Skrivardagar

Nu var det bra länge sedan jag skrev igen. Lite trist är det onekligen. Men det finns hopp! För att råda bot på detta ständiga icke-skrivande, deltar jag denna semestervecka i tre Skrivardagar här i sta´n.  Jag vill helt enkelt få en spark i baken så att jag kommer igång igen.

Man får ta med sig egen mat, men annars är det gratis. Jag behöver inte heller åka iväg någonstans långt från familjen på semestern. Alldeles utmärkt, med andra ord!  (Tilläggas kan: Och det gör ingenting om jag skulle bli besviken, för då skriver jag iallafall och det har inte kostat mig något.)

Jag är nöjd med detta. I och för sig har jag väl använt i princip alla övningar hittills i min egen undervisning genom åren, men grejen är ju att de är bra - och att det äntligen är jag själv som skriver dem. Det hjälper ju inte att kunna en massa övningar om man inte använder dem!

Nu är min förhoppning att jag också orkar fortsätta skriva, lite varje dag, så att jag kommer vidare. Det innebär kanske inte precis att det blir nya blogginlägg varje dag, men ska jag kalla mig för "ordbehandlare" så måste det ju också ligga lite sanning i det.

Under ytan

Lite otippat läste vi alltså i bokcirkeln Emma Hambergs Baddaren med underrubriken Vågar du se under ytan?. Ramhandlingen går ut på att en uttråkad kvinnlig konstnär (Maja - ung, okänd, gift med äldre känd konstnär – Pelle) bestämmer sig för att göra något annat ett tag, nämligen starta en simskola för vuxna. Det gör hon och det kommer tre elever till den isolerade ön mitt i Vänern där hon bor i ett slott med tjusig marmorbassäng att träna i. De tre har alla sina egna anledningar till att de är där. Det enda de har gemensamt med konstnärsparet – och med bifigurerna – är svårigheten att kommunicera med andra, att bestämma vad de verkligen vill och att genomföra det. Det är många ensamheter som går omkring där, om man säger så.

                                                              

Jag gillade upplägget och tycker att blandningen av personer är intressant. Språket var inte djupt och vackert på något sätt, men det störde mig inte heller. Karaktärerna var inte särskilt djupt tecknade, men å andra sidan har jag på något sätt mött dem i verkligheten allihop så det gjorde mig inte så mycket. Det var en rolig saga – tänkvärd, ibland lite klurig (dvs riktigt allt var inte förutsägbart) och bitvis irriterande.

                                                              

(Hur Maja bar sig åt irriterade mig omåttligt, liksom deras gamla vänner på besök, men inte boken i sig egentligen. Fast det är klart: Just det där vänbesöket tyckte jag väl inte tillförde särskilt mycket alls. Det kunde hon ha strukit. Och branden var osannolik – åtminstone dess konsekvenser.)

Vem är jag? Hur skulle jag reagera i en liknande situation? Hur hanterar man ett möte med en sådan människa? Hur vet man vad man vill och hur ganomför man det? Se där frågor som jag kunde ha tänkt mig att diskutera. Av det blev faktiskt intet – till min förvåning, ska sägas. Vi brukar ha intressanta prat även efter böcker som kanske inte gav oss den största av upplevelser. Faktum är att jag blev helt paff när flera av mina kära väninnor fränt konstaterade att det här är EN RIKTIGT DÅLIG BOK och vi inte riktigt kom vidare därifrån.

Förklaringarna lät så här ungefär:

– Språket är erbarmligt platt och tråkigt, allt går så förfärligt flåshurtigt snabbt, författaren skriver mig på näsan hela tiden och lämnar inget kvar åt läsaren att räkna ut, personerna är blodfattiga och osannolika schabloner som inte existerar i verkligheten och allt är förutsägbart.

Efter mina protester blev sammanfattningen:

– Okej. Det är kanske som sådana där nyttiga chips, men det är fortfarande chips. Lätta att tugga, men med en tydlig bismak. Och man blir däst och likgiltig. (Vilket de ju inte var. Snarare synnerligen engagerade!)

Det här är oerhört intressant – och det är definitivt värt att försöka se på saken under ytan! Hur kommer det sig att vi har så olika uppfattning? (Förutom att dagsformen ju alltid påverkar.  Jag har inga varsel på min arbetsplats just nu t.ex.) Är det så enkelt som att jag är enklare funtad och inte kräver lika mycket av god litteratur? Har jag läst fler dåliga böcker – och på så sätt vant mig? Eller kan det handla om varför och hur man läser?

Vad tror du?

Konsekvenser av glassätande

Minns ni den där första varma sommardagen för några veckor sedan? Då bestämde jag mig helt sonika för att äta årets första glass i väntan på bussen. Icas förbutik fick det bli - och där hade de också en faslig massa pocketböcker med ett specialpris om man köpte fem. Det fick konsekvenser. (Förutom att jag njöt av glassen.)

Några dagar senare bestämde jag mig nämligen för att utnyttja årets sommarläsningserbjudande redan i tidig maj. (Jag FÅR inte köpa en massa böcker hela tiden, de får inte plats i hyllan och det finns utmärkta bibliotek. Men till sommaren måste man ju lägga upp ett litet bärbart lager, så då tillåter jag mig det.) Jag hittade fem titlar som kittlade mig lite och som kändes lite somrigt lättlästa, av för mig mestadels okända författare. Härligt lyxigt att ha dem väntande på mig!

Till senaste bokcirkeln visade det sig att vi behövde en annan bok än någon av dem vi hade pratat om i gruppen som intressanta. Ett snabbt beslut krävdes av mig och väninnan - och inte hade vi så särskilt många idéer. (Man behöver ju oftast kolla upp att inte för många av oss har läst boken ifråga redan.) Till sist satte jag mig och läste upp titlar och baksidestexter på de fem pocketböckerna i telefonen och vi beslöt att en av dem nog kunde passa som bokcirkelbok i den stressiga maj månad. Om inte för läsupplevelsen, så för att det borde finnas intressanta frågor att prata om. Och sådana böcker har vi ju läst förr. Inte sällan har de varit skrivna av högt uppburna författare, även om det inte var fallet den här gången.

Om det blev bra? Jag återkommer när jag har smält det hela lite. Och rabarberpajen som jag bjöd på var god - med glass till!

Och allt skall vara kärlek

Hmm. Vi läste ju en bok häromsistens. Varför har jag inte skrivit om den? Kanske för att jag egentligen inte tyckte om den, Kristians Lundbergs Och allt skall vara kärlek.

För en gångs skull säger baksidestexten det mesta om boken. För att inte säga precis allt:

Kristian Lundberg jobbar inte längre på Yarden, omställningsplatsen i Malmö hamn som han skildrade i romanen med samma namn. Nu bor han istället i en lägenhet med utsikt över sin gamla arbetsplats och rannsakar sig själv. Han är inte säker på om den bok han skrev var den  han egentligen ville skriva. Han undrar om han någonsin kommer att sluta fred med sitt förflutna. Och så är det kärleken. Hur kan man beskriva något så oerhört, något så omvälvande? Även om det verkar omöjligt tycks han ha fått en andra chans. Är det möjligt att vända tillbaka, att gottgöra det onda man en gång gjort?

That´s it! Han sitter vid sitt skrivbord eller tittar ut genom sitt fönster eller promenerar i staden och funderar på detta utan att någonsin komma någonstans. Utan struktur, utan röd tråd. "Ja, jag ska berätta. Det är augusti." Om och om igen utan att komma någonstans. Tjatigt och ointressant i längden - och definitivt inte någon roman om nu någon trodde det. Och läsaren får inte ens en ledtråd till något möjligt svar. Det är bara prat.

Ursäkta, men varför ska jag eller någon alls behöva läsa hans uppgörelser med sig själv och med livet? Egentligen? (Men jag förstår ju att han behöver skriva dem. Det är ett under att han blivit människa alls - om nu berättaren är densamma som författaren.) Och även om jag håller med honom om att alla berättelser är kalejdoskopiska, så tycker jag inte att det är särskilt kärleksfullt mot läsaren att inte ens försöka strukturera en av de möjliga berättelseskärvorna. När vi läser är det ju av varandras skärvor vi tillsammans bygger en hel och samtidigt skiftande berättelse om livet.

Grand final i skojarbranschen

Två bokcirkelkvällar i olika konstellationer blev det den här gången - och jag var en av de två personer som var med på båda. För Kerstin Ekmans Grand final i skojarbranschen MÅSTE man bara få prata om, även om livet kör ihop sig.

Ändå hann vi inte beröra hälften av vad som kunde diskuteras. Till exempel så pratade vi aldrig om titeln den här gången. Vadå skojarbranschen? Och vad är det som är slut? Vad menar Babba, som är den som använder uttrycket? Vad menar Ekman med att lyfta upp det som titel?

Däremot pratade vi om
- autofiktion/självbiografier och sanning (ni vet det där med "baserat på en sann historia")
- om yta och djup
- om olika roller som ingår i livet man lever/väljer att leva
- och naturligtvis hela tiden om vår upplevelse av den historia Ekman berättar om den komplicerade relation som Lillemor och Babba har. De lever sina egna liv, men är ändå tätt sammanbundna på ett sätt som nog ingen av dem hade tänkt sig från början.

Vi var överens om att detta är en spännande och intressant och lättläst bok, om än lite förvirrande och irriterande ibland. De som läst författaren tidigare kunde berätta att den är väldigt annorlunda. (Själv har jag läst och tyckt om en tidig liten deckare av Ekman, men sedan har jag lagt ifrån mig de böcker jag prövat att börja på.)

Läser man på ett annat sätt så är kanske Lillemor och Babba egentligen en och samma person. Och då kommer jag att tänka på en passus ur en helt annan bok, nämligen Blindgång av Marianne Fredriksson, där en av personerna förklarar för den unga huvudpersonen ungefär så här: "Alla människor har har olika personer i sig och det är viktigt att känna till dom. Och godta dom som de är. Jag tycker också att man måste se till så att dom känner varandra, kan säja hej och sådär när dom möts." (s. 283)

Mmm...
Läs den!

Att vänta tar energi

Med jämna mellanrum blir vissa saker extra tydliga i livet - och så är det nu efter den senaste månadens långa väntan: Jag ringde på en jobbannons, fick vibbar om att jag nog skulle ha en ganska stor chans och att rekryteringsprocessen pågick för fullt, ansökte och började bli lite mer ordentlig med att bära med mig mobilen överallt. Men ingenting hände förrän för en vecka sedan, då jag kallades på intervju. jag har varit på den, det kändes definitivt som om de tyckte att jag var intressant (även om jag fick mig en funderare för egen del) ... och nu väntar jag igen.

Så tröttande det är! Vad mycket energi som binds upp i denna väntan!!

Och ändå har jag faktiskt övat mig på det under åratals arbetslöshet och sjukskrivning - på att vänta och hoppas och planera ett liv som inte låter sig planeras alls - och på så sätt blivit ganska bra på att bemästra det.

Men det känns bra att jag får veta under nästa vecka. Och att jag ska åka till Mariadöttrarna, dvs gå i kloster, några dagar veckan därpå. Det behöver jag!

Om sekreterare och protokoll

Har haft en mailkonversation med min trevliga och duktiga sekreterare, som kände att hon behöver lite stöd och skrivtips. Det visade sig lite förvånande att mina inlägg blev ganska långa och fylliga, men det är ju egentligen inte så konstigt. Jag har själv fungerat som sekreterare i olika föreningssammanhang under de senaste trettio åren - och gör det fortfarande. Så nu tänker jag dela mina tankar med fler.

En sekreterares stora utmaning är frågan om vad som ska skrivas, hur det ska skrivas och hur mycket det ska stå. Det är inte självklart på något sätt - och om det inte står något i stadgarna om saken är det upp till styrelsen (eller ofta sekreteraren) att bestämma. Ofta finns det en kultur i föreningen, men den är inte alltid uttalad. Det är helt enkelt ganska knepigt ibland och man får prova sig fram.

Jag har lärt mig att det rent formellt räcker med ett rent beslutsprotokoll, dvs där det bara står paragraf och beslut. Punkt. Det är ju besluten som är anledningen till att man skriver protokoll. (Annars kallar man det för minnesanteckningar el. likn.) Min erfarenhet är dock att detta är ganska ovanligt. (Jag har nog bara sett det i ett sammanhang - och det kändes jättekonstigt.)

De flesta möten brukar nog resultera i något slags diskussionsprotokoll, där protokollet ger en sammanfattning av diskussionen innan det stadfäster beslutet. För det är fortfarande besluten som protokollet syftar till. Vem som sa vad hör egentligen inte dit, utan vitsen är att ge läsaren (t.ex. framtida styrelsemedlemmar som vill begripa hur man tänkte) en uppfattning om huvudpunkterna i den diskussion som ledde fram till beslutet.

Allt som sägs ska alltså inte vara med. Saker som hur vi kommer överens om att fixa fikat eller att någon tipsar om andra utförare har kanske egentligen inte med besluten vi tog på just det mötet att göra. Å andra sidan är det rent allmänt bra om det står i protokoll vem som förväntas göra vad till när, så att det fungerar som arbetsunderlag och hjälper oss att komma ihåg vad vi har att göra. Och utförartipsen med efterföljande diskussion ska absolut vara med i protokollet den dagen man ska ta beslut om vem som faktiskt ska få uppdraget ifråga.

Så länge man hoppar omkring i diskussionen inom en och samma punkt, så disponerar sekreteraren som han/hon vill. Om man börjar diskutera andra saker ska ordföranden egentligen avbryta - och om det är viktigt ska man formellt avsluta pågående diskussion samt återvända till den punkt det gäller för att återuppta diskussionen man hade där, innan mötet kommer tillbaka till det de håller på med. Så formell är jag som ordförande på årsstämmor o.likn, men på styrelsemöten tycker jag inte att det behövs. Då brukar jag låta folk prata färdigt och sedan säga till sekreteraren till vilken punkt det hör.

Kort sagt: Man kan som sekreterare göra stödanteckningar under information/diskussion, men ofta vinner man på att lyssna mycket för att få en överblick över vad som är viktigt istället för att skriva allt. Det blir naturligtvis enklare ju mer bekant man blir med frågorna, men man kan alltid fråga mötet vad som ska tas med om man är osäker. Innan man övergår till nästa punkt är det bra att kolla lite snabbt att man fick med beslutet och vem som ska verkställa det. Det är ju viktigast - och diskussionen kanske man ofta kan erinra sig i efterhand.

Som ordförande försöker jag fråga sekreteraren under mötet om han/hon hinner med. (Iallafall inbillar jag mig att jag gör det!) Jag väntar gärna lite, så att han/hon hinner vara närvarande ordentligt. Jag försöker också ofta sammanfatta det viktigaste av vad vi har sagt på slutet, innan vi byter ämne, som en hjälp både för mig själv och för de andra. (Fast känner sekreteraren sig stressad då är ju förstås risken att denne bara uppfattar det som mer att skriva...)

Som en parentes kan jag tala om att sekreteraren som är jag ännu inte är bekväm med att skriva på dator vid styrelsemöten, just för att de ofta blir lite hattiga när frågorna går i varandra. Det tar en sån himla tid att rulla upp och ner då, så jag föredrar fria anteckningar med pilar och rutor på ett block för att hinna med att lyssna och delta. Sedan använder jag ett gammalt protokoll som mall vad gäller layouten, så går det rätt så fort att skriva rent ändå. Och man frestas inte att behålla något onödigt, bara för att det redan står där.

Ja, så här tänker jag.