Gregorius tog tid

I våras läste jag ut Bengt Ohlssons Gregorius, efter att ha hållit på ganska länge. I början gick det fort, men sedan blev det lite mycket med allt ältande han ägnar sig åt, den här mannen i romanen, så jag orkade inte så mycket i taget. Han är ensam och osäker och tycker sig ständigt spela en roll i livet som han både är bekväm med och inte.

Boken är dock läsvärd. Den är välskriven och intressant i sig själv, möjligen lite mer givande om man läst Hjalmar Söderbergs Doktor Glas innan. Man vet ju då hur den förre uppfattar skeendet och hur det slutar, även om det är spännande att fundera på hur man ska slussas dit.

(Frågan är dock om det inte egentligen var minst lika mycket tvärt om: När jag läste om Doktor Glas i höstas, blev den plötsligt väldigt mycket mer intressant i ljuset av att jag visste att det fanns en relativt nyskriven - nåja, tio år - roman med pastor Gregorius i huvudrollen. Fast jag inte hade läst den än! Det kan ju föralldel också beror på att det är minst femton år sen jag läste boken sist - och böcker som handlar om livet och dess mening har en förmåga att förändras när läsaren förändras.)

Jag väljer det här citatet, hämtat ur huvudpersonens funderingar, som tydligt visar skillnaden mellan den bild Bengt Ohlsson ger av pastor Gregorius och den bild Hjalmar Söderberg låter doktor Glas utveckla i sekelskiftesromanen:

Men jag tvivlar starkt på att en myra kan få en annan myra att känna sig älskad, med allt vad det innebär. Människan, däremot, har den förmågan. Och det är det största som finns. Det är något som Gud har givit oss. Och det är uteslutande i egenskapen av älskande varelser som Han lät oss bli jordens härskare.
    Så vad är då synd? Min definition av synd är att man avhänder sig möjligheten att bli en älskande människa. (s. 77)

Det händer när du vilar

Ojojoj. Jag har läst massor med böcker men inte skrivit här på evigheter. Jag har liksom inte orkat, varit för trött. Men det här är det första av några kortare inlägg om årets läsning sen vi hördes sist.

Har just läst ut Tomas Sjödins Det händer när du vilar. Den ska läsas långsamt. (Men jag tror att jag måste börja om nu.) Så här står det i första kapitlet:

Vilan har hamnat i vanrykte. Vi ursäktar den som vore den en synd. Vi försvarar den som vore den en brottsling. Och vad värre är, vi hanterar den som om den vore något vi egentligen klarade oss lika bra utan. Det har gått så långt att det till och med betraktas som fult att vara trött. Den här boken är mitt motdrag

En underbart vilsam bok om sabbatens, den regelbundna vilans, nödvändighet och möjliga konsekvenser om man tar tredje budet på allvar. Boken är full av saker jag skulle vilja citera, så det är svårt att välja...

"Jag tror allt starkare att det är med själva livet som med vårt gamla hus - det är till sin natur något pågående. Det ska inte bli färdigt, för medan det pågår lever våra drömmar och vår längtan. Och detta, om något, är en tanke att vila i. Vila, mitt i det pågående, för klart blir det aldrig."

Omläsningsfrossa

De senaste månaderna har jag inte haft så mycket energi över till nyttoläsning och utvecklande och spännande läsning (eller vad man ska kalla läsning av sådana böcker som man befarar är bra och intressanta men inte lättlästa), men eftersom jag läser ändå (för att slappna av, för att minnas, för att njuta, för att bli glad) så har jag ägnat mig åt omläsning.

(Anledningen till min energibrist är huvudsakligen trevlig: Jag har fått jobb (Hurra!) och de första månaderna har det verkligen varit fullt upp. Jag har fått använda min energi till att försöka begripa vad jag ska syssla med. Framemot mars/april tyckte jag ändå att jag började ha en aning om saken, men då ramlade jag utför en trappa... Jaja, det går ingen större nöd på mig.)

Omläsning är härligt, tycker jag. Då kan man ta med bara det bästa - eller en del av boken denna gång och en annan del nästa gång. Eller läsa om alltihop i ett nytt ljus, med en ny tanke. Samtidigt kräver det inte så mycket energi som det eventuellt gör första gången man läser. Fast den här gången blev det mest barn- och ungdomsböcker. De är inte särskilt jobbiga i sig, men oftast såå mycket bättre i sin enkelhet än mången feel good-roman.

Jag har alltså med glädje, beundran och fröjd läst om Astrid Lindgrens stora sagoverk Bröderna Lejonhjärta och Mio, min Mio samt dessutom Ronja Rövardotter. Jag har läst Susan Coopers fantastiska serie i fem delar om kampen mellan ont och gott, där kämparna inte är trollkarlar och mugglare utan tre vanliga barn samt några mer ovanliga barn och vuxna. I höstas läste jag den på engelska: The Dark is Rising Sequence - och nu i vår läste jag böckerna på svenska. Den första (eller andra kanske) heter En ring av järn.

Dessutom slog jag mig loss med att återvända till Lars Collmar och Evangelium enligt Johannes Larsson (Bibelns berättelser sett ur ett tidsresande barns befriande perspektiv), Edith Nesbit och Den underbara trädgården (klassisk sommarlovsberättelse från 1911) samt Madeleine L'Engle och Ett veck i tiden (svagt kristet färgad ont o gott-roman med viss clou, som jag läste in för Svenska kyrkans närradio en gång i tiden).

Trevligt var ordet, sa Bull.

Intressant läsresa med bärnstensögon

Annandag påsk träffades bokcirkeln senast. Till dess hade vi föresatt oss att läsa Edmund de Waals Haren med bärnstensögon. Det var en intressant bok - inte bara för det kulturellt och historiskt intressanta innehållet, utan också för den läsresa man bjöds på.

Så tyckte de tre av oss som läst hela boken. De två som var ungefär halvvägs var betydligt mer tveksamma. Och jag förstår dem precis. I början kändes nämligen boken intressant och lite spännande. (- Vart för han oss, den här författaren?) Ganska snart blev dock de givande glimtarna kortare och de långtråkiga beskrivningarna längre. Mitt i boken lade jag den ifrån mig och sa: - Men hur 17 kan en bok som borde intressera mig bli så fruktansvärt ointressant? Är det för att författaren berättar så många berättelser samtidigt på ett ganska planlöst sätt? För det gör han. Eller för att han är keramiker och inte författare (som en av cirkelmedlemmarna uttryckte det)? För det är han ju, men samtidigt är det inget dåligt eller tråkigt språk han använder.

Eftersom jag hade tid på mig tvingade jag mig ändå att fortsätta läsa, för att kunna vara rättvis och ha en överblick när det blev dags för diskussion. Och det intressanta hände att alla planlösa berättelser på något sätt samlade ihop sig och fick en mening. Att många av de lösa röda trådarna faktiskt på något sätt infogades i ett mönster, i en meningsfullhet, som handlar om hur vi människor lever våra liv och vad som är viktigt i olika tider och om hur vi minns. Bland annat.

Hur det här gick till, att min inställning till boken vände, begriper jag inte riktigt. Kanske beror det på att den andra halvan av boken handlar mycket om författarens farmor, som han ju kände personligen och därför hade fler känslor för och bättre inlevelse i. Kanske beror det också på att de långa linjerna, både bakåt i historien och framåt till nutiden (med associationer t.ex. till Putins övertagande av Krim) blir tydligare, samtidigt som  beskrivningen av författarens vilsenhet avväpnar läsaren i förhållande till det ibland lite förvirrade berättandet.

Men läs den själv!

Kärringen mot August

Igår träffades min bokcirkel för att tala om den bok som många tydligen läser just nu och som fick senaste Augustpriset för bästa svenska roman: Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson. Det är en välskriven och intressant bok om en (kärleks-?)relation som det onekligen finns mycket att säga om. Däremot tyckte jag inte att den gav någon vidare läsupplevelse.

Jag köper absolut att jag inte tycker om huvudpersonerna alls och att de är synnerligen irriterande båda två, om än på olika sätt. Till exempel att Hugo är svag och feg och att Ester går vilse i sina filosofiska analyser. Så får det vara i en bok. Jag har dock svårare att köpa att Lena Anderssons berättare hela tiden bryter in i romantexten med förnumstiga kommentarer, som med kvalificerat akademiskt skitsnack skriver läsaren på näsan vad denne anser att det handlar om.

Så jag blev kärringen mot strömmen - igen.

För mycket lycka? Nja.

Till min förvåning och besvikelse blev jag faktiskt inte särskilt lycklig av att läsa Alice Munroe. Det hade jag ju trott och hoppats. Visst är boken lättläst, särskilt tydligt i jämförelse med t.ex. Herta Müller. Visst beskriver hon vardagen på ett sätt som man kanske kan känna igen fläckvis. Och visst är hon en skicklig berättare som kan lägga upp en text och som kan använda stilmedlen med precision. MEN vad använder hon sin skicklighet till?

Som jag uppfattar det till att skriva kyliga och distanserade noveller som inte ens när de är skrivna i jag-form berör mig i någon större utsträckning. Är det det kritikerna menar när de skriver om "skärpa" och "elegant stil"? För några "karaktärer av kött och blod" ser jag knappt skymten av. (Citaten är hämtade från baksidestexten på pocketboken.) Müller begrep jag inte mycket av och texten var svårforcerad, men det var poesi som kändes i magen. Något helt annat än det här som mest känns... tråkigt och likgiltigt, liksom pratigt. Jag blir inte inbjuden och texten verkar inte vilja säga mig något utan föredrar att finnas där lite för sig själv och pladdra på, oftast utan att egentligen ha ett ärende eller vilja berätta något.

Men visst. Novellen "Trä" griper faktiskt tag litegrann genom att huvudpersonen är så fullkomligt besatt av träden i skogen. Det finns också en och annan intressant tanke om livet/minnet att fundera vidare utifrån. Iallafall en tre-fyra stycken meningar på 343 sidor. Till exempel:

Något hände här. I ens liv finns det några platser eller kanske bara en enda plats där något hänt, och sen är det alla andra platser. (s. 186)

När man är barn blir man en ny människa en gång om året. (s. 214)

Det har iallafall blivit väldigt uppenbart för mig vad jag förväntar mig av en novell. Jag förväntar mig en berättelse som med få ord berättar mycket - och som har ett slut som på något sätt är öppet och/eller pekar på någon slags förändring eller som liksom vrider till det. Jag menar alltså inte att alla trådar ska knytas ihop och alla svar ska ges tillsammans med en härlig sensmoral, men... NÅGONTING ska det vara. Och det hittade jag bara i en eller två av de tio novellerna i den här samlingen. Närmare bestämt i den inledande "Dimensioner" och möjligen i "Ansikte" och "Trä".

Jag var som tur var inte alldeles ensam i bokcirkeln om att inte ha blivit Munroe-frälst. Det är synd, eftersom fler än jag alltså fick en mindre läsupplevelse än vad vi hade tänkt. Fast diskussionen blir å andra sidan så mycket livligare när vi inte är överens. Eller hur?

Senkommen främling

Oops! Inser att det har gått fyra veckor sedan senaste bokcirkeln utan att jag har skrivit om boken ifråga. Det får vi ändra på!

Vi läste klassikern Främlingen av den nobelprisbelönade franske/algeriske författaren Albert Camus. Han har kallats både existensialist och absurdist, även om han själv så vitt jag förstår inte var riktigt bekväm med någon av etiketterna. Boken, som kom ut 1942, blev dock något av en snackis och bidrog till filosofiska funderingar kring livets mening och meningslöshet. Trots min litteraturhistoriska bakgrund har jag lyckats undvika att läsa den ända till nu, kanske bland annat för att jag i min ungdom inte kände mig så där cool som de andra (svartklädda) kulturvetarna och tänkte att den var för djup för mig. (Det är ju dock inte mycket att skylla på nu, med tanke på att det har gått cirka tjugofem år sedan dess!)

Berättaren är Mersault själv, som också är huvudperson. (Ja, det blir ju ofta så när det är en jag-berättelse.) Han berättar om sitt liv, som så småningom visar sig snart ska avslutas genom avrättning, huvudsakligen utifrån två händelser: hans mammas begravning och när han sköt en arab på stranden. Först verkar han "bara" bedövad av sorg eller så, men ganska snart blir det hela obegripligt. Vad är han egentligen för en konstig människa? ÄR han en konstig människa? Har han inget samvete alls? Eller är världen galen? Nja, jag tycker nog han är ganska konstig och otäckt likgiltig för/ distanserad till det mesta i sin värld. Jag kände inte igen mig - identifierade mig - alls. (Mer än möjligen att det är jobbigt med hetta, men man kan ju inte gå omkring och skjuta folk för det!) Å andra sidan är det inte en bok man glömmer ganska snart efter att man läst den.

Så jag är glad att jag har läst boken. Den var kort och lättläst. Det är kul att känna till den ordentligt. Dessutom är inledningen fullkomligt genial: "Mamma dog idag. Eller igår kanske, vet inte." Språket är också fantastiskt, enkelt och suggestivt men samtidigt mycket klart. Det suger in mig i boken och släpper inte taget ens när jag tycker att det mesta är obegripligt. Bara det är fascinerande nog.

(Jag kommer för övrigt att tänka på Dostojevskijs Brott och straff, som var en av alla de böcker jag faktiskt läste då för länge sedan. Den handlar också om en ung man, om ett mord och om vad som händer efter det. Men där slutat nog likheterna. Jag minns den som febrig, full av samvetsförebråelser och en del annat krångel samt mycket tjock.)