Lite otippat läste vi alltså i bokcirkeln Emma Hambergs Baddaren med underrubriken Vågar du se under ytan?. Ramhandlingen
går ut på att en uttråkad kvinnlig konstnär (Maja - ung, okänd, gift med äldre
känd konstnär – Pelle) bestämmer sig för att göra något annat ett tag, nämligen
starta en simskola för vuxna. Det gör hon och det kommer tre elever till den
isolerade ön mitt i Vänern där hon bor i ett slott med tjusig marmorbassäng att
träna i. De tre har alla sina egna anledningar till att de är där. Det enda de
har gemensamt med konstnärsparet – och med bifigurerna – är svårigheten att
kommunicera med andra, att bestämma vad de verkligen vill och att genomföra
det. Det är många ensamheter som går omkring där, om man säger så.
Jag gillade upplägget och tycker att blandningen av personer
är intressant. Språket var inte djupt och vackert på något sätt, men det störde
mig inte heller. Karaktärerna var inte särskilt djupt tecknade, men å andra
sidan har jag på något sätt mött dem i verkligheten allihop så det gjorde mig
inte så mycket. Det var en rolig saga – tänkvärd, ibland lite klurig (dvs
riktigt allt var inte förutsägbart) och bitvis irriterande.
(Hur Maja bar sig åt irriterade mig omåttligt, liksom deras
gamla vänner på besök, men inte boken i sig egentligen. Fast det är klart: Just
det där vänbesöket tyckte jag väl inte tillförde särskilt mycket alls. Det
kunde hon ha strukit. Och branden var osannolik – åtminstone dess
konsekvenser.)
Vem är jag? Hur skulle jag reagera i en liknande situation?
Hur hanterar man ett möte med en sådan människa? Hur vet man vad man vill och hur ganomför man det? Se där frågor som jag kunde ha
tänkt mig att diskutera. Av det blev faktiskt intet – till min förvåning, ska
sägas. Vi brukar ha intressanta prat även efter böcker som kanske inte gav oss
den största av upplevelser. Faktum är att jag blev helt paff när flera av mina
kära väninnor fränt konstaterade att det här är EN RIKTIGT DÅLIG BOK och vi inte riktigt kom vidare därifrån.
Förklaringarna lät så här ungefär:
– Språket är erbarmligt platt och tråkigt, allt går så
förfärligt flåshurtigt snabbt, författaren skriver mig på näsan hela tiden och
lämnar inget kvar åt läsaren att räkna ut, personerna är blodfattiga och osannolika
schabloner som inte existerar i verkligheten och allt är förutsägbart.
Efter mina protester blev sammanfattningen:
– Okej. Det är kanske som sådana där nyttiga chips, men det
är fortfarande chips. Lätta att tugga, men med en tydlig bismak. Och man blir
däst och likgiltig. (Vilket de ju inte var. Snarare synnerligen engagerade!)
Det här är oerhört intressant – och det är definitivt värt
att försöka se på saken under ytan! Hur kommer det sig att vi har så olika
uppfattning? (Förutom att dagsformen ju alltid påverkar. Jag har inga varsel på min arbetsplats just
nu t.ex.) Är det så enkelt som att jag är enklare funtad och inte
kräver lika mycket av god litteratur? Har jag läst fler dåliga böcker – och på
så sätt vant mig? Eller kan det handla om varför och hur man läser?
Vad tror du?
2 kommentarer:
Hm, det här var intressant. Jag gillar din konstruktiva och lagom neutrala beskrivning av boken. Men om jag inte hade läst den skulle jag förmodligen ha hemfallit åt liknande kommentarer som dina bokcirkelkamrater (om jag hade läst romanen ifråga alltså). Nu fick jag en liten, lagom tankeställare. Har just varit med och startat en bokcirkel, så det här känns viktigt att fundera på.
Karin Lantz
Tack, Karin! Intressant var ordet, sa Bull! Jag ska försöka fundera vidare här så småningom och hoppas att du vill delge dina tankar också. När man bara har sig själv att jämföra med vidgas ju inte vyerna särdeles!
Skicka en kommentar