Igår var maken och jag på Kulturnatten i Norrköping hela dagen (!). Vi strövade runt och njöt av folkvimlet och allt som hände i varenda gathörn, samt gjorde några nedslag som vi bestämt i förväg när vi skummade det digra programmet.
(Barnen ville inte följa med, fast vi försökte locka dem med att ta med kompisar. Men de är så stora nu att vi faktiskt kan unna oss att få göra något vi vill ibland, trots att de inte följer med.)
Vi lyssnade på en etnoduo som skulle spela medeltidsmusik (tveksamt, på många sätt), strövade lite i Knäppingsborg och industrilandskapet (som ju inte existerade som besöksmål när jag bodde i stan), fikade på Visualiseringscenter och kollade in en av utställningarna (intressantare med visning, tror jag), lyssnade på körmaraton i Hörsalen (kul idé), besåg konstmuseet med nyinvigd GAN-utställning (jag gillar färgerna bl a) samt bevistade en trevlig körjazzkonsert i Hedvigs kyrka (bandet var bäst).
Dessutom umgicks vi både före, efter och i mitten med min syster och hennes familj. Trevligt!
Det var också givande att som utflyttad och vuxen ströva runt i den stad som jag onekligen har så många minnen från. Jag tror inte att jag kände mig nostalgisk, men jag minns och känner mig hemma samtidigt som jag fröjdas åt allt det nya som har utvecklats/exploderat där de senaste tjugo åren (och mer!). Och det var spännande att åter besöka flera rum och byggnader som varit viktiga för mig.
Till exempel:
I Hörsalen har jag överhuvudtaget inte varit sedan gymnasietiden, då jag lyssnade på Norrköpingssymfonikerna i genomsnitt en gång i veckan. Eftersom jag var med i skolkören - och kanske för att jag var en flitig elev - fick jag ett fantastiskt musikstipendium varje år: gratisbiljetter till alla SON:s konserter i mån av plats. Och vaktmästaren hittade alltid en plats åt mig i någon vrå.
I Hedvigs församling vikarierade jag som församlingsassistent (som det hette då) i åtta månader 1988, innan jag började mina studier i Linköping. Under sommarmånaderna skötte jag ett café samt bemanning och guidning i kyrkan, själv och med hjälp av några andra ungdomar jag fick anställa. Så jag är väl förtrogen med altartavla, votivskepp, kyrkfönster och Mose-pelare i "Tyska" kyrkan.
På Norrköpings konstmuseum jobbade jag en sommar - eller var det två? - under förra halvan av 90-talet som museivakt och ibland i receptionen. Varje dryga halvtimme skulle jag gå igenom alla gallerier för att försäkra mig om att ingen gjorde några utfall mot tavlorna. Däremellan fick jag sitta och läsa, under förutsättning att jag läste konstböcker. (Helt OK krav!) Det var en underbar tid när jag frossade i alla sorters konst från de mest skiftande epoker. Och med tiden lärde jag mig också uppskatta mycket som tog tid att närma sig - och blev verkligen kompis med de flesta konstobjekten. (Det märktes igår! På GAN-utställningen drogs jag som en magnet till vissa tavlor och visste till och med vad de hette. Alla hörde hemma här från början.)
Kort sagt: En dag med många dimensioner!
söndag 25 september 2011
torsdag 22 september 2011
Auel och Ayla
Jaha. Så kan man sammanfatta min uppfattning av Jean M Auels senaste och sista bok i serien om Ayla: De målade grottornas land. Jag läser faktiskt om hela eller delar av serien emellanåt, om än "på snedden" dvs bara de mer intressanta bitarna, för att det är så fascinerande med nyfikna människor som tillsammans förbättrar sina möjligheter att överleva.
Alla böcker är mycket tjocka, med ständiga omtag och påfrestande många detaljerat beskrivna herdestunder. Men de är minst lika detaljerade vad gäller beskrivningar av det förhistoriska landskapet, av redskapen som utvecklas och används samt av levnadsvanor bland folken läsaren får möta. I varje bok tillkommer också någon ny ingrediens, som tillsammans med berättartekniken har en förmåga att trollbinda.
Utom i den sista boken då. Jag har läst alltihop förut, känns det som, och resten har jag utan ansträngning räknat ut för länge sedan eftersom berättelsen går i samma spår. Dessutom saknas det i princip dramatiska höjdpunkter. För att inte tala om att de där grottmålningarna blir fullständigt sönderpratade.
Ska man läsa något så är däremot den näst sista boken, Nionde grottan, en ganska trevlig sammanfattning av hela serien. Auel kunde ha stannat där. Annars håller jag nog på första och andra boken: Grottbjörnens folk och Hästarnas dal.
Alla böcker är mycket tjocka, med ständiga omtag och påfrestande många detaljerat beskrivna herdestunder. Men de är minst lika detaljerade vad gäller beskrivningar av det förhistoriska landskapet, av redskapen som utvecklas och används samt av levnadsvanor bland folken läsaren får möta. I varje bok tillkommer också någon ny ingrediens, som tillsammans med berättartekniken har en förmåga att trollbinda.
Utom i den sista boken då. Jag har läst alltihop förut, känns det som, och resten har jag utan ansträngning räknat ut för länge sedan eftersom berättelsen går i samma spår. Dessutom saknas det i princip dramatiska höjdpunkter. För att inte tala om att de där grottmålningarna blir fullständigt sönderpratade.
Ska man läsa något så är däremot den näst sista boken, Nionde grottan, en ganska trevlig sammanfattning av hela serien. Auel kunde ha stannat där. Annars håller jag nog på första och andra boken: Grottbjörnens folk och Hästarnas dal.
torsdag 8 september 2011
Arbetslös
För att mota tristessen läser jag Dorothy Sayers mellan jobbansökningarna. Utmärkt medicin!
måndag 29 augusti 2011
Kafka på stranden
I sommar har bokcirkeln alltså läst Haruki Murakamis Kafka på stranden, en synnerligen mångfacetterad och mångsidig (572 s) bok. Igår kväll pratade vi om den. Det var ingen av oss som riktigt ville börja med att säga något kort om boken, så där som vi brukar, kanske för att det var svårt att sammanfatta och förenkla allt detta. Istället pratade vi om lite här och lite där.
Vi pratade om femtonåringen Kafka som rymmer hemifrån och som efter många omvälvande händelser slutligen beslutar sig för att försöka börja om/fortsätta sitt liv, men också om långtradarchaffisen Hoshini som gör ungefär samma sak. Vi funderade kring berättelsens blandning av dröm och verklighet - eller kanske snarare berättelsens diskussion kring vad som egentligen är dröm och vad som är verklighet och om det är någon större skillnad. Vi älskade farfar Nakata, som levde i nuet och pratade med katter, och var ganska frågande till fröken Saeki, som som levde så i sina minnen att de blev förkroppsligade.
Dessutom ställde vi frågan som boken initierar (åtminstone en av dem):
Hur mycket påverkas vi och våra livsval, medvetet och omedvetet, av omvärldens åsikter, påtryckningar, profetior, förväntningar och förbannelser?
Nej, ingen av oss visste riktigt vad vi tyckte om vi skulle uttrycka oss kort. Men vi var överens om att boken ger en givande läsupplevelse som vi uppskattade.
Vi pratade om femtonåringen Kafka som rymmer hemifrån och som efter många omvälvande händelser slutligen beslutar sig för att försöka börja om/fortsätta sitt liv, men också om långtradarchaffisen Hoshini som gör ungefär samma sak. Vi funderade kring berättelsens blandning av dröm och verklighet - eller kanske snarare berättelsens diskussion kring vad som egentligen är dröm och vad som är verklighet och om det är någon större skillnad. Vi älskade farfar Nakata, som levde i nuet och pratade med katter, och var ganska frågande till fröken Saeki, som som levde så i sina minnen att de blev förkroppsligade.
Dessutom ställde vi frågan som boken initierar (åtminstone en av dem):
Hur mycket påverkas vi och våra livsval, medvetet och omedvetet, av omvärldens åsikter, påtryckningar, profetior, förväntningar och förbannelser?
Nej, ingen av oss visste riktigt vad vi tyckte om vi skulle uttrycka oss kort. Men vi var överens om att boken ger en givande läsupplevelse som vi uppskattade.
tisdag 23 augusti 2011
Frustrerad och beredd
Arbetssökande igen. Jag har vänt och vridit på mitt CV och mina personliga brev så många gånger, så just nu är det ingen större idé att göra det igen. Jag är sanning att säga dödligt trött på dem, samtidigt som jag faktiskt tycker att de är ganska bra.
Jag läser dock lite på diverse jobbsajter - eller karriärsajter, som de kallar sig - för att se om det finns några tips jag inte har prövat. Man ska tydligen ägna sig åt att mejsla ut sitt "personliga varumärke", men eftersom jag inte betraktar mig som någon vara på marknaden (vad är det för människosyn?!) nöjer jag mig med att fortsätta fundera över hur jag kan formulera det jag är bra på så att det går fram till potentiella arbetsgivare.
Huvudproblemet verkar dock vara att jag i många fall skulle vara intressant - OM JAG KUNDE JOBBA HELTID. Eftersom jag inte kan det så blir jag bortsorterad -och det kan jag ju faktiskt inte göra så mycket åt. Mer än att fortsätta jobba med att jag ska orka allt mer. Frustrerande är det allt.
(Önsketänkande? Ett försök att lägga problemet så att säga utanför mig själv? Ja, det är naturligtvis fullt möjligt. Men att döma av de svar och förklaringar jag får av arbetsgivare respektive folk som på annat sätt haft insyn i urvalsprocessen, så stämmer det inte sällan.)
Så jag fortsätter att söka deltidsjobb och heltidsarbeten som jag bedömer kan delas upp. Däremellan tar jag mina promenader, fortsätter sjunga i kör och genomför ett eller annat projekt för att hålla mig igång. Snart kommer någon åter att inse hur bra jag är att ha även på deltid - och då är jag beredd!
Jag läser dock lite på diverse jobbsajter - eller karriärsajter, som de kallar sig - för att se om det finns några tips jag inte har prövat. Man ska tydligen ägna sig åt att mejsla ut sitt "personliga varumärke", men eftersom jag inte betraktar mig som någon vara på marknaden (vad är det för människosyn?!) nöjer jag mig med att fortsätta fundera över hur jag kan formulera det jag är bra på så att det går fram till potentiella arbetsgivare.
Huvudproblemet verkar dock vara att jag i många fall skulle vara intressant - OM JAG KUNDE JOBBA HELTID. Eftersom jag inte kan det så blir jag bortsorterad -och det kan jag ju faktiskt inte göra så mycket åt. Mer än att fortsätta jobba med att jag ska orka allt mer. Frustrerande är det allt.
(Önsketänkande? Ett försök att lägga problemet så att säga utanför mig själv? Ja, det är naturligtvis fullt möjligt. Men att döma av de svar och förklaringar jag får av arbetsgivare respektive folk som på annat sätt haft insyn i urvalsprocessen, så stämmer det inte sällan.)
Så jag fortsätter att söka deltidsjobb och heltidsarbeten som jag bedömer kan delas upp. Däremellan tar jag mina promenader, fortsätter sjunga i kör och genomför ett eller annat projekt för att hålla mig igång. Snart kommer någon åter att inse hur bra jag är att ha även på deltid - och då är jag beredd!
onsdag 17 augusti 2011
Sommarläsning VI
Eftersom Combüchen var så tröttsam, flydde jag alltså till andra böcker under läsningens gång. Som ett andningshål, liksom. Huvudsakligen läste jag (om) några av de gamla deckare som står i bokhyllan, som jag brukar när jag behöver vila mig. Den här gången blev det:
Ellis Peters: The Devil´s novice
- småtrevlig och småruskig historia om mord och brutna lojaliteter som Broder Cadfael i benediktinerklostret i Shrewsbury klurigt och människoälskande hanterar med abbotens och sheriffens goda minne.
Maria Lang: Ofärd i huset bor
- märkligt tilltalande berättelse om en otrevlig ihjälgasning som Christer Wijk lyckas lösa, även om han blir allvarligt förälskad i Camilla Martin på kuppen.
Dorothy Sayers: Mördande reklam samt Pinsamt intermezzo på Bellonaklubben
- underbara böcker om lord Peter Wimsey´s bravader innan Harriet Vane kom in i bilden.
P D James: Slut hennes ögon
- kanske inte den bästa, men däremot den första (och övertygande) mordberättelse då läsaren får möta kriminalkommisarie Adam Dalgliesh.
Dorothy Gillman: Mrs Pollifax tur och retur Kina
- den oslagbara tanten Mrs Pollifax på uppdrag av CIA och i kamp mot ryssarna i en värld med järnridåer.
------
Dessutom tog jag fatt i två pocketböcker som har stått olästa ett bra tag i hyllan:
Lena Andersson: Var det bra så?
- en gräsligt tråkig bok som tydligen skulle ha "en träffsäker drastisk humor som främsta vapen". Men min uppfattning kanske beror på att jag delvis är uppvuxen i en förort. Följaktligen är jag redan helt på det klara med att det inte är invandrarna som är problemet, utan "den underliggande sociala och ekonomiska misären".
Helwena von Zweigbergk: Sånt man bara säger
- Helt okej bok som inte gör särskilt mycket väsen av sig. Milt och försiktigt hoppingivande slut, även om krocken mellan medelålders moster som vill tänka över sitt liv och fjortonårig problemkille skramlar desto mer.
----------
Och så en Berglin-samling, förstås: Män är från Marstrand, kvinnor från Ven
(Hur länge höll jag på egentligen? Om jag räknar efter kan det inte ha varit mycket mer än två och en halv vecka. Ha! Det börjar ju likna läsorgierna jag ägnade mig åt i 9-12 årsåldern! ;-)
Ellis Peters: The Devil´s novice
- småtrevlig och småruskig historia om mord och brutna lojaliteter som Broder Cadfael i benediktinerklostret i Shrewsbury klurigt och människoälskande hanterar med abbotens och sheriffens goda minne.
Maria Lang: Ofärd i huset bor
- märkligt tilltalande berättelse om en otrevlig ihjälgasning som Christer Wijk lyckas lösa, även om han blir allvarligt förälskad i Camilla Martin på kuppen.
Dorothy Sayers: Mördande reklam samt Pinsamt intermezzo på Bellonaklubben
- underbara böcker om lord Peter Wimsey´s bravader innan Harriet Vane kom in i bilden.
P D James: Slut hennes ögon
- kanske inte den bästa, men däremot den första (och övertygande) mordberättelse då läsaren får möta kriminalkommisarie Adam Dalgliesh.
Dorothy Gillman: Mrs Pollifax tur och retur Kina
- den oslagbara tanten Mrs Pollifax på uppdrag av CIA och i kamp mot ryssarna i en värld med järnridåer.
------
Dessutom tog jag fatt i två pocketböcker som har stått olästa ett bra tag i hyllan:
Lena Andersson: Var det bra så?
- en gräsligt tråkig bok som tydligen skulle ha "en träffsäker drastisk humor som främsta vapen". Men min uppfattning kanske beror på att jag delvis är uppvuxen i en förort. Följaktligen är jag redan helt på det klara med att det inte är invandrarna som är problemet, utan "den underliggande sociala och ekonomiska misären".
Helwena von Zweigbergk: Sånt man bara säger
- Helt okej bok som inte gör särskilt mycket väsen av sig. Milt och försiktigt hoppingivande slut, även om krocken mellan medelålders moster som vill tänka över sitt liv och fjortonårig problemkille skramlar desto mer.
----------
Och så en Berglin-samling, förstås: Män är från Marstrand, kvinnor från Ven
(Hur länge höll jag på egentligen? Om jag räknar efter kan det inte ha varit mycket mer än två och en halv vecka. Ha! Det börjar ju likna läsorgierna jag ägnade mig åt i 9-12 årsåldern! ;-)
måndag 15 augusti 2011
Sommarläsning V
Nu är det dags, tänkte jag. Nu ska jag läsa den där tjocka romanen som vi fick i december och som alla lovordar - Spill. En damroman av Sigrid Combüchen. Och så satte jag igång.
Det började bra, med brev från en läsare och tankar från en författare som kallar sig "jag". Samt med en romanberättelse om läsaren ifråga. Med tiden blir det trögare, alltmer invecklade resonemang och allt färre brev till förmån för berättelsen. När jag hade kommit över tvåhundra sidor (som inte ens var halva boken)kändes det mest... tröttsamt (som en vän uttryckte det). För att stå ut sträckläste jag en faslig massa andra böcker mellan varven. Dem ska jag berätta om senare.
Den här boken var ingen höjdare för mig att läsa. Berättelsen om Hedda berör mig inte särdeles, berättaren både uppför och uttrycker sig underligt i jag-delarna och breven från Hedvig/Hedda (som är det enda med fart i) känns mest som en ursäkt för att få börja berättelsen utan att behöva anstränga sig att få till en början. Frågan är vad den verklige författaren Combüchen är ute efter? Och varför jag blir så trött av hennes strävan?
Men en sak gillar jag, även om den inte precis är övertydlig: Att läsaren får se hur berättarens fiktiva berättelse inte nödvändigtvis är identisk med verkligheten, även om den baserar sig på verkliga förhållanden. (Som det brukar heta, men som det INTE står på den här boken.) Här protesterar ju huvudpersonen mot författarens tolkning av hennes liv. En bok kan vara sann på många sätt, utan att det som händer i den har hänt en namngiven person vid ett särskilt tillfälle. På samma sätt, fast tvärtom, ger en bok aldrig hela sanningen om vad som hänt en namngiven person vid ett särskilt tillfälle - även om den utger sig för det.
Detta är något som jag tycker är viktigt, men som så många verkar ha svårt att förstå eller acceptera - att litteratur är konst och tolkningar av människolivet. Det är också därför som jag ibland fortsätter att läsa en bok som jag inte tycker om eller begriper. Jag hoppas lära mig - eller inse - något annat om detta att vara människa, något annat än det lilla jag redan har förstått.
Det började bra, med brev från en läsare och tankar från en författare som kallar sig "jag". Samt med en romanberättelse om läsaren ifråga. Med tiden blir det trögare, alltmer invecklade resonemang och allt färre brev till förmån för berättelsen. När jag hade kommit över tvåhundra sidor (som inte ens var halva boken)kändes det mest... tröttsamt (som en vän uttryckte det). För att stå ut sträckläste jag en faslig massa andra böcker mellan varven. Dem ska jag berätta om senare.
Den här boken var ingen höjdare för mig att läsa. Berättelsen om Hedda berör mig inte särdeles, berättaren både uppför och uttrycker sig underligt i jag-delarna och breven från Hedvig/Hedda (som är det enda med fart i) känns mest som en ursäkt för att få börja berättelsen utan att behöva anstränga sig att få till en början. Frågan är vad den verklige författaren Combüchen är ute efter? Och varför jag blir så trött av hennes strävan?
Men en sak gillar jag, även om den inte precis är övertydlig: Att läsaren får se hur berättarens fiktiva berättelse inte nödvändigtvis är identisk med verkligheten, även om den baserar sig på verkliga förhållanden. (Som det brukar heta, men som det INTE står på den här boken.) Här protesterar ju huvudpersonen mot författarens tolkning av hennes liv. En bok kan vara sann på många sätt, utan att det som händer i den har hänt en namngiven person vid ett särskilt tillfälle. På samma sätt, fast tvärtom, ger en bok aldrig hela sanningen om vad som hänt en namngiven person vid ett särskilt tillfälle - även om den utger sig för det.
Detta är något som jag tycker är viktigt, men som så många verkar ha svårt att förstå eller acceptera - att litteratur är konst och tolkningar av människolivet. Det är också därför som jag ibland fortsätter att läsa en bok som jag inte tycker om eller begriper. Jag hoppas lära mig - eller inse - något annat om detta att vara människa, något annat än det lilla jag redan har förstått.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)