Skäms!

Jag läste om Osynligt sjuk medan livet passerar i somras, Karin Thunbergs bok om Karin Alvtegen och livet med ME/CFS. Och jag kunde ännu en gång konstatera att jag i princip skulle ha kunnat sagt alltihop själv apropå min upplevelse av sjukdomen. Det är nästan lite läskigt. (Men jag har en annan syn på Gud och livet efter döden, förstås.)

När jag tittar tillbaka på de anteckningar jag gjorde under läsningen i somras, fastnar jag särskilt på Alvtegens beskrivning av hur det känns att hantera den situation som uppstår när folk vi möter låtsas att vi mår bättre än vi mår. Det är direkt olustigt, en misstroendeförklaring som är tung att ta – särskilt när det handlar om människor som är viktiga för en. I de fallen orkar man kanske lägga energi på att förklara, men annars måste man oftast låta bli eftersom man blir helt däckad, dränerad, av att ens verklighetsbeskrivning inte räknas som sann.

Karin Alvtegen säger om det här förklarandet: ”Jag hatar den rollen eftersom den väcker mina skamkänslor. Jag har aldrig varit en drama queen eller intresserad av att prata sjukdomar, men då tvingas jag till bådadera.” Intressant! Det är alltså skam jag känner? Ja, det stämmer bra!

Jag skäms för att…

… jag inte kan förklara bättre, så att du förstår.

… jag klagar över ilandsproblem. Även om min sjukdom är svårt handikappande så är den ju trots allt inte dödlig.

… jag gör mig löjlig när jag envisas, jag överdramatiserar och tar upp plats i samtalet (vilket ju blir den naturliga följden när jag plötsligt måste börja försvara mig)

… du bär dig illa åt – jag skäms på dina vägnar. Ungefär som jag gjort de gånger jag träffat blottare eller blivit tafsad på fysiskt eller verbalt.

Och inte nog med det. Dessutom vill samhället få mig att skämmas för att jag inte jobbar heltid, för att jag ”lever på bidrag” (som det kallas när sjuk- och/eller arbetslöshetsförsäkringen löser ut) samt för att min sjukdom inte kan tränas bort eller tänkas bort eller ätas bort. Som lök på laxen skambelägger folk mig för att jag ”inte försöker” alternativt ”ger upp” alternativt ”inte vill bli frisk” - i alla fall om jag inte genast visar entusiasm och tacksamhet över deras förslag på lösning. (Som oftast handlar om någon specialvariant av motion, diet, andlighet eller kosttillskott.)

Det är tydligen jag, som drabbats av en kronisk sjukdom, som ska skämmas.

Det är faktiskt vansinnigt.

Lika vansinnigt som att någon ska behöva skämmas för att de får cancer eller utsätts för övergrepp (vilket ju tyvärr också är ett välkänt och obegripligt faktum, att offret skäms).

Antagligen är det så jobbigt för vänner och bekanta att hantera att jag fortfarande är sjuk. Det måste man ju förstå och efter så många år borde det ju ha gått över. Eller i alla fall blivit bättre. Och så borde jag ju se lite sjukare ut, faktiskt. Så att man kommer ihåg det.

Och som läkare är det säkert väldigt jobbigt att inte ha en aning om hur man ska kunna hjälpa patienten, för det är ju rimligen det de vill. Dessutom är det väldigt irriterande och pinsamt för dem att behöva uppleva att patienten kan mer om sin sjukdom än vad hen gör. Det måste man förstå, de gör sitt bästa.

Nej. Det är inte en ursäkt.

Nej. Det är fortfarande helt vansinnigt.

Det är onekligen snarare de som ska skämmas.

Samhället. Folk. Definitivt en hel del läkare och myndighetspersonal.

Kanske du också?

Om du orkar tänka den tanken kommer här några enkla tips.

Försök inte trösta mig med att det nog blir eller går bra, bara för att det känns bättre för dig.

Lyssna på mig istället.

Lita på att jag faktiskt, efter sjutton år, vet vad jag talar om och vad som fungerar.

DET är att stötta mig.

Jag har skrivit om mitt liv med ME/CFS här och här.

Läs mer om sjukdomen på RME:s hemsida.

En stillsam protest

Som när ett åskväder drar in

över din livbåt,

ditt livs farkost.

Ljuset fördunklas.

Vinden tilltar.

Mullret blir alltmer konstant.

Vågorna häver sig

allt högre.

Regnet hänger i luften.

Så kommer det:

Blodet.

Blåsten rister i hela kroppen och

värken dundrar i våg efter våg

trots full dos av ibuprofen och paracetamol

Det blixtrar i mörkret

och kraften rinner bort,

ur rygg och ben

och bål och sinne.

Så är det.

Som en stormtavla av Turner.

Varje månad.

En stillsam protest mot den unkna syn på både kvinnor och konst som bl a Sverigedemokrater sammanfattar i det föraktfulla ordet ’menskonst’. Och en alternativ tolkning av vad det kan vara.

Med detta sagt vill jag ändå rekommendera

Till bokcirkeln i söndags läste vi Florence Stephens förlorade värld. En sannsaga om Huseby bruk. av de två advokaterna Lena Ebervall och Per E Samuelson, som tydligen också både är gifta med varandra och arbetar på samma advokatbyrå. De skriver böcker om uppmärksammade svenska rättsfall, verkar det som, och det här är en i raden. De flesta behandlade hittills verkar ha briserat på 50-talet ungefär.

Jag hade inte detta riktigt klart för mig, utan trodde att jag skulle läsa en historisk roman. I flera sidor trodde jag det, men sedan blev det uppenbart att det här inte är en roman. Det är en rappt skriven och mycket intressant historia i reportagestil, författad på flyhänt tidningsprosa. God research och dramatiserade händelseförlopp och ett snyggt upplägg gör berättelsen om hur Florence blir lurad om och om igen läsvärd, men också till den direkt plågsamma historia den rimligen var.

Men litteratur är det inte. Här finns en faslig massa personer ur vilkas synvinkel historien berättas – och alla är på något sätt ganska träaktiga bipersoner till huvudpersonen Brottet (till och med Florence!). Författarna har grava begränsningsproblem, som snarast förvirrar läsaren istället för att belysa något, och de stilistiska knepen känns tillkämpade och ibland skrattretande skolboksaktiga. Dessutom är texten rätt tendentiös.

Med detta sagt vill jag ändå rekommendera boken. Du får lära dig allt om denna sorgliga lurendrejerihistoria, här finns finfina sammanfattningar av vår historia, ibland glimmar någon gestaltning till på riktigt och mot slutet blir åtminstone Florence och hennes advokat nästan till människor av kött och blod.

Bländande rubrik

Till förra söndagen läste bokcirkeln Amanda Svenssons roman Ett system så magnifikt att det bländar. Titlar är viktiga och den här gick ju bara inte att motstå. Spännande, tänkte vi, när vi valde den.

Romanen handlar om trillingarna Sebastian, Clara och Matilda som nu är 25 år. De verkar alla vara psykiskt instabila, förvirrade och osäkra människor, utan mening eller styrsel. Sebastian, som på det kända hjärnforskningsinstitutet i London får ett flertal förvirrande uppgifter (bl a att mata en moralisk appa i bur), är kanske lite mindre illa däran än sina systrar. Men han är på flykt han också, från livet och från sig själv och från sin självdöda flickvän (som senare visar sig vara syster med hans systrar, medan han är en bortbyting).

Iallafall så velar de omkring var sin del av världen (Clara är på Påskön och Matilda i Berlin resp Västerbotten) på jakt efter någon slags mening eller system och förlorar samtidigt sig själva. När de efter femhundra sidor börjar genomskåda både sig själva och konspirationsteorierna, slutar boken (ganska snopet och abrupt) med att allt nog kan bli bra och att "we are family" ändå vad som än händer och det finns kärlek man kan slita på.

Fine! Enkla sanningar är också sanningar. Och jag gillar huvudpersonerna. Men boken är väääldigt lång och förvirrad och har alldeles för många bipersoner som brer ut sig. Så trots att berättelsen är välskriven och flyter på bra, är boken bara fläckvis intressant.

Synd. Men författaren kommer nog att växa till sig och bli mer läsvärd, kom vi överens om i bokcirkeln. Om någon på förlaget kan hjälpa henne att stryka.

Sommarens läsning 2019

Nu tar augusti månad snart slut och det är dags att sammanfatta sommarens läsning. Dock måste jag erkänna att den är synnerligen spretig. Jag har gjort som de senaste åren, nämligen plockat olästa böcker ur hyllan därhemma. En del har jag köpt någon gång, andra har jag fått. De har stått där i många år eller sedan i julas. Så här såg delar av högen ut:

Några av titlarna skriver jag mer om här.

Bönbok för en vän av Joan Didion har ju en fantastisk titel, men tyvärr blev jag besviken. Boken kom ut 1977 i original och originaltiteln är A Book of Common Prayer, men det finns definitivt inga böner i denna förvirrade berättelse om förvirrade människor. Det mest intressanta är den avslutande analys av hennes författarskap som finns i min pocketversion: 

"Huvudpersonen är alltid en kvinna, egentligen en och samma kvinna. (...) Hon har en dotter som har råkat, eller kommer att råka, illa ut. (...) Hon är på rymmen, på ständig genomresa...fantiserar om ett liv istället för att leva det och aktar sig för att minnas. (...) 

Joan Didions berättare tillkännager alltid sin roll och funktion. Hon försöker förstå den kvinnliga huvudpersonen...bemödar sig om att skapa en helhet av motsägelsefulla fragment. Joan Didion låter berättaren sabotera romanens anspråk på att vara meningsskapande, vilket är mycket störande och befriande."

Själv blir jag mest störd. Det är febrigt och obehagligt och ganska tråkigt - och fullkomligt meningslöst. Jag suckar av lättnad över att den är utläst och inser samtidigt att det är alldeles uppenbart att jag vill ha någon slags mening i en berättelse.

__________

För att vila mig kastade jag mig in i åttonde delen av Jan Guillous epos om nittonhundratalet: De som dödar drömmar sover inte. Hans böcker är ju också nästan febriga, eftersom det händer saker hela tiden och läsaren drunknar i berättelsen vare sig hen vill eller inte. Men boken är allt ganska lik den förra i ordningen, den som heter 1968. Lite tröttsamt, som alltid med Guillou, men samtidigt så himla välskrivet och historiskt intressant. Och fullkomligt fullproppat med mening.

__________

Snäckors sorl innehåller 20 noveller av Karin Boye och var en oväntad upplevelse. Skam till sägandes måste jag erkänna att jag faktiskt inte hade koll på att Boye skrivit noveller. Dikter, javisst. Och en roman eller två. Men noveller? Jodå. De är mestadels riktigt, riktigt bra. Men utmattande, eftersom berättelserna är så intensiva och hjärtskärande - om olika människor som oftast står vid någon slags vändpunkt i livet.

__________

Alla dessa små bevis på vår vänskap av Donaghy, Saker vi inte säger av O 'Flanagan och De oförglömliga av Ahlström var alla trevliga och lättlästa och inte ett dugg oförglömliga. Det är skönt med några stycken sådana, men det blir också tröttsamt i längden.

__________

Sista kulan sparar jag åt grannen av Fausta Marianovic kom ut för mer än tio år sedan och handlar om kriget i det forna Jugoslavien. Jag blev mycket berörd och fick många tankar kring hur jag egentligen skulle reagera om katastrofen kommer och om kriget plötsligt delade upp min familj i vänner och fiender. Åtminstone jag har alltid frågat mig varför folk inte sätter sig i säkerhet innan det är för sent, men tvingas här inse att jag inte heller skulle fatta något - inte skulle vilja fatta något - förrän det obegripliga är ett faktum.

__________

Kalla det vad fan du vill av Marjaneh Bakhtiari är en riktigt rolig och ganska svidande kritik av både infödda svenskar och invandrare, varav en del ser sig som svenskar och andra inte. I en recension stod det att författaren "tänker som en komediförfattare och arbetar som en dramatiker: förstår alla, driver med alla". Det stämmer och boken är definitivt läsvärd, även om stilen till slut blir tröttsam och berättelsen tappar sitt driv när den byter fokus från familjen Irandoust till andra människor i förorten.

__________

Den senaste månaden, tillbaka från semestern, har jag läst färdigt nästa bokcirkelbok samt vilat mig med att läsa några av "de vanliga" omläsningsböckerna i hyllan: någon bok om Mrs Pollifax resp Lord Peter Wimsey, någon av Maria Lang och Agatha Christie och Rosamund Pilcher och Marianne Fredriksson. Hederliga deckare allihop, utom de två sistnämnda.

Vad i hela friden?

Vad i hela friden ska det här egentligen föreställa? Jag begriper ingenting efter att ha läst ut Finna sig, Agnes Lidbecks bejublade debutroman (2017). Enligt baksidestexten är det "en roman om kvinnans möjligheter och begränsningar". Det är inte sant. Den här boken handlar bara om begränsningar.

Bokens huvudperson heter Anna. Hon lever i nutid med man och barn och småningom en älskare, som hon plötsligt får vårda på dödsbädden. Hon verkar inte tycka att hon finns - eller att livet överhuvudtaget har någon mening - om hon inte hela tiden blir bekräftad som den hon tror att hon måste vara för att vara perfekt. Resultatet blir en ganska gräslig person som aldrig är riktigt närvarande och som inte bryr sig om någon annan människa än sig själv och hur hon ter sig i andras ögon. Man, barn, älskare: alla är de liksom rekvisita i filmen om Anna. När hon tröstar sitt barn, när hon älskar, när hon plockar ur diskmaskinen - hela tiden! -  tänker hon på hur hon tar sig ut och på vad en tänkt betraktare tänker om henne.

Det är tragiskt och dessutom ganska tröttsamt att läsa. Och igenkänningsfaktorn är för min del noll. Finns det verkligen så´na människor? Utan minsta försök till ärlighet, självdistans, utveckling. Klippdockor utan liv. Jag har aldrig träffat någon.

Boken inleds med en text i kursiv på en egen sida i någon slags läroboksstil. Här slår berättaren fast hur kvinnan ska vara och hur hon och samhället fungerar.

"Grundförutsättningen är att kvinnan spelar tre roller. Hon ska vara mamma. Hon ska vara åtråvärd. Hon ska vara omhändertagande, hon ska vårda. Respektive roll ska spelas enligt överenskomna riktlinjer. Replikerna är givna." (försättsblad, typ)

Punkt. Liknande stycken återkommer sedan boken igenom och används på så sätt att de efterkommande kapitlen om Anna illustrerar och exemplifierar dessa påståenden. Romanen är indelad i tre delar som tar upp respektive roll och berättar hur Anna spelar den. Hon gör "rätt", men ingen blir lycklig och hon försöker inte någon enda gång göra uppror mot vare sig själv eller andra. Det blir ganska trist.

Berättaren är synnerligen allvetande, men håller sig benhårt till Annas perspektiv (förutom de kursiva delarna). Dock hela tiden med betraktarens blick - utifrånblicken, den som Anna redan lever i. Romanen är välskriven och lättläst i en slags kortfattat rapporterande stil, javisst! MEN här finns inget resonerande, ingen analys, ingen ödmjukhet. Jag tycker att resultatet är beklämmande.

"Det skulle finnas rum, i en fiktion, för att lära sig något, för en utveckling. Men livet är inte sådant." (s. 143)

Vem säger att det är så? Vad är det för inställning till livet och dess möjligheter som uttrycks - att allt är kört? Vad vill egentligen Lidbeck med detta? Tror hon på detta eller vill hon protestera mot det? Om författaren hade varit man hade han iallafall sannolikt blivit halshuggen och rullad i tjära och fjädrar i sociala medier.

Jag börjar bli irriterad på allvar! Det är fullt möjligt att det är precis det som är författarens mening, men jag tycker faktiskt inte att det räcker med att provocera. Jag upptäcker att jag alldeles bestämt tycker att författaren har ett ansvar för meningen och hoppet också, för att ge någon slags öppning till ett annat liv. Inte ens titeln blir ju en begriplig kritik av sakernas tillstånd (om nu detta ska föreställa någon slags sanning). Att "finna sig" kräver nämligen självinsikt, som jag ser det. Vare sig man finner sig i något eller om man finner sig själv, krävs en medvetenhet som Anna inte tillåts ge uttryck för.

Tilläggas skall att flera av de andra i bokcirkeln tänker annorlunda, men jag blev inte övertygad. Till exempel menade man att detta är en bok i tiden, nu när så många lever i en selfie-värld där man ständigt måste tänka på hur man ser ut och verkar. Det är en intressant tanke, men gör ju behovet ännu större av att ge åtminstone ett litet, litet hopp om att det finns alternativa sätt att ta sig an livet.

Jag läste i en recension av Horace Engdahl senaste bok De obekymrade (som för övrigt tydligen ger uttryck för ungefär samma slags "vältuggade gubbigheter" som den här boken) att han menar att sådana frågor som jag ställer ovan inte är läsarens frågor utan inkvisitionens. Istället är den enda relevanta frågan till en bok: Berikas min tanke av läsningen?
Mitt svar är: - Nä, det kan jag inte påstå.


(Det har varit ganska absurt att parallellt läsa Fatima Bremmers Ett jävla solsken om Ester Blenda Nordström, en äventyrlig journalist och författare som under tidigt 1900-tal bröt med bilden av den typiska kvinnan så ofta hon kunde. Även om boken är oerhört tjatig och långrandig, så finns här både  uppfriskande berättelser om denna pionjär och intressanta historiska fakta om tiden. Det var betydligt mer berikande.)

Rent ut sagt förbannad

Nu måste jag börja läsa nästa bok, så jag ska försöka skriva något om den senaste vi pratade om på bokcirkeln: Stanna hos mig av Ayobami Adebayo. Denna debutroman handlar om Yejide och Akin som träffas på ett universitet i Nigeria under 80-talet. De älskar varandra, men får inga barn. Han tar en andra hustru, men det blir inga barn ändå - och läsaren har redan tidigare förstått att det beror på honom. Småningom dör bihustrun och Yejide får barn med sin svåger, barn som alla visar sig lida av den dödliga blodsjukdomen sickelanemi.

När barn efter barn dör och maken aldrig anförtror sig, tycker hustrun sig inte ha så mycket kvar att leva för i äktenskapet och flyttar därifrån. Mest är det hon som berättar, men när vi närmar oss nutid så får läsaren del alltmer också av hans tankar och känslor. Han visar sig verkligen älska henne, men han visar också en direkt föraktlig brist på mod och vilja att stå upp för sig själv och för den han älskar. Jag inser att det inte är lätt att vara äldsta sonen i denna för mig främmande kultur, men har svårt att köpa den totala bristen på försök till individualitet. Antagligen för att jag inte begriper tillräckligt.

Är det någon som överhuvudtaget utsäger titelorden så är det nog han, men problemet är väl att han aldrig säger det högt. Att han låter henne bära all skam och alla skuldkänslor, fast det egentligen är hans problem och svekfulla påhitt som saboterar alltihop. Boken är lättläst och antagligen mycket välskriven eftersom jag blir så rent ut sagt förbannad på den där karln.

Det mest intressanta är vad bilden "Alla tyckte om henne. Hon var som vatten." egentligen betyder. Samt den gnagande frågan: Vad kan det finnas i min/vår kultur som hindrar människor från att vara ärliga mot den de älskar mest?

Allende låter texten flöda

Förra helgen var det bokcirkel igen och vi begav oss till en sydligare kontinent. Jag har inget minne av att ha läst Isabell Allende tidigare, men antar att åtminstone något utdrag ur Andarnas hus måste ha ingått i min litteraturutbildning. Det vore konstigt annars, tänker jag, eftersom den var ganska nyutkommen när jag började på min kulturvetarutbildning 1988. Dessutom räknades hon då som den främsta kvinnliga författaren från Sydamerika.

Nu har jag läs Eva Luna tillsammans med övriga damer i min bokcirkel. På baksidan använder förlaget adjektivet ”frodig” och det är väl det minsta man kan säga. Det är en helt vansinnig berättelse, men ganska underhållande. Den bästa beskrivningen är nog att det är en saga, där det är kvinnan som är hjälte. Männen är av vikt, men inte viktigast. I alla fall inte älskarna och äventyrarna, utan isåfall de trogna vännerna.

Vi får följa Eva Luna under hennes uppväxt efter mammans död när hon var sex år. Man får låta texten flöda igenom sig, för detaljerna är så många och så osannolika att man nog fastnar annars, men det är ganska uppfriskande och också imponerande att hon orkar överleva alla konstiga människor och förhållanden hon möter. Boken strör politiska kommentarer om diktaturer och skendemokratier omkring sig, utan att liksom låtsas om att den gör det. Det blir ganska roligt. Texten är lättläst, men berättelsen tappar rätt mycket fart på slutet (trots att det är där äventyret på sätt och vis kulminerar). Samtidigt som det absoluta slutet på ett lite klurigt sätt öppnar för en ny - en annan? - berättelse.

Det jag tycker är trevligast är – förstås – att språket och litteraturen spelar en så stor roll i boken. Eva Lunas överlevnad beror till stora delar på förmågan att väva berättelser, berättelser som förvånar och bryter mot förväntningar och normer. Hon berättar sina historier för att uppmuntra sig själv och för att känna att hon kan styra över något här i världen. Hon berättar för andra, för att glädja dem, tacka dem eller för att få mat och omsorg i utbyte. Eller för att snärja dem. Småningom får hon känna fröjden i att kunna läsa och skriva, utvecklar sina berättelser ytterligare och verkar kunna försörja sig på dem.

Kort sagt: En småtrevlig, om än inte oumbärlig, läsupplevelse. 

Tappar lusten

Till den senaste bokcirkeln läste vi inte en roman, utan en "reportagebok". Eftersom jag helst vill läsa romaner i detta sammanhang - de ger alltid mycket mer intressanta saker att prata om - så utfärdas härmed en varning för att jag kanske har fått en alltför negativ uppfattning om boken ifråga. Bara så att ni är beredda.

Vi läste Åsne Seierstads Två systrar. Boken handlar om hur dessa systrar, från en relativt liberal muslimsk familj i Norge, plötsligt för några år sedan valde att ansluta sig till IS i krigets Syrien. Större delen av boken ägnas åt att beskriva pappans fruktlösa  och farliga försök att få tillbaka sina döttrar, döttrar som säger sig vara nöjda med sitt val och med sina nya liv.

På de sista sidorna berättar författaren att hennes huvudsyfte med boken är att försöka ge ett svar på frågan om hur det kommer sig att norska ungdomar radikaliseras och gör ett sådant val. Delen i mitten av boken, som  rekonstruerar flickornas liv åren före flykten/resan, kan nog sägas försöka ge en bild av det svaret. Den delen är också den bästa, medan pappans förfärliga jojo-åkande över både geografiska och mentala gränser till slut blir mest långtråkigt.

Kort sagt: En splittrad bok med ett torrt språk som aldrig lyfter. Trots att ämnet är intressant och högaktuellt blir boken tråkig - och jag tappar lusten att analysera mer.

Det har faktiskt inte blivit av att läsa henne förut. Nu vet jag att jag inte behöver göra det igen.