Sommarsummering

En underbar augustimånad går mot sitt slut och det är dags för den årliga summeringen av årets sommarläsning. Undrar hur mycket jag brukar läsa? Minns inte, men i år har jag lyckats komma ihåg titlarna på tjugo böcker iallafall. Hälften är omläsningar av gamla godingar, något som jag tycker är mycket avslappnande och ibland nödvändigt - för att man vill njuta av något som man redan vet är bra och för att man faktiskt inte orkar ge sig på något nytt.

I år blev det ett antal Dorothy Sayers i maj och jag läste åtminstone den sista, Lord Peters sista fall, i juni månad. Troligen även Fem villospår (som jag bara har läst på engelska förut och då fått lära mig va 'red herrings' betyder). Ska man vara noga så slutfördes den förstnämnda boken efter Sayers död, men den stämmer ändå mycket bra med hur man tänker sig att relationerna och problemlösningen bör kunna ha utvecklats även om hon skrivit den färdigt själv. Tycker jag.

Jag har också roat mig med att läsa om Susan Coopers underbara ungdomsserie The Dark is Rising, där den mest kända av de fem böckerna heter En ring av järn på svenska. Det är en klurig och driven berättelse om kampen mellan det goda och det onda, som naturligtvis involverar både vanliga barn/människor och mer magiska personer i skeendet.

Slutligen har jag läst om de tre första romanerna av Elisabeth Nemert. Hon har alltid en eller flera starka kvinnor i huvudrollen och böckerna jag läst utspelar sig i Romarriket på Jesu tid (Bortom stjärnan), i Italien under renässansen (Den vita liljan) samt i Frankrike i slutet av 1700-talet (Rovfåglarnas tid). Senare böcker utspelar sig ofta i Sverige också. Visst är det lite pekpinneaktigt ibland, och man kan tröttna på det något flummiga pratet om "ditt inre öga" och "din styrkas botten", men de är läsvärda ändå för den lite annorlunda vinklingen av historien.

Jag återkommer om övriga böcker när jag räknat ut hur jag ska klumpa ihop dem, så det inte blir alltför många inlägg att plöja sig igenom för läsaren!

Tveksamt läsvärde

I söndags diskuterade bokcirkeln Barnmorskan av finländska Katja Kettu. Boken har fått flera fina priser, bl a Runebergpriset, och dessutom fått mycket goda recensioner. Men sanning att säga begrep vi ingenting.

Boken var trög, tungläst. Dagboksformen fungerade för all del, men det var väldigt många olika personer som skrev från samma destinationer så det blev ganska rörigt med alla perspektiv. Även om det framgick att den finska, synnerligen udda barnmorskan Vindöga var någon slags huvudperson (fast alla är ju huvudpersoner i sina egna dagböcker), så var det svårt att uppbåda någon direkt sympati vare sig för henne eller hennes älskade och galne SS-officer. Själva historien är ofta både långsökt och synnerligen slingrande.

Språket är minst sagt mustigt (eller "översexualiserat", som en av deltagarna uttryckte det), men emellanåt finns det vackra metaforer och intressanta liknelser som tyvärr drunknar fullständigt bland alla ballar och fittor. Dessutom är det ganska många ovanliga ord att bita i för någon som inte är skoltsame eller annan riktig nordbo. Slutligen: Den bortglömda berättelsen om andra världskrigets slut i dessa trakter kom också på något sätt bort bland alla konstigheter.

Utan att skryta kan jag säga att både jag och de andra damerna har läst ganska mycket litteratur av olika slag genom åren, så man tycker inte att det skulle vara så svårt. Men på något sätt blev det tydligen för mycket. Jag hade inte orkat läsa ut andra halvan av boken om jag inte hade blivit sängliggande dagen innan - och troligen inte orkat då heller om jag inte till slut bestämt mig för att det inte var någon idé att ens försöka förstå. Då gick det hyfsat och några röda trådar fick man naturligtvis ihop på slutet. Men jag är tveksam till att det var värt besväret. Och hos ingen av oss väcktes någon nyfikenhet på att få läsa mer av författaren ifråga.

Däremot är det intressant att fundera på om det här är en bok som är karaktäristisk för vad som gillas av den finska publiken. Det är inte alls orimligt att tro att vi helt enkelt är fel målgrupp, tillhör fel kultur, för att förstå det stora i denna bok. Men hur avgör man det?

Skakande klassiker

Till gårdagens bokcirkel hade vi läst Karin Boyes kortroman Kallocain, skriven 1940. I den berättar kemisten Leo Kall om sitt oerhört kontrollerade liv i Kemistaden 4 i Världsstaten och om arbetet med det medel han har uppfunnit, som genom en liten insprutning får människor att yppa sina innersta tankar - sanningen, om man så vill. Han kallar medlet för kallocain och är inledningsvis mycket stolt över att han har kunnat bidra till att den allomfattande staten på detta sätt kan komma åt - och straffa - även människornas innersta tankar. Med tiden inser han att känslor som kärlek, tvivel och längtan egentligen är djupt mänskliga och nog inte borde vara kriminella.

Vi var lite tagna allihop. Och det fanns verkligen mycket att prata om. Det är väl ingen fulländad berättelse precis och var det lite stolpigt att läsa ibland, men innehållsmässigt känns den på sitt sätt allmängiltig. Boken är både historiskt intressant och skrämmande aktuell samtidigt, om man orkar tänka vidare. Själv fick jag begränsa läsningen till kortare stunder eftersom det behövdes tid dels för att sätta sig in i och smälta de gräsliga förhållanden människor lever i, dels för att fundera på de många filosofiska frågor om livet och människans värde som texten ställer.

Slutligen blev jag djupt imponerad av hur Karin Boye bygger upp denna verklighet med hjälp av bisatser, av självklarheter nämnda i förbigående av den som berättar och av de konsekvenser som läsaren får dra av detta för att bilda sig en uppfattning om hur Leos värld ser ut. Som ett av många exempel: det verkar som om den enda musik som han vet existerar är marschmusik!

Läs den om du vågar tänka tankar kring hur det kan vara att (tvingas) leva i ett totalitärt samhälle och vem du själv skulle bli där. Och hur långt eller kort steget är dit.

Dödad läslust

Inför gårdagens bokcirkel hade vi läst varsin roman av den senaste nobelpristagaren i litteratur, Patrick Modiano. (Vi brukar ta nobelpristagarna framåt våren, när de har kommit ut i pocket.) Utan att egentligen ha planerat det ordentligt läste vi olika böcker allihop, vilket kunde tänkas bli extra intressant med tanke på vad författaren ifråga tydligen uttryckte i höstas: att han var förvånad över att han fick nobelpriset, eftersom han bara skriver samma bok om och om igen.

Det var vi också. Förvånade. Två av oss (som hade läst Dora Bruder resp Lilla smycket) tyckte att böckerna var ganska okej, men inga fantastiska höjdare som jag förstod det. Tre av oss (som hade läst Place de l´Etoile, De dunkla butikernas gata och De yttre boulevarderna) var fullkomligt uttråkade och hade knappt orkat ta oss igenom böckerna pga förlorad läslust, total tristess och meningslöshet.

Jag läste den sistnämnda. Den började ganska bra, men... Visst kan jag se att det på något sätt handlar om det övergivna barnet och relationen till en förälder, vilket återkom i flera av böckerna. Men det räcker inte. Texten är så känslokall och distanserad och dammig och dimmig och meningslös och förvirrad och... att jag tappar både ork och lust att engagera mig eller ens försöka förstå. Ingenting är gestaltat - eller möjligen allt??? - så jag som läsare blir inte indragen i texten överhuvudtaget. Det finns liksom ingen berättelse.

I lokaltidningen Corren kunde vi i veckan läsa en intressant krönika om just läsande. (Elin Cullhed: "Berättelsen förändrar mig" ÖC 5 mars 2015). Där funderar hon över hur sociala medier förändrar vårt läsande. Att när jag läser en text på t.ex. Facebook "läser jag alltid utifrån en fastlåst position, min egen, i syfte inte att förlora mig och bli förändrad, utan för att attackera texten med egna påståenden och positioneringar. När jag tar med mig den läsakten in i skönlitteraturen är min möjlighet till inlevelse bruten. Jag kommer att läsa för att befästa mig, inte förlora mig."

Ojdå! Är det DET som är felet? Nej, vid närmare eftertanke tror jag faktiskt inte det. Varje ny bok börjar jag ju läsa just i hopp om att bli förlorad och förförd - av språket eller berättelsen eller både och. Det är ju precis det jag är ute efter! Är det trögt i början så krattar jag manegen lite till, exempelvis genom att inte läsa när jag är trött.

Är det kanske något med det franska som jag (och vi) inte förstår? Eller hade vi en dålig dag (period) just då? Eller ÄR böckerna faktiskt inte särskilt intressanta? Vem vet. Men jag rekommenderar dem inte.

Pladdrig, men fläckvis intressant

Gårdagens bokcirkelkväll behandlade Chimamanda Ngosi Adichies Americanah. Det är en mycket lång och mycket pratig bok där det som faktiskt är intressant fullkomligt drunknar i en myckenhet av ord, slarviga och ofullständiga parallellhistorier samt pojkvänner och andra bipersoner i mängd. Tycker jag, alltså. Trots att jag i ett tidigt skede såg till att läsa när jag var så pigg som möjligt, för att ge boken en ärlig chans, läste jag vidare av plikt snarare än av nyfikenhet och lust. Och jag blev inte särskilt intresserad eller engagerad i berättelsen, av hur det skulle gå för personerna.

Resten av bokcirkeldeltagarna höll väl kanske med mig delvis om att boken kunde ha kortats och redigerats bättre, men de flesta av dem (läs tre av fem) tyckte mycket om den. Och det var ju därför jag faktiskt läste färdigt och gick dit - för att få hjälp att vaska fram det där intressanta som jag ändå kunde ana emellanåt:

• Att Ifemelu inte upplever sig som svart förrän hon kommer till Amerika.
• Hur tanklösa och/eller krystade vi i den vita minoriteten ofta är trots - eller kanske på grund av - att vi menar så väl.
• Hur viktigt språket är för din identitet samt vilken klassmarkör det är. 
• Och hur brännande rasfrågorna är även i dagens USA, även om man kanske inte riktigt vill erkänna det.

Alltså ännu en seger för boksamtalets relevans!

Räddaren i nöden

Inser just, så här söndagen efter jul, att jag inte skrivit om den bok vi talade om i bokcirkeln för tre veckor sedan. Till dess hade vi passat på att läsa en klassiker: J D Salingers Räddaren i nöden. Jag borde ha läst den någon gång under min utbildning till svensklärare åtminstone, men jag var inte säker. Och är fortfarande inte säker på om jag har läst snuttar (som vanligt, svenskläraren förbannelse - OCH välsignelse) eller om jag faktiskt har börjat någon gång och inte orkat fullfölja.

1951 måste boken ha rört om ordentligt, men idag är det genomgående ungdomsspråket inte så uppseendeväckande och inte innehållet heller, tyckte vi. Boken är skriven helt ur en tonårings perspektiv, ja som en enda lång monolog - och eftersom jag har fullt upp med mina tonåringar hemma upplevde jag vimsigheten och distanslösheten som ganska prövande. Men trovärdigt är det!

Så här står det på Wikipedia:

"Räddaren i nöden blev en fantastisk succé när den kom och dess popularitet har fortsatt att växa med åren. Romanen blev på många sätt stilbildande och klassas som generationsroman.

Den blev även hårt kritiserat på sina håll på grund av sitt för den tiden utmanande språkbruk med många grova svordomar. Den ansågs också omoralisk på grund av sin handling, i vilken huvudpersonen bland annat förlöjligar traditionella amerikanska värderingar, röker, super, svär och tar en prostituerads tjänster i anspråk [kan ju diskuteras om han verkligen gjorde Min anm.]. Bokens blandade mottagande kan illustreras med det faktum att den ända fram till 1980-talet var en av de mest förbjudna böckerna på amerikanska skolor och bibliotek, samtidigt som det var en av de böcker som användes mest i undervisningen.

Bokens intrig är tämligen enkel: Holden Caulfield är en ung livstrött man, som av sina föräldrar placerats på ännu en privatskola där han ännu en gång blir relegerad på grund av sitt olämpliga uppträdande och sina dåliga betyg. Eftersom han inte förväntas komma hem förrän om tre dagar lämnar han i hemlighet skolan tidigare än planerat och tar tåget tillbaka till hemstaden New York. Där tar han in på ett hotell av halvdan standard och driver under några dagar ensam runt i storstaden.

Bokens originaltitel The Catcher in the Rye är en referens till en gammal anglosaxisk barnramsa.

Den senaste svenska översättningen är från 1987 och gjordes av författaren Klas Östergren, (som senare har reviderat sin översättning). Boken utkom på svenska senast 2005."

Jag läste Östergens översättning från 1987, vilket var helt okej i jämförelse med den tidigare version som en av väninnorna läste. 50-talsslangen i den upplevdes som icke-fungerande, helt enkelt. Jag får medge att jag inte riktigt fattar varför boken har blivit så stor att det finns alluderingar till den i diverse popmusik och i japanska animeserier, men desto mer väsentligt är det ju att ha läst den. Och jag skulle nog inte ha orkat igenom den om det inte var för att vi skulle prata om den i cirkeln.

Som alltid blir litteraturen större och mer meningsfull när man tillsammans försöker sätta ord på sin upplevelse av den. Prova!

Novellkurs

Har ganska länge varit trött och eländig, med allt fler och tydligare otäckt bekanta symptom. Jag har inte haft ork till eller lust att göra någonting mer än att precis sköta mitt nya jobb. Rent bokstavligt. För en dryg vecka sedan rasade jag så ihop fullständigt och nu ligger jag här och mår lika dåligt som alltid när jag är mitt i ett skov av den sjukdom som Försäkringskassan säger att jag inte har. Inte precis upplyftande.

Desto gladare blev jag av att få första kursbrevet i den novellkurs på distans som jag har anmält mig till! Om jag inte rör mig så mycket så är jag ju hyfsat klar i huvudet, så de uppgifter jag fick där har verkligen piggat upp humöret. (Skriva rent på datorn är lite för ansträngande, så det får tas i omgångar liksom detta inlägg i bloggen.) 

Det är härligt att få vara lite stillsamt galen och kreativ mitt i eländet, så här bjuder jag på den tredje uppgiften: Skriv en komplett novell på maximalt 200 ord:

En dag på jobbet

”Herregud! Jag önskar människan var ett djur som inte hade så förtvivlat bråttom!” Harald sjönk ner i konduktörskupéns fåtölj efter att ha klippt de nypåstignas biljetter. (Han klippte alltid. Det kändes så slarvigt att bara skriva dit en signatur.) Tåget var två timmar försenat, så han hade hela vägen fått förklara och stå till svars.

Nästa gång han öppnade skjutdörren till den välfyllda vagnen såg han en noshörningsmamma läxa upp sin yngsta vid familjesätena. Strax bredvid satt ett lejon i samspråk med en gnu. Och där läste en giraff i boken som antilopen tre rader längre fram hade somnat över. Några schimpansungar svingade sig glatt tjattrande längs med hatthyllorna, ackompanjerade av en hyenas kacklande skratt. Som i en dröm gick Harald mittgången fram utan att överösas av vare sig frågor eller anklagelser. Han behövde dock inte nypa sig själv i armen, för när aporna försökte knycka uniformsmössan blev han biten.

”Herre gud!” sa Harald igen när han stängt in sig på närmsta toalett för att torka bort blodet. Han mötte sin blick i spegeln och visste att han aldrig hade sett en lyckligare zebra.