Under ytan

Lite otippat läste vi alltså i bokcirkeln Emma Hambergs Baddaren med underrubriken Vågar du se under ytan?. Ramhandlingen går ut på att en uttråkad kvinnlig konstnär (Maja - ung, okänd, gift med äldre känd konstnär – Pelle) bestämmer sig för att göra något annat ett tag, nämligen starta en simskola för vuxna. Det gör hon och det kommer tre elever till den isolerade ön mitt i Vänern där hon bor i ett slott med tjusig marmorbassäng att träna i. De tre har alla sina egna anledningar till att de är där. Det enda de har gemensamt med konstnärsparet – och med bifigurerna – är svårigheten att kommunicera med andra, att bestämma vad de verkligen vill och att genomföra det. Det är många ensamheter som går omkring där, om man säger så.

                                                              

Jag gillade upplägget och tycker att blandningen av personer är intressant. Språket var inte djupt och vackert på något sätt, men det störde mig inte heller. Karaktärerna var inte särskilt djupt tecknade, men å andra sidan har jag på något sätt mött dem i verkligheten allihop så det gjorde mig inte så mycket. Det var en rolig saga – tänkvärd, ibland lite klurig (dvs riktigt allt var inte förutsägbart) och bitvis irriterande.

                                                              

(Hur Maja bar sig åt irriterade mig omåttligt, liksom deras gamla vänner på besök, men inte boken i sig egentligen. Fast det är klart: Just det där vänbesöket tyckte jag väl inte tillförde särskilt mycket alls. Det kunde hon ha strukit. Och branden var osannolik – åtminstone dess konsekvenser.)

Vem är jag? Hur skulle jag reagera i en liknande situation? Hur hanterar man ett möte med en sådan människa? Hur vet man vad man vill och hur ganomför man det? Se där frågor som jag kunde ha tänkt mig att diskutera. Av det blev faktiskt intet – till min förvåning, ska sägas. Vi brukar ha intressanta prat även efter böcker som kanske inte gav oss den största av upplevelser. Faktum är att jag blev helt paff när flera av mina kära väninnor fränt konstaterade att det här är EN RIKTIGT DÅLIG BOK och vi inte riktigt kom vidare därifrån.

Förklaringarna lät så här ungefär:

– Språket är erbarmligt platt och tråkigt, allt går så förfärligt flåshurtigt snabbt, författaren skriver mig på näsan hela tiden och lämnar inget kvar åt läsaren att räkna ut, personerna är blodfattiga och osannolika schabloner som inte existerar i verkligheten och allt är förutsägbart.

Efter mina protester blev sammanfattningen:

– Okej. Det är kanske som sådana där nyttiga chips, men det är fortfarande chips. Lätta att tugga, men med en tydlig bismak. Och man blir däst och likgiltig. (Vilket de ju inte var. Snarare synnerligen engagerade!)

Det här är oerhört intressant – och det är definitivt värt att försöka se på saken under ytan! Hur kommer det sig att vi har så olika uppfattning? (Förutom att dagsformen ju alltid påverkar.  Jag har inga varsel på min arbetsplats just nu t.ex.) Är det så enkelt som att jag är enklare funtad och inte kräver lika mycket av god litteratur? Har jag läst fler dåliga böcker – och på så sätt vant mig? Eller kan det handla om varför och hur man läser?

Vad tror du?