Hemligheten

Härom söndagen diskuterade bokcirkeln Phillippe Grimberts bok Hemligheten. Historien är självbiografisk och berättarrösten ger den lille pojkens tankar skildrade av den vuxne mannen. Personerna är med andra ord pappfigurer snarare än människor. Läsaren blir påmind om att mer än halva Frankrike var ockuperat av tyskarna under andra världskriget och att antisemitismen frodades utan alltför stort motstånd även här. Berättelsen är stundtals upprörande och tragisk. Språket är mestadels njutbart och poetiskt.

Men så värst berörd blev jag ändå inte. Det fanns heller inte så mycket att prata om, faktiskt. När vi funderade på varför det inte fanns, blev förslagen att det är svårt att diskutera personer utan djup och att vi inte har någon fransk kollektiv skam att bearbeta. Det vi ändå sa handlade om berättarröstens trovärdighet, dvs om ett så pass litet barn verkligen kan tänka och känna så här eller om det till största delen är en mer eller mindre medveten efterhandskonstruktion av författaren.

Så jag blev alltså inte begeistrad nu heller. Tråkigt!

Vad jag älskade

För någon vecka sedan eller två diskuterade vi Siri Hustveds Vad jag älskade i bokcirkeln. Det är en tjock roman som utspelar sig huvudsakligen i New York under flera decennier. Boken är välskriven och oerhört mångsidig, så det fanns mycket att prata om. Särskilt spännande tyckte jag det var med alla beskrivningar av konstverk, att få se en konstform (bildkonsten) speglad i en annan (ordkonsten).

För övrigt blev jag aldrig gripen av boken, även om jag emellanåt blev illa berörd. Jag har ingen som helst lust att läsa om den - som en av mina bokcirkelsystrar just hade gjort - men å andra sidan kanske jag provar på någon annan bok av samma författare. Den här var... mycket, men nästan obegripligt för mycket.

Vi var dock bara två som inte var odelat förtjusta, det måste jag ju medge. Faktum är att alla de andra var mer eller mindre begeistrade: "Det här är den bästa bok jag någonsin läst!" Och rent teoretisk kunde - och kan - jag ju hålla med om att mycket var bra, intressant och spännande. Men som sagt: Jag kände inte av det under själva läsakten.

Detta är en av de stora hemligheterna med litteratur, tycker jag. Precis som man kan uppfatta människor och händelser så totalt olika, så kan man tycka oerhört olika om böcker. Fast man lika ofta är rörande överens. Det är berikande!

Du nya, sköna värld!

Lärarlegitimationen ska jag väl se till att få ut så snart som möjligt efter den 1 augusti. Det låter ju väldigt bra, men sanning att säga förstår jag inte riktigt hur den lappen i sig själv ska kunna höja lärarnas status. Särskilt inte som lönen är så usel och diskussionen alltför ofta handlar om lön efter prestation. Jag menar: Det är ju sådana jobb vårt samhäller betraktar som skitjobb - när man får betalt efter vad kunden tar åt sig/köper snarare än efter vilket arbete man lägger ner.

Men det kanske är framtidens melodi...
- Ge lärarna lön efter hur många elever som blir godkända!
- Ge universitet och skolor pengar/bidrag i direkt proportion till hur många som blir godkända!
- Ge läkarna lägre lön när patienter dör eller blir sjukare, då har de ju inte gjort något bra jobb!
- Ge advokaterna lön endast då någon blir frikänd!
- Ge bilprovarna lön efter hur många bilar de släpper igenom besiktningen utan prick!
Och samhället blir säkert, tryggt, jämställt och rättvist med plats för oss alla.

Eller?

Har du dyslexi, svenska som andraspråk, cancer, behov av palliativ vård, skenet emot dig pga ras eller kön eller sexuell läggning, lust att överleva i trafiken? Då är det nog inte ens någon idé att försöka i denna nya, sköna värld!

Vårvardag

Det är verkligen vår!

Som vanligt hinner jag inte se några musöron på björken innan den har slagit ut - och rosorna är inte nedklippta än. Men vad gör det? Det går att göra imorgon också.

Tog en cykelpromenad med större delen av familjen, vilket inbegrep försiktigt kryssande på skogsstig. Vitsippshavet mellan trädstammarna gjorde mig riktigt lycklig, trots att sonen till slut sa: Vad letar vi efter egentligen?

Inget. Vi bara upptäcker lite tillsammans. Och det är stort i sin vardaglighet.

Alakoski

Till i söndags läste jag färdigt Håpas du trifs bra i fengelset av Susanna Alakoski. Boken var inte svårläst, men det tog ändå ett tag att ta sig igenom den. Språket, huvudsakligen en inre monolog blandad med minnen av dialoger och händelser, var intressant och vitalt. Ungefär de två sakerna var vi överens om i bokcirkeln. Sedan skiljde det sig kring huruvida vi uppskattade boken eller inte.

Alla var vi dock överens om att det var intressant att få del av denna verklighet, den anhöriges/medberoendes verklighet, som ligger så långt från vår egen. Detta resulterade i ett mycket givande samtal kring familjens betydelse för oss människor och våra liv. Tack för det vänner!

Titeln? Den är hämtad ur ett avsnitt ganska sent i boken då berättaren Annis dotter Jenna ritar en teckning till sin morbror i skolan. Det är intressant att bokens titel kommer av en sådan till synes liten och obetydlig detalj. Därför funderar jag fortfarande på dels om situationen (att "komma ut" i skolan med vilken slags person Sami är) nog är större än vad jag riktigt insåg när jag läste boken och dels om inte "fengelset" kanske kan symbolisera något mer - typ hela livet som medberoende...

Mmm. Intressant är det iallafall.

Inte mycket, men bra

Jag tycker om att gå till jobbet varje dag. Det är trevligt!

Men jag är ganska trött och orkar inte formulera mig särskilt mycket här.

Ofokuserad

Känner att jag vill skriva något, det var ju länge sen sist. Men om vad? Det finns kanske några alternativ:

Klass 9A på tv, som jag tittar på med skräckblandad förtjusning. För det mesta.
En lovsång till Gud och till körsången, som får mig att må så bra.
Vädret och uteprojekt som äppelträdet jag beskar igår.
Glutenfri-lådan jag fyllt i frysen, för att sonens nya kompis också ska kunna få fika.
Mitt trevliga jobb, som får mig att känna mig riktigt nöjd med mig själv.

Men jag orkar inte riktigt fokusera, så det blir inte mer än så här.