!
Scenografin är genial med alla rum på scenen samtidigt och det stora dockskåpet på vinden fascinerar mig. Kanske är det meningen att jag ska associera till Ibsens Et dukkehjem, som också handlar om hur kvinnor kämpar med nedärvda (eller kanske snarare inlärda och övertagna) mönster medan männen står mer eller mindre handfallna bredvid. Dessutom är skådespeleriet övertygande och helgjutet - som vanligt. Det är riktiga om än överdrivna människor av kött och blod som lever sitt liv där på scenen.
Kanske har jag sett för mycket Strindberg och annan familjedramatik, men det är en sak i storyn som ändå gnager mig. Jag tycker att det är en roll som hänger i luften, som inte får sin förklaring eller utveckling. Och så är det väldigt sällan i teater där alla andra rollkaraktärer utvecklas. Kanske har jag missat något, eller så är jag inte tillräckligt amerikanskt orienterad, men jag undrar: Varför fick hembiträdet en så framträdande roll i början, när hon aldrig blev människa under spelets gång? Varför är hon med överhuvudtaget, när hon egentligen inte bidrar till handlingen alls eller ens accentuerar frågeställningarna? Och varför i all sin dar är hon indian/ursprungsbefolkning, när detta aldrig blir betydelsebärande utan på sin höjd ger lite lokalfärg?
Är det av samma anledning som alla pjäser under 90-talet hade med en homosexuell roll - för att vara politiskt korrekta snarare än för att låta dem säga något viktigt?
Sammantaget måste dock sägas: De är verkligen duktiga på Östgötateatern! Det är ALLTID värt pengarna - tankeväckande eller roligt eller gripande eller underhållande eller alltihop samtidigt. Och någon gång en bagatell, men då en rätt trevlig sådan.
(Utom en gång för många år sedan med en sängkammarfars med spring ut och in genom dörrar som hette Men säg ingenting till Henry. Skådespelarna gjorde sitt bästa, men varken de eller publiken trodde på det hela. Uppsättningen lades ner efter några få veckor.)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)