Något att hålla fast vid

Har läst en bok av Alexander Maksik som heter "Något att hålla fast vid". Även om huvudpersonen har lämnat hemskheterna  i Liberia bakom sig rent fysiskt, så finns de fortfarande kvar i henne som ständiga minnen. På så sätt påminde boken, både till innehåll och uppbyggnad, om Axelssons Mirjam-bok.

Även denna bok handlar om vad minnena gör med oss och vad vi gör med våra minnen. Jag tyckte om den.

Sommarens läsupplevelse

Förutom - och trots - Backmans överraskning, så är sommarens läsupplevelse definitivt Majgull Axelssons Jag heter inte Miriam. Boken handlar om Malika som blev Miriam av ren överlevnadsinstinkt - och fortsatte att vara det även efter kriget av samma anledning. Vi läste den till bokklubbens första träff i höst som gick av stapeln härom söndagen. Jag tror att jag tyckte om den av följande anledningar:

Boken var intressant,
för att jag fick se andra världskriget och efterkrigstidens Sverige ur ett perspektiv jag inte är särskilt bekant med - det romska. Och för att detta med hur minnet fungerar och hur vi hanterar våra minnen alltid är spännande och aktuellt för oss människor, tycker jag.

Boken var givande,
för att historien blir trovärdig (trots en del luckor) tack vare god research och kanske framför allt för att berättelsen blir hel fast allt först verkade så himla splittrat. Skickligt och på något sätt lustfyllt, trots ämnet!

Boken var uthärdlig,
trots sitt egentligen outhärdliga innehåll. (Detta till skillnad från många krigs- och krisskildringar, som kanske tappar läsare just därför?) Troligen bidrog distansen, att man visste att det var minnen och att man fick dem serverade i omgångar, och stilen som inte är ett dugg sentimental.

Slutligen var boken härlig,
för att Axelssons berättarteknik och språk får läsaren att tumla fram över sidorna. Det är en glädje att läsa!

Riktigt djup och tänkvärd mormor

Hittade ett A5-papper fullklottrat med bokcitat. Det här passar ganska bra på dem jag ska nämna idag:

Alla böcker kan indelas i två kategorier: böcker för stunden och böcker för alla tider. 

(John Ruskin)

Det förstnämnda gäller definitivt Catharina Ingelman-Sundbergs otroligt sega och långtråkiga Kaffe med rån. (Eller ja, kanske inte ens för stunden då.) Visst fanns det roliga vändningar, men nä. Fler böcker av henne behöver jag inte läsa.

Det senare kanske är lite väl pretentiöst att påstå för Fredrik Backmans Min mormor hälsar och säger förlåt, men den boken var sommarens överraskning för mig! Hans bok om mannen som heter Ove, fick mig att både fnissa och le varmt. (Läs vad jag skrev på bloggen här.) Bok nummer två var ännu ett strå vassare. Här finns också en Ove, om än kvinnlig. Och massor med mer eller mindre vildvuxna karaktärer av andra sorter. Men framförallt är författarperspektivet (Elsa, snart åtta) skickligt och trovärdigt genomfört och boken berör med tiden en hel del både viktiga och sanna saker om detta att vara människa.

Och det är väl ungefär det jag tycker att böcker ska göra. Så läs den!

Bokserier med olika karaktär

Jag fortsätter sammanfattningen av min sommarläsning. Den mesta lästiden har jag ägnat åt att läsa tredje boken i en serie respektive alla sju böckerna i en annan.

Tredje boken i Guillous serie om 1900-talet heter, mycket fyndigt och träffande, Mellan rött och svart. Som läsaren förstår behandlar boken tiden mellan världskrigen. Researchen är god, familjens öden går vidare hand i hand med de stora världshändelserna och texten är naturligtvis välskriven. Ändå blir jag lite trött ibland.

Kanske finns förklaringen i något av det jag kommenterat i samband med läsningen av de tidigare böckerna (Läs om Brobyggarna och Dandy här), men mycket troligt är att maken har gjort rätta analysen: "Det är ju Tiden som är huvudpersonen!" Ja, det är det. Och då blir ju de andra bara bipersoner, som egentligen inte är viktiga i sig utan bara för att spegla Tiden. Ett svårt grepp att gestalta så att det känns angeläget.

Men intressant är det och jag kommer att läsa också nästa del när den kommer. För hur 17 ska de slingra sig ur andra världskriget med livhanken och familjeföretagen i behåll?

---------

Om ni inte redan har gissat det så har jag alltså läst om alla Harry Potter-böckerna igen. (Dem har jag skrivit om tidigare här.) Dessutom kollade vi in Warner Bros. "The making of Harry Potter" när vi var i London i somras och jag köpte alla böckerna på engelska, till nästa omläsning. Och i söndags så besökte vi också vandringsutställningen i Norrköping - "Harry Potter: The Exhibition" - för att se och jämföra och veta.

Böcker om böcker

Under sommaren har jag läst två stycken böcker om böcker. Det ena heter Bokklubben vid livets slut av Will Schwalbe, den andra Drömbokhandeln av Laurence Cossé. Jag köpte dem bara för titlarnas skull och ja, för att de borde handla om böcker och läsning.

Och det gör de. Böcker och läsning är viktiga saker som måste tas på allvar, framgår med all önskvärd tydlighet i båda två. Gott så! Trots ett antal små guldkorn i ämnet, gav mig dock tyvärr ingen av dem särskilt mycket till läsupplevelse.

I Bokklubben vid livets slut får vi möta Will och hans döende mor, som läser och talar böcker ibland. Mest verkar det dock vara en förevändning för att få berätta moderns historia. En förklädd biografi, alltså, som föralldel kunde ha varit intressant, men... SÅ välskriven är den inte.

Drömbokhandeln säljer bara goda romaner, utvalda av en topphemlig kommitté. Boken börjar med flera attentat mot några människor, som läsaren med tiden upptäcker är medlemmar av denna. Det mesta av historien berättas i fortsättningen för en poliskommissarie - och där någonstans tappar boken sin trovärdighet. Slutligen förändras berättarrösten ett snäpp till och gör det hela ännu värre. Känns liksom som flera böcker i en, som om författaren inte kunde bestämma sig för vad han var ute efter att skriva.

Men visst. En läslista får man alldeles gratis i dem båda.

En allvarsam lek eller en trist historia?

Senaste bokcirkelboken, den vi pratade om i början på juni, var Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken (1912). Jag gillar ju hans språk och berättarstil och kan inte påminna mig att jag har läst denna "århundradets kärleksroman" förut, så jag såg fram emot den.

Det är ibland dumt, för man blir så besviken. (Det är väl därför jag gärna väntar med att läsa populära böcker tills man talar lite mindre högt om dem, antar jag.) Och så blev det den här gången, trots språkglädjen. Kort sagt: Vari ligger storheten i denna tråkiga och daterade historia om förhållandet som den gifte, egoistiske träbocken Arvid och den frånskilda, lika egoistiska Lydia har?

Jag tyckte att historien var alldaglig och ointressant, trots att man får veta en hel del om huvudpersonernas tankar och känslor. Möjligen kan jag hålla med den bokcirkelmedlem som menade att boken ändå på sitt sätt är oerhört modern, eftersom den skildrar ett förhållande mellan två individualistiska - dvs på så sätt moderna - människor.

För kärleken är ju inte individualistisk. Den kräver att båda är beredda att inte bara ta, utan också att ge. Annars blir det nog en trist historia.

Gregorius tog tid

I våras läste jag ut Bengt Ohlssons Gregorius, efter att ha hållit på ganska länge. I början gick det fort, men sedan blev det lite mycket med allt ältande han ägnar sig åt, den här mannen i romanen, så jag orkade inte så mycket i taget. Han är ensam och osäker och tycker sig ständigt spela en roll i livet som han både är bekväm med och inte.

Boken är dock läsvärd. Den är välskriven och intressant i sig själv, möjligen lite mer givande om man läst Hjalmar Söderbergs Doktor Glas innan. Man vet ju då hur den förre uppfattar skeendet och hur det slutar, även om det är spännande att fundera på hur man ska slussas dit.

(Frågan är dock om det inte egentligen var minst lika mycket tvärt om: När jag läste om Doktor Glas i höstas, blev den plötsligt väldigt mycket mer intressant i ljuset av att jag visste att det fanns en relativt nyskriven - nåja, tio år - roman med pastor Gregorius i huvudrollen. Fast jag inte hade läst den än! Det kan ju föralldel också beror på att det är minst femton år sen jag läste boken sist - och böcker som handlar om livet och dess mening har en förmåga att förändras när läsaren förändras.)

Jag väljer det här citatet, hämtat ur huvudpersonens funderingar, som tydligt visar skillnaden mellan den bild Bengt Ohlsson ger av pastor Gregorius och den bild Hjalmar Söderberg låter doktor Glas utveckla i sekelskiftesromanen:

Men jag tvivlar starkt på att en myra kan få en annan myra att känna sig älskad, med allt vad det innebär. Människan, däremot, har den förmågan. Och det är det största som finns. Det är något som Gud har givit oss. Och det är uteslutande i egenskapen av älskande varelser som Han lät oss bli jordens härskare.
    Så vad är då synd? Min definition av synd är att man avhänder sig möjligheten att bli en älskande människa. (s. 77)