Gästböcker och apostlar

 Som jag minns det stannade vi och besökte varenda liten kyrka längs vägen. Först tyckte jag nog det var lite onödigt, men sedan blev jag alltmer intresserad. Till slut krävde jag att stoppen blev av – om inte annat så på tillbakavägen. För jag kunde faktiskt förstå om de vuxna emellanåt tyckte att deras planer blev försenade, med tanke på att det enligt turistsajten VisitGotland finns nittiotvå medeltida kyrkor på ön.

På varje ställe fanns en uppslagen gästbok där tidigare besökare sida upp och sida ner prydligt hade skrivit datum, namn och bostadsort. Oftast stod det inte mer än så. Men ibland tackade man för besöket och skrev något om sin upplevelse, precis som i gästböckerna som då fanns i varenda hem med självaktning. Ganska ofta låg där också en spännande hög med gamla gästböcker, där man kunde bläddra fram vilka som besökt kyrkan samma dag många år tidigare. Jag var nio-tio år och kände mig nog lite vilsen i mina försök att hantera skilsmässa och flytt och nya sammanhang där jag kanske inte kände mig riktigt hemma än. Att skriva mitt namn i det fläckade skinnbandet på bordet strax innanför vapenhuset, kändes som om jag med egen hand skrev in mig i historien. Som om jag placerade mig tillsammans med en lång rad av människor som stått här före mig allt sedan medeltiden. Släkten följa släktens gång, liksom.

Sedan såg jag mig om i kyrkorummet. Jag visste nog redan att målningar, skulptur och arkitektur kan berätta sällsamma historier om man har förmågan att läsa dem. Nu blev det väldigt tydligt att nyckeln till dessa historier ofta heter symboler eller attribut. Allt jag behövde var insikt i bibelberättelserna, som jag fått i mig med modersmjölken, och en snart nyvunnen kunskap om de olika apostlarnas martyrdöd. Släpade gubben på ett uppochnervänt kors eller höll i himmelrikets nycklar, var det troligen Petrus. Hade han ett kryss-kors var det Andreas. Simon Ivraren bar på den såg som delade honom mitt itu och Paulus hade ett svärd, för han blev halshuggen som alla dödsdömda romerska medborgare. Mose höll i budens stentavlor eller hade horn i pannan, horn som egentligen var en felöversättning av den slöja som skulle dölja hans strålande ansikte efter mötet med Gud. Snabbt lärde jag mig att upptäcka skillnader och se mönster. Snart kunde jag gå in i en helt okänd kyrka och känna igen mig, hamna i ett nytt sammanhang och ändå förstå.

Jag kom att tänka på det här när äldste sonen läste en kurs om hälsopedagogik och träffade på den i Israel verksamme sociologen Aaron Antonovsky. Under sina studier av förintelseöver­levare upptäckte han att vi människor inte nödvändigtvis måste vara fullt fysiskt friska för att ändå kunna sägas vara vid god hälsa. Däremot behöver vi uppleva en känsla av sammanhang. (KASAM, eller på engelska SOC - Sense of Coherence). Vi behöver 1. uppleva ett visst mått av begriplighet och struktur, 2. känna att vi har resurser och strategier att hantera de situationer vi möter samt 3. tycka att vårt liv och det vi gör är meningsfullt och värt att engagera sig i.

På vår Gotlandssemester lärde jag mig alltså att det som först verkar obegripligt småningom kan passas in i ett mönster, att man med tålamod och kunskap kan bemästra världen och att jag blir en del av ett meningsfullt sammanhang om jag väljer att skriva in mig i det.

Det var nog precis vad tioåringen behövde just då.
Det är lärdomar jag använt mig av hela livet.

Allt du inte visste att du inte visste

Till söndagens bokcirkel hade vi läst Patrik Svenssons mycket omtalade och prisbelönta bok Ålevangeliet. Berättelsen om världens mest gåtfulla fisk. Det var intressant att få lära mig en massa om ålars liv och leverne som jag verkligen inte hade en aning om, det måste jag säga, men för övrigt är jag väl inte alldeles begeistrad. (Ett uttryck som intressant nog användes på precis detta sätt av fler runt bordet.)

Detta är en populärvetenskaplig bok om ålen och dess metamorfoser och hemligheter, som ända sedan Aristoteles har fascinerat och retat både människans fantasi och hennes ordningssinne. Här finns också långa utvikningar om människorna som forskat, om en del andra mer eller mindre närliggande frågor (bla miljöhotet) samt insprängda mer självbiografiska berättelser om barndomens ålfiske med pappan.

De journalistiska referaten om forskning och forskare är det betydligt mer liv och schvung i än i barndomsberättelserna, tycker jag. Sådana texter är han van att skriva och det gör han verkligt bra. Jag blir dock frustrerad av författarens ständiga försök att göra ålen till en existentiell fråga. De känns ganska…tillkämpade. I alla fall på sina ställen. Påklistrade, liksom, bland annat på intet ont anande forskare som är döda sedan länge.

Och så blir jag ju alltid direkt irriterad när en bok har en titel som det inte finns minsta täckning för i texten. (Kanske för att jag själv tycker att det är så fasligt svårt att sätta bra rubriker?) Tydligen började alltihop med att författaren skrev en julaftonskrönika i den tidning han jobbar på med titeln Ålevangeliet. Det verkar ju ganska fyndigt, men varför heter boken så? Javisst, det är klatschigt och annorlunda och sannolikt säljande. Javisst, det handlar om livet och om det obegripliga som vi inte kan veta något om. Men vilket är det glada budskapet?

Dock: Det är roligt att ha läst den. Det är intressant att få reda på mer om ålen och ålfrågan, men det mest intressant är nog egentligen att någon har försökt göra en existentiell berättelse av det – en alldeles egen metamorfos - och att den berättelsen blivit så populär.

Sommarläsning 2020

 I år känns det som om jag inte läst så många böcker, men en närmare koll på listan visar att min känsla leder helt fel. Det blev ungefär tjugo böcker som vanligt under juni-augusti, men jag läste inte så många romaner i år.

Jag började med att läsa om ett gäng DECKARE (7 st) av olika författare i bokhyllan, företrädesvis sådana som jag inte läst på ett tag. Det var trevligt. Jag är fortfarande inte övertygad om att jag är särskilt förtjust i Jan Mårtenssons antikhandlarhjälte Johan Homan, trots att jag genom åren bevisligen har införskaffat ett drygt dussin av böckerna. Bo Baldersons sjövilda statsråd är något tröttande, liksom hans prudentliga svåger, men böckerna är festliga och inte dumma alls. Dessutom har jag fått lust att läsa P D James böcker med kriminalkommissarie Adam Dalgliesh i kronologisk ordning, för att lära känna honom lite bättre. Dem har jag mest läst slumpvis hittills.

Sedan har jag blandat några enstaka ROMANER (5 st) med tidskriftsläsning samt essäer av olika slag. Nionde boken i Guillous 1900-talsserie verkade lämpligt att plöja innan den sista och tionde kommer ut nu i höst. Karin Smirnoff har ju blivit högt prisad, så jag har läst de två första böckerna i hennes triologi – intressanta, men med världens största cliffhanger på slutet i den andra. (Det räcker bra med två, även om jag önskar huvudpersonen allt gott. Våld och maktdemonstrationer skadar verkligen människor och relationer intill tredje och fjärde led.) Det var också intressant att få läsa om en riktigt gammal huvudperson i Sofia Lundberg Den röda adressboken och om alla funderingar kring organdonationer som kan tänkas dyka upp i Helena von Zweigbergks Alla delar av dig - även om huvudpersonen i den senare är mer eller mindre förryckt av sorg.

Till det jag kallar ESSÄER (7 st) räknar jag sådant som jag uppfattat mer som filosofiska diskussion än som berättelse. Till detta hör i sommar en bok av Theodor Kallifatides (alltid läsvärt, men ofta ganska förvirrat), Svartvita bilder och andra noveller av Bodil Malmsten (som kändes ungefär som hennes vanliga, ganska underbara, småpratande om livets ditt och datt), Tomas Sjödins Eftervärme, betraktelser av Niklas Rådström, den bokcirkelbok som jag vi ska prata om nästa söndag, Nina Burtons Det som muser viskar (hon fick ju Övralidspriset i år, så det var roligt att läsa) samt Joel Halldorfs Gud: återkomsten (bl a om vad frihet egentligen är i en modern stat; med en klar och koncis argumentation som är en fröjd att läsa).

Dessutom har jag njutit lite av Alf Henrikssons Stora gestalter i litet format, till exempel den här:

Oscar den förste
var väl inte den störste
av alla tiders personager,
men han hade så söta mustascher.

En pipa

”Rök inte här. Vi dör hellre av naturliga orsaker.” Så stod det på den skylt jag som nybliven tonåring satte upp utanför rummet. A Non Smoking Generation hade just bildats och i skolan blev vi ständigt upplysta om vådorna av tobaksbruk, bland annat genom tydliga färgbilder över lungornas förfall. Dessutom tyckte jag att min nyblivna styvfars pipa luktade äckligt, trots att han var förvisad till källaren när han rökte.

 Döm om min förvåning när det dryga trettio år senare dyker upp en kvarlämnad pipa på en bänk när jag sitter och skriver. Jag hade ingen aning om var den kom ifrån eller vems den var, men det visade sig vara en vänlig och vedhuggande farbror från berättarens barndom som lagt den där. En fåordig själ som tog människor på allvar steg fram ur texten medan jag skrev den. Men varför hade jag utrustat honom med en pipa? Det har inte blivit någon färdig berättelse av den där texten - det blir det inte så ofta - men när jag återfann den häromveckan började jag fundera på vad en pipa egentligen är och betyder.

 

Magritte konstaterade för närmare ett sekel sedan att en bild av en pipa inte är en pipa, men icke förty så betyder det rimligen något när den dyker upp i en text. I brist på egen erfarenhet – åtminstone positiv sådan – måste den piprökande och klurige gubben helt enkelt ha kommit till mig någon annanstans ifrån. Hans tobak doftar ju trygghet, värme och kontinuitet. Är det Alfons kloka pappa som spökar? En Einstein i vild, vit kalufs? Den sympatiske deckaren Christer Wijk i Maria Langs böcker? Eller är det Muminpappan och Snusmumriken som filosoferar? Har skagenmålarnas porträtt av väderbitna fiskegubbar i sydväst påverkat mig?

 Detta gjorde mig omåttligt nyfiken. Nu har jag läst om sköra kritpipor och billiga majspipor, som nästan kan betraktas som engångsmaterial eftersom de bara håller för några enstaka stopp. Jag har lärt mig att sjöskum är en ljus, porös mineral som ibland bärs fram av vågorna och som absorberar tjära när man röker. Dessutom vet jag att den hållbara, hårda och vackra briarpipan tillverkas av en kokt och torkad roten från en ljungbuske som växer i medelhavsländerna. Samt att man måste låta pipan vila ordentligt mellan stoppen, isärtagen och med möjlighet att bli ordentligt utvädrad, om den inte ska bli sur. Därför behöver piprökaren flera stycken – och det är alltså inte mystiskt alls att barndeckaren Agaton Sax har sju sjöskumspipor, en för var dag i veckan.

 I Svenskt Cigarrlexikon på nätet (uppslagsord: Fiktiva piprökare) hittar jag förklaringen. ”Medan cigarren inte sällan antyder rikedom eller förfining, står ofta pipan för personlig mognad eller som ett instrument för en tänkare.” Alla böcker jag läst har alltså varit nedlusade med rökare, utan att jag egentligen funderat särskilt mycket över det. Ändå verkar symboliken ha gått fram. Frågan är dock hur pålitlig den litterära bilden är. Har den något med verkligheten att göra? Att döma av vad jag nu lärt så måtte en piprökare i alla fall vara tålmodig – eller tvingas bli det med tiden. Det går åt med tanke på att man både ska stoppa pipan omsorgsfullt och inte för hårt (”inte ens när Du blir bjuden på tobak” enligt Brobergs pipskola), röka långsamt (för att pipan inte ska överhettas) samt städa ur den noga och med jämna mellanrum borra upp den. Då hinner man nog tänka en hel del.

 Och visst tror jag att man blir klokare i längden av att ha tid att fundera över sig själv och sitt liv. Men det kan man ju göra också om man använder piprensare uteslutande som pysselmaterial.

Ett sammelsurium om rörelse och vila

Bokcirkeln läste till förra söndagen Olga Tokarczuks  Löparna - ett sammelsurium av korta texter om allt möjligt, som förlaget kallar för "romantext". Ett övergripande tema kan väl sägas vara att befinna sig i rörelse, men jag uppfattar inte denna text av "fragment och episoder" (som det också står på baksidan) som en sammanhängande berättelse. Och det - inser jag tydligt - är vad jag förväntar mig av en roman.

Emellanåt var det ganska roligt med de små episoderna ut olika människors liv, inklusive berättarens, men i längden blev det ganska påfrestande med alla dessa berättelser utan både början och slut. Visst finns det en faslig massa psykologiska aspekter, men de används till att beskriva nyckfulla infall snarare än till fördjupad förståelse och utveckling. 

Och när jag hade läst mer än 150 ingående sidor om anatomiska preparat, dvs döda kroppsdelar i olika typer av balsamerande vätskor, började det bli minst sagt tröttsamt. Inte heller blev jag mer upplyst av det stycke som hade samma rubrik som bokens titel. Det handlade inte om människor som springer, snarare irrar omkring utan mening och mål. Men här återkommer rörelsen något lite tydligare igen - och mumierna ska väl representera motsatsen till rörelse då.

Tokarczuk skriver bra och medryckande, verkligen, men allt faller liksom platt var för sig. Jag är inte tillräckligt smart för att se någon egentlig mening i de återkommande orden och idéerna. Trots alla upprepningar om att tungan är den starkaste muskeln, om att pilgrimen reser för att möta en annan pilgrim (företrädesvis inlagd i formalin, tydligen), så förstår jag inte vart hon vill komma.

Men visst finns det saker att fundera över. Till exempel så påstår berättaren att "det som befinner sig i rörelse alltid är att föredra framför det som befinner sig i vila" (s. 7). Det håller jag inte med om, iallafall inte om man bara ser rörelse som något uteslutande fysiskt/geografiskt. Jag uppfattar nämligen inte vila som något som alltid är stillastående. Läs Tomas Sjödins Det händer när du vilar så förstår du vad jag menar.

Men jag är väl sådan som berättaren beskriver sina föräldrar: "De var inga äkta resenärer för de reste för att återvända". (s. 10)

Så huvudfrågan blir nog: Vad är en roman? Vad förväntar du dig av en sådan?

Små eldar överallt

För två veckor sedan beslöt sig bokcirkeln för att träffas corona-säkert istället för att ställa in. Vi satt på rejält avstånd från varandra ute i trädgården och den medlem som är i riskgrupp var med oss per telefon. Det var härligt att få prata om boken som vanligt!

Vi hade läst Små eldar överallt av Celste Ng. Det visade sig vara en lättläst, genomarbetad och tänkvärd debutroman med mängder av olika teman att fundera kring. Till synes lättviktig, kanske, men ändå som ett antikt ödesdrama: en tragedi av goda föresatser som man vet kommer att gå åt skogen.

Boken handlar om vad som sker i mötet mellan familjerna Richardsson och Warren i bostadsområdet Shaker Heigths, där de förstnämnda bor och hyr ut och de senare är hyresgäster som blir utsatta för välgörenhet. Elena Richardsson och hennes (i princip osynlige) man är välbärgade och välsedda och ar fyra barn: Trip, Lexie, Moody och Izzy. Konstfotografen Mia Warren äger vad hon går och står i och har en tonårig dotter, Pearl, som snart knyter olika typer av vänskapsband till dem alla.

På ytan verkar allt perfekt i detta egna universum, en gräddhylla med benhårda krav på normalitet. Men i mötet med oordning (eller kanske snarare en annan ordning) och fritänkande, så visar det sig rent symboliskt brinna små eldar överallt - precis som boken både börjar och slutar med att det gör det i verkligheten också.

Och läsaren får möjlighet att fundera över vad trygghet och rotfasthet betyder för en människas utveckling, vad kärlek kan göra med människor och relationer och vad det innebär att ta ansvar för sitt liv.

Himla trevligt, helt enkelt!

(Bara man inte läser de vansinnigt pretentiösa bokcirkelfrågorna som finns på slutet i Månpocket-varianten. De tar effektivt död på det mesta av lusten.)

Genial civilisationskritik och stilla upprymdhet

Till den senaste söndagsbokcirkeln läste vi Husmoderns död och andra texter av Sara Danius. Det är essäer med utgångspunkt i böcker, fotografier och konstglas - ofta med en historisk vinkling och en diskussion av samhälls- och kultursynen.

Jag gillar dem. Jag  vill vara lika smart och bildad som författaren och vill tänka vidare i hennes intressanta spår, men naturligtvis hänger jag inte alltid med eller begriper vad hon pratar om. Ändå blir jag smått upprymd av att läsa nästan hela tiden. Utan att någonsin känna att författaren tycker att jag är dum i huvudet.

Texterna är ärliga, humoristiska, personliga. Och nästan förstrött feministiska, förstrött på så sätt att detta ju är ett av alla självklara perspektiv som diskuteras. Här kommer några av dem som jag tyckte om:

Husmoderns död: Bonniers kokbok 1960-2010 (genial civilisationskritik)
Mycket pågår, men inget händer: James Joyce
Strindberg, staden och skyltarna
Samtal med Bruno Latour
Harry Martinsson upptäcker maskinen
Författaren Freud
Tal i egen sak: Jane Austen
I Virginia Woolfs verkstad
Fotografen som sociolog
Viljan till stil: Irving Penn
Konstglasets modernism
På liv och död: Mode i litteraturen

Ja, det tar sin tid att läsa. Inte för att det är svårskrivet, men för att man behöver tänka under tiden. Jag håller helt med Göteborgsposten, som skrev: "Knivskarp stilistik och ett sympatiskt läsartilltal, som tar läsaren på allvar som tänkande människa."