Inte särskilt paradisiskt

För flera veckor sedan talade bokcirkeln om 2021 års nobelpristagare Abdulrazak Gurnahs Paradiset. De flesta av oss verkade överens om att boken har en del longörer, men de andra hade också blivit nyfikna på att fortsätta läsa boken om än kanske inte mer av författaren. Jag kände mig inte särskilt intresserad av vare sig det ena eller det andra, så texten nedan tydligt är färgad av det.

Boken handlar om barnet Yusuf, som blir skuldslav hos sin fars fodringsägare: en rik handelsman. Han finner sig på något sätt ganska väl tillrätta i sin nya tillvaro - även om han gråter på nätterna och kallas för drömmare - och får efter ett antal år följa med på en handelsexpedition. Iallafall en bit, för sedan blir han lämnad i en stad vid berget tills "farbror Aziz" kommer tillbaka på nästa resa eller nå´t några år senare. (Han hinner lära sig läsa Koranen under tiden.) Den resan fortsätter in i "vildarnas land" och håller på att ta en ände med förskräckelse. Och det är mycket våldsamt. Men de tar sig hem igen.

Yusuf återvänder till att ta hand om butiken, men också den hemlighetsfulla muromgärdade trädgården. Där blir han inkallad till den sjuka frun en massa gånger - och han går, trots att handelsmannen inte är hemma, för att han vill träffa kammarjungfrun (som också visar sig vara andra hustru). Det slutar naturligtvis inte bra. Yusuf flyr från frun som gör närmanden, hon anklagar honom (med hans sönderrivna skjorta i handen) för att själv ha gjort närmanden mot henne och alltihop slutar med att Yusuf sticker. Varför? Det är oklart. Till vad? Det är oklart.

Vad bibel-/Koran-referensen (Josef, en drömmare, och Potifars hustru) tjänar till vet jag inte riktigt. Slutet förstår jag inte. Berättandet är märkligt distanserat och känslokallt (om än genom Yusufs ögon) och alltihop är rätt tråkigt. Tycker jag.

Och paradiset då? Tja. Han tycker att han är som i paradiset när de kommer till en vacker plats vid berg och vatten på någon av handelsresorna. Han tycker att han ser in i det och det är en massa eld, vill jag minnas. Men det gav mig ingen känsla av vad det hade med saken att göra. Är det en Koran-referens som jag inte förstår kanske?

Det mest intressanta var nog den fascinerande blandningen av människor, språk och religioner som bor och lever tillsammans i denna del av Afrika. Snacka om smältdegel!

Pärlor som spränger sina skal

 Den senaste bokcirkelboken hade jag gärna velat diskutera med mitt trevliga läsargäng, men tyvärr kunde jag inte vara med. Följaktligen känner jag mig inte alls färdigtänkt, utan läsaren av den här texten får nöja sig med något som bara är idisslat till hälften.

(Det är ju det som är det fina i kråksången med en bokcirkel: att när man pratar om boken få pröva sina tankar och upplevelser, få höra andra formulera sina och kanske omvärdera de egna. Att skriva om boken hjälper också till en del.)

Romanen ifråga är Nadia Hashimis Pärlan som sprängde sitt skal. Den berättar om kvinnoliv i Afghanistan, nu i modern tid men också vid 1900-talets början. Skillnaden verkar i grunden inte vara särskilt stor mellan tiderna, i alla fall inte ute i byarna. Möjligen har steningen som straff bytts ut mot misshandel eller ”olyckor”.

Bokens huvudperson är i nutid mellandottern Rahima, en av fem systrar, som får bli ”bacha posh” (fungera som pojke) för att familjen ska fungera. Hon trivs med den relativa frihet som detta innebär, men blir plötsligt utan längre förvarning bortgift (kanske snarare såld) som 13-åring till en våldsam och betydligt äldre man. Hon blir fjärde hustrun, längst ner i hushållshierarkin och svårt hunsad och påpassad av svärmodern. Enda lättnaden är när hennes handikappade moster kommer på besök och berättar om mormors farmor Shekiba. Denna berättelse, som återkommer med jämna mellanrum boken igenom, stärker henne i tanken att hon inte är ensam om att vilja ha ett annat liv.

Jag upplevde romanen som lättläst, möjligen lite långrandig någonstans i mitten, men framför allt djupt obehaglig. Det är mycket möjligt att min läsupplevelse inte kan skiljas från den starka filmupplevelse jag hade för många år sedan och som följde med mig in i den här texten.

Filmen ifråga är den tysta och vackra, kinesiska ”Den röda lyktan”. En ung flicka blir fjärde hustru till en mycket äldre man när fadern dör. En röd lykta utanför dörren till ditt hus betyder att du är utvald för natten – och det ger dig också all makt i hushållet det dygnet. Intrigerna och underströmmarna är spända och starka, straffen omedelbara och skoningslösa. Ja, parallellerna är uppenbara, men det finns en skillnad. Filmen slutar i död och galenskap, medan boken – efter att ha visat oss och Rashima att kvinnors inflytande i parlamentet inte är annat än spel för gallerierna – ändå slutar i en möjlighet till ett annat liv. Hur det kommer att se ut får vi dock inte veta något om.

Det leder mig till Tara Westovers självbiografi Allt jag fått lära mig, som jag just läst ut. Den visar med förkrossande tydlighet att våld, maktmissbruk och förtryck av kvinnor förekommer inte bara i den muslimska världen utan också i den kristna. I det här fallet i en mormonfamilj, som styrs av en labil och fanatisk far som tror att samhället är Satan och att man följaktligen ska undvika allt vad läkare, skolor, försäkringar, registreringar etc heter.

Det som jag tycker är mest intressant – och som blir som en fortsättning på den andra boken - är att få läsa om vad som händer sedan när Tara väl vågar börja fly. Hur hon envist och nyfiket slukar nya kunskaper och gör en enastående akademisk karriär (från att på sin höjd har kunnat läsa hjälpligt), samtidigt som hon tvivlar både på sig själv, sitt förstånd och att hon gör rätt. Vilken makt familj, relationer och uppväxttankar har över oss, även om vi rent logiskt förstår att de är skadliga och felaktiga. Och hur svårt det är att bryta med det skadliga, när man också måste bryta med de människor som betyder något för en.

Jag kommer att tänka på unga kriminella avhoppare. Och på de många människor som funnit sina sammanhang, sin sociala bubbla, på ställen som genomsyras av desinformation och hat.

Så blir böckerna ännu mer imponerande – och ännu mer skrämmande.

Härlig hybrid

 I söndags fick det bli ett hybrid-möte för bokcirkeln, eftersom jag var förkyld och inte kunde vara på plats annat än digitalt. Men eftersom det var jag som valt boken, Moa Martinssons debutroman Kvinnor och äppleträd (1933), ville jag gärna vara med.

 

Vi läste den när jag gick på universitetet för drygt trettio år sedan. Det visade sig att jag och många med mig i min åldersgrupp inte förmådde uppskatta den särdeles, medan de lite äldre studenterna gjorde det desto mer. Varför kan man naturligtvis spekulera kring. Förutom att jag och mina jämnåriga sannolikt var omogna, så var vi fullständigt utleda på allt vad arbetarförfattare hette – fullproppade (övergödda) som vi blivit med dem och deras författarskap genom skolåren. Om vi egentligen hade läst så fasligt mycket kan väl diskuteras, men trötta på tvätterskor och snuviga ungar var vi. De lite äldre hade väl en annan erfarenhet, både av skolundervisningen och av livet.

Jag ville ge boken en ny chans, blev väldigt glad att min bokcirkel ville dela experimentet med mig och - jag är besegrad.

Romanen börjar med en inledande berättelse om två kvinnor som, trots illasinnat skvallret om lösaktighet, tar sig ett bad efter veckans slit. Resten – och det mesta - av romanen handlar om mor Sofis ättlingar Sally och Ellen. Om deras usla respektive uppväxter, om deras hårda liv i stan och på landet med supande karlar och undernärda barn. Och om den märkvärdiga styrka som ändå finns där – i kärleken och vänskapen, i delandet, i envisheten, i livet som det är hur det än är.

Det här är en härlig bok! En blandning av kortare och längre berättelser - ur kvinnans, barnets och ibland också mannens perspektiv - som på vindlande vägar småningom binds samman. En korsning mellan poesi och prosa, mellan berättande och samhällsfilosoferande, mellan rappa dialoger och drömska naturskildringar. En hybrid, helt enkelt. Och språket är förvånansvärt modernt, även om det finns en del dialekt och historiska uttryck som kanske kräver en viss förförståelse.

Läs den!

Den sista striden

 Inte har det blivit många inlägg här i bloggen under året, inte. En anledning är att vi inte hade några bokcirkelträffar i våras, av smittskyddsskäl, utan har haft det först efter sommaren. En annan förklaring är att jag helt enkelt inte läst så mycket "nytt", utan mest läst om tidigare lästa böcker (som jag ofta redan har skrivit om här).

Dock: Till oktoberträffen läste vi om C S Lewis "Den sista striden", vilket är den sista boken i Narnia-serien. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i den, så den har jag inte läst om lika många gånger som de andra. (Vilket jag gjorde igen även denna gång.) 

I serien hamnar barn från vår värld på olika sätt i Narnia-världen, där stora äventyr och avgörande uppgifter väntar dem. Denna den sista boken kan sägas handla om den yttersta tiden - med falska profeter, manipulativa varelser, rädsla, misstro och ren ondska - som slutar med den gamla världens undergång och om nya himlar och en ny jord därefter. 

Anledningen till att jag inte gillat den lika mycket som de andra i serien är antagligen för att den är så särdeles obehaglig innan det lyckliga slutet kommer. Som alltid är ju det onda mer dramaturgiskt och känns mer i magen. Ska det god märkas måste man ta det lugnt, titta nära och vara öppen för det oväntade.

Och huvudfrågan går naturligtvis inte att komma ifrån: Hur reagerar jag själv på manipulativa människor som försöker bestämma min bild av verkligheten? Vågar jag stå upp för det jag tror på eller låter jag mig skrämmas till tystnad? Lyfter jag mitt huvud och ser med hjärtat, även när allt är som mörkast?

Läs dem - allihop! Börja med "Häxan och lejonet" (och/eller "Min morbror trollkarlen", som skrevs senare men är först i Narnia-kronologin eftersom den handlar om skapelsen). 

Om sommarens böcker

 Jag brukar varje år skriva minst ett inlägg om sommarens läsning, men det har visst inte blivit av i år. Kanske för att jag var rätt trött. Kanske för att jag inte har läst ut särskilt många skönlitterära böcker som jag inte skrivit om tidigare.

 Låt mig ändå kort sammanfatta läsningen i juni, juli och augusti.

OMLÄSTA BÖCKER

Harry Potter-serien (sju böcker, på svenska i år)

Jag vidhåller att trean är bäst och att femman är en intressant studie i hur ett odemokratiskt samhälle fungerar.

Marianne Fredriksson romaner (åtta eller nio av dem, tror jag)

Anna, Hanna och Johanna ger till exempel läsaren en fantastisk historisk resa i Sveriges historia från land till stad genom drygt tre generationer kvinnoliv.

Favoritdeckare (några stycken av varje favorit)

Agatha Christie, Dorothy Sayers, Maria Lang, Ellis Peters, P D James, Jan Mårtensson, Dorothy Gilman mfl.

 

UTLÄSTA BÖCKER

Mig äger ingen av Åsa Linderborg

Rätt intressant att läsa om den tid och det Sverige också jag växte upp i, även om min arbetarbakgrund är ännu en generation bort.

Slutet på historien av Jan Guillou

Sista boken av tio om nittonhundratalet. En storslagen svit som jag är mycket glad över att ha läst, men de fyra sista böckerna har onekligen varit ganska lika varann. Och i de två senaste finns det, som jag ser det, flera skrivtabbar. Det förvånar mig, för Guillou är oerhört skrivhantverkskunnig.

Flyga utan vingar av Bernt Eklundh och Gunnel Enby

En brevväxling om att vara handikappad i vårt samhälle, som lider av svår kroppsskadeångest. Ganska mycket igenkänning, fast jag varken är amputerad eller är polioskadad.

Övriga namn från ett nordiskt språksymposium på 1990-talet

En bok med samlade artiklar/föredrag om namn på saker (förutom ortnamn och personnamn), föranledd av att vi köpte robotgräsklippare och jag började fundera över hur vi namnger sådana saker – och varför.

Jag kan ha fel av av Björn Natthiko Lindeblad

Enkla sanningar (fr a bokens titel samt devisen ’Tro inte på vad du tänker’) från ett långt liv som buddhistmunk, men tyvärr på ett torftigt och själlöst språk. Tröttsamt, även om jag håller med om deviserna.

Andlig läsning

har jag tagit mig igenom en bit i taget hos Mariadöttrarna de senaste åren. Nu när jag inte kunde få komma dit lånade jag boken på biblioteket och till slut läst ut den. Mycket intressant med texter ur de fem stora andliga traditionerna. Ibland svårläst, men alltid med nerv!

 

HALVLÄSTA BÖCKER

som jag försökt läsa vidare i gång på gång, men det är bara träigt och trist:

Hämnden är ljuv AB av Jonas Jonasson

Där kräftorna sjunger av Delila Owens

Sanning att säga har jag nog ett dussintal påbörjade böcker här hemma, men de flesta (andra) tänkte jag nog ändå återkomma till, så dem radar jag inte upp här.

En söt historia

Augusti månads bokcirkelbok heter En halv värld bort av Mike Gayle. Romanen var lite trög i början – mest för att allt kändes fruktansvärt klichéartat – men innehåller en söt historia som jag sedan snabbt läste ut. Huvudpersonerna är två halvsyskon, Kerry och Noah/Jason, som efter att ha omhändertagits av sociala myndigheter vid 10 respektive 2 års ålder växer upp i skilda världar. Om än i London båda två.

Hon, Kerry, placeras på barnhem och blir, efter en vild ungdom, ensamstående mamma till en nu tioårig son. Hon har städning som yrke och tänker på sin lillebror ständigt, en lillebror som hon som barn fungerade som mamma till/för. Han, Noah, adopteras tidigt av en rik och kärleksfull akademiker(!)familj och blir småningom brottsmålsadvokat med fru och nu tolvårig dotter. Han har stängt alla dörrar till sitt känsloliv och vill inte fråga, inte veta, inte ta några känslomässiga risker. När hon får cancer letar hon till sist upp honom, den enda släkt hon har, samtidigt som hans fru just börjar misströsta om att det går att leva med denna isbit till man.

Författaren har ett fint och välflytande språk, vet precis hur han ska skriva för att beröra och får en ganska avancerad uppbyggnad av innehållet att fungera väl. Huvudpersonerna berättar i vartannat kapitel, ibland om samma händelse ur olika perspektiv och ibland historiens fortsättning eller bakgrund. Allt interfolieras av de brev som Kerry skrivit till Jason genom åren och som väntar på honom på adoptionsbyrån.

Några gånger undrade jag vad översättaren sysslade med, men som tur var blev inte prepositionsfelen så förfärligt många. Däremot tycker jag att det är mer än tveksamt att i en bok på svenska rakt av översätta en konversation så här:

- Är dina föräldrar också advokater?
- Nej, de är akademiker faktiskt. (s. 89)

Jaha? Det blir ju ”goddag yxskaft” i ett svenskt bildningssammanhang, där alla som läst på universitet eller högskola räknas som akademiker. Är det ordet ”humanister” översättaren inte kan?

Det blir lite rörigt, när alla problem man kan tänka sig uppstår i relationer ska behandlas samtidigt, men naturligtvis reder det hela upp sig. Tack och lov får dock inte allt ett lyckligt slut, vilket gör boken något mer trovärdig. Ja, det är välgjort och berörande, men vi verkade ganska överens om att det slås på VÄLDIGT stora känslomässiga trummor hela tiden. När den stora (största) hemligheten äntligen avslöjas så blir det dock ett kylande antiklimax. Den behövs inte. Den förklarar inte mer av Jason än vad grundhistorien gör, tycker jag.

Kanske är det därför jag kallar boken ”söt” och inte ”bra”?  

Två sjukhusromaner ur bokhyllan

 När biblioteken har varit stängda och/eller haft begränsad åtkomlighet nu under pandemin, har jag börjat plocka fram befintliga böcker ur bokhyllan som jag inte läst förut eller vill läsa om. I den första kategorin hamnar två sjukhusromaner, skrivna med fyrtio års mellanrum.

Den ena har jag naturligtvis hört talas om, läst snuttar av, hört sammanfattas och sett delar av på tv genom åren. Jag talar om P C Jersilds Babels hus (1978) som enligt förlaget kan klassas som som Jersilds mest lästa och kända bok". Men jag har nog faktiskt inte läst den i sin helhet tidigare. Läsaren får träffa en förfärlig massa människor som har anknytning till det stora Enskede sjukhus, och ta del av deras tankar och upplevelser från deras respektive perspektiv. De som återkommer genom hela boken är patienten Primus Svensson (spelad av Carl-Gustaf Lindstedt i tv-serien som väckte stor debatt) samt läkarkandidaten Martina Bosson. Så med tiden kan man kanske till nöds säga att boken handlar om dem, även om även de är ganska skissartat tecknade.

Som helhet handlar det dock snarare om det stora och opersonliga sjukhuset, som inte är att betrakta som ett väsen utan snarare som en maskin som inte riktigt fungerar. Första kapitlet är en explicit sjukvårdspolitisk diskussion som sätter tonen, innan boken fortsätter med de två delarna "Första" respektive "Andra vårdtillfället". Det finns inget ordentligt slut, utan maskinen rullar vidare även om patienter dör och läkarkandidater förlorar sina illusioner. Boken är lättläst och välskriven med levandegörande dialog och jag sögs in i den trots att mängden personer kändes splittrande.

Jag uppfattar boken som en programskrift snarare än en roman. De olika delarna - och människorna - är så åtskilda i den stora apparaten att de inte förstår varandras verkligheter och inte orkar bry sig om dem heller. Med tanke på titeln bibliska anspelning blir det naturligt att tolka det som en slags språkförbistring. Och det är alldeles uppenbart att den ena handen/avdelningen/specialistkliniken inte vet vad den andra gör - eller ens vill veta det.

Det är det sista som gör temat rykande aktuellt. Yrvaket har man nu upptäckt att vårdens vanliga stuprörstänkande (att man tittar på en sak i taget - antingen hjärtat eller hjärnan eller ögonen eller lungorna...) inte räcker för att möta de som blivit sjuka i långtidscovid. För att kunna förstå och hjälpa behöver man se till hela människan, ta ett helhetsgrepp på alla symtom, jobba över gränserna. Måtte sjukvården våga se att det gäller även andra patientgrupper!

*  *  *

Vilken den andra boken är? Lätta ditt hjärta av Karin Wahlberg (2018), tredje boken som kretsar kring sjukhuset i Ekstad på 50-talet. Här finns en tydligare huvudperson, men också flera röster från olika delar av sjukhuset. De är dok inte lika många och mestadels kvinnor. Även här finns en underliggande politisk - och feministisk - diskussion, men människorna har iallafall lite mer egenvärde än symbolvärde. Och även här är texten lättläst och välskriven, utan att boken riktigt griper tag. Kanske för att personerna ändå är märkligt anonyma. 

Intressant var det i alla fall, särskilt när de visade sig likna varandra!