Psalmboken? Gilla!

Jag gillar psalmboken och dess mångfald av psalmer! Det var alltså helt perfekt att jag i söndags, på väg till kraftsamlandet inför mammas 70-årsdag, hamnade på "Musik som berör" i St Johannes kyrka med det temat.

I år är det 25 år sedan vi fick en ny psalmbok, en psalmbok som jag både då och senare vid ett flertal tillfällen har "presenterat" för olika grupper - konfirmander, syföreningstanter, kyrkoråd... Då har jag försökt visa på dess omfång och bredd. Per-Olof Nisser varvade psalmsången med ett trevligt och upplysande tal om arbetet i psalmbokskommittén. (Som började redan 1969.)

Roligast var att få sjunga många olika typer av psalmer - typ kyrkovisor, väckelsesånger, nyskapade experimentpsalmer. Intressantast var Nissers konstaterande av vad som var svårast och tog längst tid i förberedelsearbetet. Det var inte att komma överens med landets övriga samfund om en gemensam del. Det var inte heller att bestämma vilka gamla psalmer som skulle vara kvar eller vilka som skulle strykas. Nej, det hettade till ordentligt först när språkdräkten behövde förändras på en psalm som alla ville ha kvar.

Tänk vad ord är viktiga!

Chicago och Tant Julia

Själv har jag aldrig varit där, men det brukar inte vara nödvändigt för att kunna uppskatta en scenframställning. Häromdagen var maken och jag på Östgötateatern och såg musikalen ifråga. Hans kommentar var kort och gott: - Lättviktigt! (Planerar du att se den kan du sluta läsa här!)

Det sammanfattar faktiskt det hela ganska bra. Trots att showen var överdådig , skådespelarna och sångarna duktiga , koreografin fantastisk och regissören hade gjort ett utmärkt jobb... så lämnades jag i princip oberörd av den där oaptitliga soppan.

Klart att det fanns en och annan sak som kanske kunde kännas intressant eller aktuell om jag funderade en stund på den och satte in den i ett sammanhang (som till exempel medias makt och berömmelsens flyktighet) men hon har ändå rätt kompisen som sa: - Handlingen är ju så B!

Jag kan inte låta bli att dra en parallell till det där stolpskottet till bok av Mario Vargas Llosa som vi läste senast i bokcirkeln. Tant Julia och författaren är någon slags halvbiografisk sak (med mycket som återkom i hans olika Nobeltal) på härligt språk och med en spännande skrivstrategi, som liksom inte kommer någonstans utan rinner ut i sanden för att jag som läsare inte involveras på något sätt. Inte blir berörd. Då spelar det liksom ingen roll hur viktigt och givande det eventuella temat är. Boken blir tråkig...ointressant...you name it.

Att beröra tror jag är en förutsättning för att konsten ska fungera. Ett uttalande som sannolikt kan ses som en kliché, men som icke förty nog faktiskt är sant. Lite igenkänning och underhållning skadar inte heller, men räcker det?

Vinterpromenad

Gud är god och världen är vacker - särskilt när solen tittar fram och glittrar i det vintervita!

Tågtrött

Gott nytt år, snörvlar uttröttad tågresenär. Jag vill skriva ett vanligt hederligt brev till SJ och reklamera min resa och/eller begära att få utnyttja restidsgarantin, eftersom jag har så otroligt många biljettnummer och inställda tåg att redovisa att jag inte passar in i web-formuläret. Men får man det?

På hemsidan finns bara webformuläret och telefonnumret som alternativ. Jag ställde mig alltså i telefonkö för att få reda på svaret: Ja, man får skriva vanliga brev. (Hurra! jag är så trött och febrig och förvirrad av alla olika biljettversioner, så jag kan inte reda ut det heller i telefon.) Men hon tyckte alldeles tydligt att det var onödigt besvär för mig.

Besvär? Att skriva? Mycket bättre att få försöka bringa ordning i detta kaos i lugn och ro, tycker jag. Men det är ju min melodi förstås.

Tangoförsök

Jag blir galen på en mig närstående tonåring!!!

Och på att jag blir så frustrerad att jag inte kan hantera våra meningsutbyten på ett konstruktivt sätt. (Har ingen nytta av all pedagogiken här inte, känns det som.)

Fast det är klart: It takes two to tango.

Ingen klassresa

En något mer fyllig bild av Pisaundersökningen, och inte bara själva rankinglistan, visar att någon klassresa - i betydelsen avsevärd förändring av sina livsmöjligheter i förhållande till föräldrarna - nog inte går att göra längre i Sverige idag. Har samhället verkligen utvecklats då? Jag har en känsla av att den diskussionen lätt glöms bort när vi pratar om huruvida folk har råd att låta barnen åka med på (den andra typen av) klassresor.

Läs mer i Jan Thavenius artikel på Skola och samhälle.

(Ordet finns för övrigt inte i mina ordlistor i den förstnämnda betydelsen och jag har nog slarvat lite med definitionen. Förhoppningsvis anar läsaren ändå vad jag menar - och kan gärna få komma med en bättre definition!)

Förskottslucia

Idag har jag för första gången sett ett luciatåg med en julgran. (Han fick stå i närheten av eluttaget, eftersom sladden till den röda ljusslangen inte räckte så långt.) Dessutom manlig lucia och tärnor i smink och peruk, en stjärngosse, en tomte med fru (enda tjejen i fordonsklassen) samt några odefinierbara skepnader. Sångförsöken genomfördes också med ett visst allvar.

Kul!