Med ett emaljerat handfat i tvättbersån

Jag har inte duschat på de tre veckor vi tillbringat i sommarstugan, eftersom vi inte har någon dusch där. Jag har dock dagligen tvättat mig i ansiktet, under armarna och i stjärten i ett handfat utomhus samt badat i havet emellanåt. Dessutom har jag tvättat håret under en försiktigt vattenstril när behovet varit påkallat och vädret så tillåtit. Och jag har känt mig fullt tillräckligt ren.

Jag har dock förstått att det finns folk som tycker att ovanstående är äckligt och ohygieniskt. Jag insåg det för ett tag sedan när en god vän, som är undersköterska i hemsjukvården, berättade ungefär följande från sin jobbarvardag:

- Vi har ett par som inte har duschat på de nio år som vi haft hand om dem. Många av mina arbetskamrater tycker att det är förfärligt, trots att de inte luktar illa eller ser sjaskiga ut, men snälla nån... Dessa människor har ju inte duschat tidigare i sitt liv, varför ska de behöva börja nu när de är gamla?

En intressant fundering med anledning av historiens gång och teknikens utveckling. Även våra ideal och vanor förändras. Undrar hur många gånger om dagen man kommer vilja duscha mig när jag blir gammal? Och hur väsentligt jag kommer tycka att det är?

Sommarledig

Sommarlov. Det känns faktiskt som om jag har sommarlov! Jag känner mig härligt ledig och njuter av att bara gå omkring och skrota - ta ett handtag här och där, läsa ett kapitel i en bok då och då.

Framtiden kommer, och då är jag arbetslös, men jag ska försöka vänta med att oroa mig tills den är här. Nu ska jag har sommarlov. Because I´m worth it!

Hemligheten

Härom söndagen diskuterade bokcirkeln Phillippe Grimberts bok Hemligheten. Historien är självbiografisk och berättarrösten ger den lille pojkens tankar skildrade av den vuxne mannen. Personerna är med andra ord pappfigurer snarare än människor. Läsaren blir påmind om att mer än halva Frankrike var ockuperat av tyskarna under andra världskriget och att antisemitismen frodades utan alltför stort motstånd även här. Berättelsen är stundtals upprörande och tragisk. Språket är mestadels njutbart och poetiskt.

Men så värst berörd blev jag ändå inte. Det fanns heller inte så mycket att prata om, faktiskt. När vi funderade på varför det inte fanns, blev förslagen att det är svårt att diskutera personer utan djup och att vi inte har någon fransk kollektiv skam att bearbeta. Det vi ändå sa handlade om berättarröstens trovärdighet, dvs om ett så pass litet barn verkligen kan tänka och känna så här eller om det till största delen är en mer eller mindre medveten efterhandskonstruktion av författaren.

Så jag blev alltså inte begeistrad nu heller. Tråkigt!

Vad jag älskade

För någon vecka sedan eller två diskuterade vi Siri Hustveds Vad jag älskade i bokcirkeln. Det är en tjock roman som utspelar sig huvudsakligen i New York under flera decennier. Boken är välskriven och oerhört mångsidig, så det fanns mycket att prata om. Särskilt spännande tyckte jag det var med alla beskrivningar av konstverk, att få se en konstform (bildkonsten) speglad i en annan (ordkonsten).

För övrigt blev jag aldrig gripen av boken, även om jag emellanåt blev illa berörd. Jag har ingen som helst lust att läsa om den - som en av mina bokcirkelsystrar just hade gjort - men å andra sidan kanske jag provar på någon annan bok av samma författare. Den här var... mycket, men nästan obegripligt för mycket.

Vi var dock bara två som inte var odelat förtjusta, det måste jag ju medge. Faktum är att alla de andra var mer eller mindre begeistrade: "Det här är den bästa bok jag någonsin läst!" Och rent teoretisk kunde - och kan - jag ju hålla med om att mycket var bra, intressant och spännande. Men som sagt: Jag kände inte av det under själva läsakten.

Detta är en av de stora hemligheterna med litteratur, tycker jag. Precis som man kan uppfatta människor och händelser så totalt olika, så kan man tycka oerhört olika om böcker. Fast man lika ofta är rörande överens. Det är berikande!

Du nya, sköna värld!

Lärarlegitimationen ska jag väl se till att få ut så snart som möjligt efter den 1 augusti. Det låter ju väldigt bra, men sanning att säga förstår jag inte riktigt hur den lappen i sig själv ska kunna höja lärarnas status. Särskilt inte som lönen är så usel och diskussionen alltför ofta handlar om lön efter prestation. Jag menar: Det är ju sådana jobb vårt samhäller betraktar som skitjobb - när man får betalt efter vad kunden tar åt sig/köper snarare än efter vilket arbete man lägger ner.

Men det kanske är framtidens melodi...
- Ge lärarna lön efter hur många elever som blir godkända!
- Ge universitet och skolor pengar/bidrag i direkt proportion till hur många som blir godkända!
- Ge läkarna lägre lön när patienter dör eller blir sjukare, då har de ju inte gjort något bra jobb!
- Ge advokaterna lön endast då någon blir frikänd!
- Ge bilprovarna lön efter hur många bilar de släpper igenom besiktningen utan prick!
Och samhället blir säkert, tryggt, jämställt och rättvist med plats för oss alla.

Eller?

Har du dyslexi, svenska som andraspråk, cancer, behov av palliativ vård, skenet emot dig pga ras eller kön eller sexuell läggning, lust att överleva i trafiken? Då är det nog inte ens någon idé att försöka i denna nya, sköna värld!

Vårvardag

Det är verkligen vår!

Som vanligt hinner jag inte se några musöron på björken innan den har slagit ut - och rosorna är inte nedklippta än. Men vad gör det? Det går att göra imorgon också.

Tog en cykelpromenad med större delen av familjen, vilket inbegrep försiktigt kryssande på skogsstig. Vitsippshavet mellan trädstammarna gjorde mig riktigt lycklig, trots att sonen till slut sa: Vad letar vi efter egentligen?

Inget. Vi bara upptäcker lite tillsammans. Och det är stort i sin vardaglighet.

Alakoski

Till i söndags läste jag färdigt Håpas du trifs bra i fengelset av Susanna Alakoski. Boken var inte svårläst, men det tog ändå ett tag att ta sig igenom den. Språket, huvudsakligen en inre monolog blandad med minnen av dialoger och händelser, var intressant och vitalt. Ungefär de två sakerna var vi överens om i bokcirkeln. Sedan skiljde det sig kring huruvida vi uppskattade boken eller inte.

Alla var vi dock överens om att det var intressant att få del av denna verklighet, den anhöriges/medberoendes verklighet, som ligger så långt från vår egen. Detta resulterade i ett mycket givande samtal kring familjens betydelse för oss människor och våra liv. Tack för det vänner!

Titeln? Den är hämtad ur ett avsnitt ganska sent i boken då berättaren Annis dotter Jenna ritar en teckning till sin morbror i skolan. Det är intressant att bokens titel kommer av en sådan till synes liten och obetydlig detalj. Därför funderar jag fortfarande på dels om situationen (att "komma ut" i skolan med vilken slags person Sami är) nog är större än vad jag riktigt insåg när jag läste boken och dels om inte "fengelset" kanske kan symbolisera något mer - typ hela livet som medberoende...

Mmm. Intressant är det iallafall.