Jag trodde att jag tidigare hade skrivit här om detta med att det är så svårt att få bli gammal i vårt samhälle, men jag hittar inte något sådant inlägg. Så då får jag väl börja med den introduktion jag kanske redan har skrivit...
Äntligen 40! skrev jag på min kalasinbjudan för ett par år sedan. För jag tycker att det är härligt att inte vara 25 längre - och för att jag kanske äntligen, någongång, kan få bli betraktad som vuxen och inte som en ungdom i olika sammanhang. Frågan är dock om det gör någon nytta (ur den aspekten alltså) att åren går, så länge föräldragenerationen styr och ställer.
Jag fascineras av att det är helt okej att bli äldre så länge man är under 25-30, men att det sedan inte längre är eftersträvansvärt. (För att inte tala om 'att åldras'. Det uttrycket går knappt att använda längre om man inte talar om någon som är över 80.)
Det är också intressant att det är så svårt att prata om ålder och om att bli gammal (som man ju blir hela tiden, med tiden), även med människor som jag normalt har pratat om det mesta i livet med.
Underligt! Men nu har jag läst en intressant bok, som jag ska återkomma till!
För övrigt frågade jag för många år sedan min nuvarande make: - Vill du bli gammal med mig? Och det ville han! Jag hoppas att vi får fortfara med det i många år än.
(Jag kommer tyvärr inte ihåg varifrån jag fick den underbara formuleringen, men jag tror att det var en dikt.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar