En nyttig övning i ödmjukhet

Jag har alltid tyckt att det är konstigt att så många människor låter sig luras att lämna ut bankkontonummer till svindlare - och att betala in pengar för saker som de aldrig ser röken av. Det är ju möjligt att de är alltför dumma/troskyldiga/giriga för sitt eget bästa, men det tror jag är en alldeles för enkel förklaring.

Häromdagen dök det upp ett fönster extra på datorskärmen när jag öppnade Internet Explorer. Jag såg det inte förrän jag hade kollat min mail, men då var det fyra minuter kvar att ringa ett Norrköpingsnummer för att få tillgång till den fantastiska vinst som väntade mig. Detta för att jag var den miljonte användaren den veckan.

Jaha, tänkte jag. Säkert! Men varför inte testa och se hur lång tid det tar innan jag ska börja betala för att få ut någon vinst? Sagt och gjort.

Jag ringde och hamnade hos en supertrevlig amerikanska, som tjoade över att jag hade vunnit en resa för 3000 dollar. Superlativen var många och hon småpratade vänligt medan hon berättade om allt som jag och min familj skulle få uppleva. Hon lyckades få reda på (av mig, vare sig jag ville det eller inte, man är ju en social människa och kan inte vara korthuggen hur länge som helst) att jag är gift och har två tonårsgrabbar och att jag äger ett kontokort (inte mer). Hela tiden väntade vi på att datorn skulle komma vidare och visa de väldigt viktiga siffrorna som var mitt kundnummer. Hon behövde också namn och adress, vilket hon fick. (Annars kunde jag ju lika bra ha lagt på luren direkt.) Jag försökte förhålla mig vänlig, men avvaktande.

Efter ungefär en halvtimme (samtalet var gratis, det talade hon om tidigt men det kanske återstår att se) framgick det att de sammanlagt 15 dygn i Florida, Mexico och på Bermudas som jag hade vunnit tillsammans med diverse andra trevligheter - och som jag alleftersom kunde klicka fram på olika flikar som dök upp - tillsammans kostade 3898 dollar. Om man drog av min fantastiska vinst kvarstod bara 898 dollar för mig att betala - förutom då rumsskatten på 15 dollar per natt samt hamnavgiften på 200 dollar per person. (Resan till USA naturligtvis icke att förglömma.) Men jag hade 18 månader på mig (minst) att använda presentkorten och de kunde användas samtidigt eller var för sig. Det var också helt ok om jag ville sälja eller ge bort en del av resan. Så generöst!

Jag började bli ganska trött efter att ha koncentrerat mig så länge på att inte bli lurad att inte säga mer än jag verkligen ville samt att förstå och delta i det kulspruteliknande samtalet. Jag hade också försökt sticka in en fråga om vilka "vi" och "oss" var, men lyckades aldrig få plats med den.

- Menar du att jag ska betala 898 dollar för det här? sa jag. Då fick jag ganska omedelbart en man med förtroendeingivande röst i örat istället. Han förklarade vänligt och övertygande - men utan superlativerna - hur allt fungerade och vad som gällde. Och så fick jag veta att jag snart skulle bli insläppt i någon slags bokningssystem för att jag skulle kunna få mina resedokument.

Jag ville helst bara få slut på det här nu, efter närmare 40 minuter. Men så, i en liten parentes som jag fick fråga om tre gånger för att uppfatta, kom det: De där 898 dollarna skulle betalas idag - NU! När jag talade om att jag inte ville betala dem, invände han förvånat: -Men vill du inte ha den här semestern? - Kanske, sa jag. Men jag har inte 898 dollar att betala för den idag. (Vilket faktiskt råkar vara helt sant, eftersom jag är arbetslös igen och inte har hunnit få någon ersättning från a-kassan än.) Och så talade jag om varför, vilket fick honom att tacka för sig och lägga på luren.

Pust! Det här är djävulskt skickligt. Till och med jag - som inte är särskilt intresserad av långa resor eller av USA och som dessutom redan från början var fullkomligt övertygad om att det var något lurt med saken - kunde stundvis se oss ha det skönt på kryssningen till Bermudas. Trots att jag var helt inställd på att säga så lite som möjligt, tyckte jag att jag av rent sociala skäl var tvungen att säga en hel del. Och trots att jag är ganska hyfsad på engelska blev jag så trött till slut att jag knappt hörde vad de sa - och ville bara få slut på det.

Jag ska aldrig mer tänka ringaktande om människor som blir lurade.