Två flugor i en smäll

Två böcker har jag att skriva om. Normalt skulle jag nog inte diskutera dem i samma andetag eller bloggpost, men nu är det som är det är: Jag har varit på bokcirkel (efter att vi fick hoppa över en gång pga sjukdom) och insåg då att jag aldrig skrev något om den förra boken. Alltså vill jag slå två flugor i en smäll idag.

Jag glömde alltså att skriva om Obamas påstådda favoritbok Gilead av Marilynne Robinson (2004), där prästen John Ames skriver brev till sin sjuårige son för att denne som vuxen ska veta allt som fadern själv inte kommer hinna berätta innan han dör. Språket är vackert och innehållet ganska småtrevligt filosoferande, men i längden blev det faktiskt ganska torrt och tråkigt. Det kanske var därför jag glömde bort boken så snabbt, trots att den tydligen är prisbelönad och allt.

Den skrivande huvudpersonen kändes virrig och osammanhängande och till slut inte riktigt trovärdig. Visst var han sjuk. Men om man har alla sina predikningar i prydlig datumordning både uppe på vinden och i minnet, då tror jag faktiskt att man anstränger sig för att ha någon slags struktur också när man skriver det viktigaste brevet i världen till sin son. Dessutom tycker jag att det är oförskämt av en författare att inte låta läsaren få andas lite ibland genom att det blir nya kapitel emellanåt - eller iallafall någon slags avdelningar med mer än bara en enda blankrad.

Till i söndags läste vi Liane Moriartys Öppnas i händelse av min död (2013). Den kommer jag kanske att minnas längre, trots att det var en ganska typisk roman i feel good-genren, för den handlar om relationer och den berör. En handfull medelålders kvinnor konfronteras, var och en och tillsammans, med olika sidor av det mänskliga livets problem och så småningom försonas de åtminstone något lite med dem och med sitt liv. Där fanns ingen som var homosexuell och ingen som hade cancer eller var ofrivilligt barnlös denna gång, men annars var upplägget det vanliga med ett kapitel i taget för var och en av dem i början och sedan alltmer blandat efter berättelsens behov. 

Språket är rakt och funktionellt och verkligen inget att orda om. (Möjligen var översättningen lite klumpig ibland.) Men en del av händelserna var udda, lite mer på liv och död än de brukar vara i dessa böcker. Ändå finns där en hög grad av igenkänning och mycket input till funderingar exempelvis kring hur vi ser på och bemöter människor beroende på hur de ser ut eller vad de har varit med om, kring hur vi kommer vidare när vi fastnat i sorg, ilska och hämndkänslor. Å andra sidan blev jag högeligen irriterad av efterordet, som liksom gjorde allt som uppnåtts meningslöst. Men det kanske också är ett budskap - att vi aldrig kan veta allt om orsaker och verkan, men måste skaffa oss mening i det liv som är vårt att leva.