Känsloknapp överlevare

I början av detta nya decennium träffades en tillfälligt decimerad söndagsbokcirkel för att diskutera Tatueraren i Auschwitz av Heather Morris. En förintelseöverlevare, Lale, berättar sin och sin älskade Gitas berättelse. Han gjorde vad han måste för att överleva, samtidigt som han också gjorde vad han kunde för att underlätta för andra fångar. Han är en vulkan av känslor, men han inser snabbt att de måste behärskas och döljas om han ska ha en chans.

Det är ett under att några överhuvudtaget överlevde dessa läger av planerat, oprovocerat massdödande - och om detta måste det berättas om och om igen, så att människan inte glömmer hur ond hon kan bli när tillfälle ges. Men denna bok lämnar mig märkligt oberörd. Och det är synd.

(Att jag associerade till  Björn Borg-filmen jag såg i julas, där känslorna också måste behärskas för att man ska kunna nå framgång, säger väl en hel del. Jag menar: parametern ´liv och död´ har ju helt olika skalor beroende på om man talar om Auschwitz eller Wimbledon.)

Även om berättelsen nog är stark, kan man alltså tyvärr inte säga det om romanen. Den berättas okonstlat rakt upp och ner, lika kontrollerat som Lales uppträdande var tvunget att vara. Allt, inklusive känslorna, beskrivs istället för att upplevas. Och det gör boken ganska träig. Förklaringen är kanske att det egentligen är ett filmmanus som efter många omskrivningar till slut blev en bok. Ett manus gestaltas ju och får liv av skådespelarna på duken, det behöver inte göras i ord. Men det krävs faktiskt i en bok. Jag tycker att läsaren har rätt att kräva det av något som kallas för roman.

Till bokens fördel ska dock sägas följande: Böcker om andra världskriget och förintelsen brukar få mig som läsare att fundera över plikt, ansvar och skuld. När gör man sin plikt? Vad har man för ansvar för sådant man blir beordrad/tvingad att göra? Vad ska man skämmas över? Viktiga frågor som alla handlar om att vara människa och vad som är mänskligt. Den här gången funderade jag också en hel del på överlevnad.Vad - förutom den djävulska slumpen - är det som gör att en människa klarar av att överleva saker som detta? Hur behåller man sin livsvilja i en hopplös och fullkomligt vedervärdig situation?

Skulle jag själv ha haft minsta chans att överleva? Skulle jag ha klarat av att fortsätta mitt liv efteråt? Skulle du?

Flyktväg - lågmäld, hemsk och vacker

Det var en något decimerad skara som träffades i stressig adventstid, tre av för närvarande fem medlemmar, när vi andra advent hade årets sista söndagsbokcirkel. Det var jag som valde bok förra gången när vi var hos mig. Vi läste Torbjörn Flygts Flyktväg - en liten pärla till roman, som stillsamt ställer de stora frågorna om vad det är att vara människa. Och det tycker jag om.

Boken handlar om Hart, en ungdom med gomspalt och autism/ADHD. Han bor med sin mamma, sin älskade hund Arc och sina två vuxna systrar på en gård någonstans, i ett land vars politiska ledning under de senaste decennierna pendlat mellan kommunism och högerauktoritärt styre. Nu är det det senare som gäller och landet är i krig med sin granne, etniska grupper ställs mot varandra och främlingen/invandraren demoniseras. Pappan är inkallad och han dog, ska det visa sig, i ett ganska tidigt skede.

Familjen gömmer två muslimska flyktingar i sitt hus. De lyckas undgå upptäckt men inte de trakasserier mot civilbefolkningen som alltför ofta blir följden, dels av krig i allmänhet och dels av misstankar om med makten bristande lojalitet. Alltihop berättas i tredje person, men hela tiden ur Harts perspektiv. Läsaren får följa hans tankar - och tvångstankar - om livet, om pappan, om familjen, om de två flyktingarna (mor och dotter), om gården och arbetet.

(Medan jag läser kommer jag osökt att tänka på två andra böcker, som härmed får bli extra boktips för detta nya år: Den besynnerliga händelsen med hunden om natten av Mark Haddon (som vi läste i bokcirkeln våren 2007, dvs innan jag startade den här bloggen) samt Sista kulan sparar jag åt grannen av Fausta Marianovic (som jag läste i somras och skrev kort om här).)

Även denna bokcirkelgång började vi med att var och en får läsa ett kortare stycke ur boken och tala om varför man valde just det, utan att vi andra kommenterar vidare. Det blir en väldigt intressant spegling av vad olika läsare fastnade för och är en utmärkt utgångspunkt för fortsatta samtal, tycker jag. Jag valde detta citat, från s 65 och sedan s 68:

Kyrkklockorna ringde. En klar och ren klang som slog ut över den vida slätten och väckte det gråa landskapet till liv. (...)
   De måste gå. Bussturerna var inställda sedan länge. Mamma hade klätt sig i den svarta pälskappan som en gång varit hennes mammas och kraftiga stövlar med broddar. Hart hade sin vanliga jacka och pälsmössan med öronlapparna nedvikta. Han vandrade bakom de tre med Arc vid sin sida. En och annan solstråle letade sig fram snett från sidan och kastade långa utdragna skuggor efter dem i snön innan den slocknade. De var sena. (...)
   10948. Mamma och systrarna fortsatte n. Hart borstade snön från en av kyrkogårdens bänkar och lade fällen som han burit i ränseln över sitsen så att Arc kunde hoppa upp och sätta sig.

Så vad bär jag med mig? Att vi alla är människor, oberoende av om vi är urinvånare eller invandrare.
Att vi alla måste vi bli vuxna en gång, vilket jag tänker sker för Hart dels när hans trygghet rycks undan (när hunden skjuts och när den fina gemenskapen med pappan bryts) och dels när han av omtanke om flyktingarna gör saker trots att det är utanför hans bekvämlighetszon.

Och att krig är fullkomligt meningslöst. Även om man överlever det och det tar slut så tar eländet aldrig slut - eftersom de som har makten/våldsmonopolet alltid drivs att suga ut det sista. På bekostnad av vanligt, hyggligt folk. Medan politiken fortsätter att bölja fram och tillbaka.

Ändå är berättelsen vacker. Trots att djur och människor dör, flyktingarna försvinner på den korta vägen mot räddningen och modern blir våldtagen när hon skyddar sina döttrar. Språket är avskalat, bilderna lågmälda i både nöd och lust och man får leva vidare i det liv som blev.

Skäms!

Jag läste om Osynligt sjuk medan livet passerar i somras, Karin Thunbergs bok om Karin Alvtegen och livet med ME/CFS. Och jag kunde ännu en gång konstatera att jag i princip skulle ha kunnat sagt alltihop själv apropå min upplevelse av sjukdomen. Det är nästan lite läskigt. (Men jag har en annan syn på Gud och livet efter döden, förstås.)

När jag tittar tillbaka på de anteckningar jag gjorde under läsningen i somras, fastnar jag särskilt på Alvtegens beskrivning av hur det känns att hantera den situation som uppstår när folk vi möter låtsas att vi mår bättre än vi mår. Det är direkt olustigt, en misstroendeförklaring som är tung att ta – särskilt när det handlar om människor som är viktiga för en. I de fallen orkar man kanske lägga energi på att förklara, men annars måste man oftast låta bli eftersom man blir helt däckad, dränerad, av att ens verklighetsbeskrivning inte räknas som sann.

Karin Alvtegen säger om det här förklarandet: ”Jag hatar den rollen eftersom den väcker mina skamkänslor. Jag har aldrig varit en drama queen eller intresserad av att prata sjukdomar, men då tvingas jag till bådadera.” Intressant! Det är alltså skam jag känner? Ja, det stämmer bra!

Jag skäms för att…

… jag inte kan förklara bättre, så att du förstår.

… jag klagar över ilandsproblem. Även om min sjukdom är svårt handikappande så är den ju trots allt inte dödlig.

… jag gör mig löjlig när jag envisas, jag överdramatiserar och tar upp plats i samtalet (vilket ju blir den naturliga följden när jag plötsligt måste börja försvara mig)

… du bär dig illa åt – jag skäms på dina vägnar. Ungefär som jag gjort de gånger jag träffat blottare eller blivit tafsad på fysiskt eller verbalt.

Och inte nog med det. Dessutom vill samhället få mig att skämmas för att jag inte jobbar heltid, för att jag ”lever på bidrag” (som det kallas när sjuk- och/eller arbetslöshetsförsäkringen löser ut) samt för att min sjukdom inte kan tränas bort eller tänkas bort eller ätas bort. Som lök på laxen skambelägger folk mig för att jag ”inte försöker” alternativt ”ger upp” alternativt ”inte vill bli frisk” - i alla fall om jag inte genast visar entusiasm och tacksamhet över deras förslag på lösning. (Som oftast handlar om någon specialvariant av motion, diet, andlighet eller kosttillskott.)

Det är tydligen jag, som drabbats av en kronisk sjukdom, som ska skämmas.

Det är faktiskt vansinnigt.

Lika vansinnigt som att någon ska behöva skämmas för att de får cancer eller utsätts för övergrepp (vilket ju tyvärr också är ett välkänt och obegripligt faktum, att offret skäms).

Antagligen är det så jobbigt för vänner och bekanta att hantera att jag fortfarande är sjuk. Det måste man ju förstå och efter så många år borde det ju ha gått över. Eller i alla fall blivit bättre. Och så borde jag ju se lite sjukare ut, faktiskt. Så att man kommer ihåg det.

Och som läkare är det säkert väldigt jobbigt att inte ha en aning om hur man ska kunna hjälpa patienten, för det är ju rimligen det de vill. Dessutom är det väldigt irriterande och pinsamt för dem att behöva uppleva att patienten kan mer om sin sjukdom än vad hen gör. Det måste man förstå, de gör sitt bästa.

Nej. Det är inte en ursäkt.

Nej. Det är fortfarande helt vansinnigt.

Det är onekligen snarare de som ska skämmas.

Samhället. Folk. Definitivt en hel del läkare och myndighetspersonal.

Kanske du också?

Om du orkar tänka den tanken kommer här några enkla tips.

Försök inte trösta mig med att det nog blir eller går bra, bara för att det känns bättre för dig.

Lyssna på mig istället.

Lita på att jag faktiskt, efter sjutton år, vet vad jag talar om och vad som fungerar.

DET är att stötta mig.

Jag har skrivit om mitt liv med ME/CFS här och här.

Läs mer om sjukdomen på RME:s hemsida.

En stillsam protest

Som när ett åskväder drar in

över din livbåt,

ditt livs farkost.

Ljuset fördunklas.

Vinden tilltar.

Mullret blir alltmer konstant.

Vågorna häver sig

allt högre.

Regnet hänger i luften.

Så kommer det:

Blodet.

Blåsten rister i hela kroppen och

värken dundrar i våg efter våg

trots full dos av ibuprofen och paracetamol

Det blixtrar i mörkret

och kraften rinner bort,

ur rygg och ben

och bål och sinne.

Så är det.

Som en stormtavla av Turner.

Varje månad.

En stillsam protest mot den unkna syn på både kvinnor och konst som bl a Sverigedemokrater sammanfattar i det föraktfulla ordet ’menskonst’. Och en alternativ tolkning av vad det kan vara.

Med detta sagt vill jag ändå rekommendera

Till bokcirkeln i söndags läste vi Florence Stephens förlorade värld. En sannsaga om Huseby bruk. av de två advokaterna Lena Ebervall och Per E Samuelson, som tydligen också både är gifta med varandra och arbetar på samma advokatbyrå. De skriver böcker om uppmärksammade svenska rättsfall, verkar det som, och det här är en i raden. De flesta behandlade hittills verkar ha briserat på 50-talet ungefär.

Jag hade inte detta riktigt klart för mig, utan trodde att jag skulle läsa en historisk roman. I flera sidor trodde jag det, men sedan blev det uppenbart att det här inte är en roman. Det är en rappt skriven och mycket intressant historia i reportagestil, författad på flyhänt tidningsprosa. God research och dramatiserade händelseförlopp och ett snyggt upplägg gör berättelsen om hur Florence blir lurad om och om igen läsvärd, men också till den direkt plågsamma historia den rimligen var.

Men litteratur är det inte. Här finns en faslig massa personer ur vilkas synvinkel historien berättas – och alla är på något sätt ganska träaktiga bipersoner till huvudpersonen Brottet (till och med Florence!). Författarna har grava begränsningsproblem, som snarast förvirrar läsaren istället för att belysa något, och de stilistiska knepen känns tillkämpade och ibland skrattretande skolboksaktiga. Dessutom är texten rätt tendentiös.

Med detta sagt vill jag ändå rekommendera boken. Du får lära dig allt om denna sorgliga lurendrejerihistoria, här finns finfina sammanfattningar av vår historia, ibland glimmar någon gestaltning till på riktigt och mot slutet blir åtminstone Florence och hennes advokat nästan till människor av kött och blod.

Bländande rubrik

Till förra söndagen läste bokcirkeln Amanda Svenssons roman Ett system så magnifikt att det bländar. Titlar är viktiga och den här gick ju bara inte att motstå. Spännande, tänkte vi, när vi valde den.

Romanen handlar om trillingarna Sebastian, Clara och Matilda som nu är 25 år. De verkar alla vara psykiskt instabila, förvirrade och osäkra människor, utan mening eller styrsel. Sebastian, som på det kända hjärnforskningsinstitutet i London får ett flertal förvirrande uppgifter (bl a att mata en moralisk appa i bur), är kanske lite mindre illa däran än sina systrar. Men han är på flykt han också, från livet och från sig själv och från sin självdöda flickvän (som senare visar sig vara syster med hans systrar, medan han är en bortbyting).

Iallafall så velar de omkring var sin del av världen (Clara är på Påskön och Matilda i Berlin resp Västerbotten) på jakt efter någon slags mening eller system och förlorar samtidigt sig själva. När de efter femhundra sidor börjar genomskåda både sig själva och konspirationsteorierna, slutar boken (ganska snopet och abrupt) med att allt nog kan bli bra och att "we are family" ändå vad som än händer och det finns kärlek man kan slita på.

Fine! Enkla sanningar är också sanningar. Och jag gillar huvudpersonerna. Men boken är väääldigt lång och förvirrad och har alldeles för många bipersoner som brer ut sig. Så trots att berättelsen är välskriven och flyter på bra, är boken bara fläckvis intressant.

Synd. Men författaren kommer nog att växa till sig och bli mer läsvärd, kom vi överens om i bokcirkeln. Om någon på förlaget kan hjälpa henne att stryka.

Sommarens läsning 2019

Nu tar augusti månad snart slut och det är dags att sammanfatta sommarens läsning. Dock måste jag erkänna att den är synnerligen spretig. Jag har gjort som de senaste åren, nämligen plockat olästa böcker ur hyllan därhemma. En del har jag köpt någon gång, andra har jag fått. De har stått där i många år eller sedan i julas. Så här såg delar av högen ut:

Några av titlarna skriver jag mer om här.

Bönbok för en vän av Joan Didion har ju en fantastisk titel, men tyvärr blev jag besviken. Boken kom ut 1977 i original och originaltiteln är A Book of Common Prayer, men det finns definitivt inga böner i denna förvirrade berättelse om förvirrade människor. Det mest intressanta är den avslutande analys av hennes författarskap som finns i min pocketversion: 

"Huvudpersonen är alltid en kvinna, egentligen en och samma kvinna. (...) Hon har en dotter som har råkat, eller kommer att råka, illa ut. (...) Hon är på rymmen, på ständig genomresa...fantiserar om ett liv istället för att leva det och aktar sig för att minnas. (...) 

Joan Didions berättare tillkännager alltid sin roll och funktion. Hon försöker förstå den kvinnliga huvudpersonen...bemödar sig om att skapa en helhet av motsägelsefulla fragment. Joan Didion låter berättaren sabotera romanens anspråk på att vara meningsskapande, vilket är mycket störande och befriande."

Själv blir jag mest störd. Det är febrigt och obehagligt och ganska tråkigt - och fullkomligt meningslöst. Jag suckar av lättnad över att den är utläst och inser samtidigt att det är alldeles uppenbart att jag vill ha någon slags mening i en berättelse.

__________

För att vila mig kastade jag mig in i åttonde delen av Jan Guillous epos om nittonhundratalet: De som dödar drömmar sover inte. Hans böcker är ju också nästan febriga, eftersom det händer saker hela tiden och läsaren drunknar i berättelsen vare sig hen vill eller inte. Men boken är allt ganska lik den förra i ordningen, den som heter 1968. Lite tröttsamt, som alltid med Guillou, men samtidigt så himla välskrivet och historiskt intressant. Och fullkomligt fullproppat med mening.

__________

Snäckors sorl innehåller 20 noveller av Karin Boye och var en oväntad upplevelse. Skam till sägandes måste jag erkänna att jag faktiskt inte hade koll på att Boye skrivit noveller. Dikter, javisst. Och en roman eller två. Men noveller? Jodå. De är mestadels riktigt, riktigt bra. Men utmattande, eftersom berättelserna är så intensiva och hjärtskärande - om olika människor som oftast står vid någon slags vändpunkt i livet.

__________

Alla dessa små bevis på vår vänskap av Donaghy, Saker vi inte säger av O 'Flanagan och De oförglömliga av Ahlström var alla trevliga och lättlästa och inte ett dugg oförglömliga. Det är skönt med några stycken sådana, men det blir också tröttsamt i längden.

__________

Sista kulan sparar jag åt grannen av Fausta Marianovic kom ut för mer än tio år sedan och handlar om kriget i det forna Jugoslavien. Jag blev mycket berörd och fick många tankar kring hur jag egentligen skulle reagera om katastrofen kommer och om kriget plötsligt delade upp min familj i vänner och fiender. Åtminstone jag har alltid frågat mig varför folk inte sätter sig i säkerhet innan det är för sent, men tvingas här inse att jag inte heller skulle fatta något - inte skulle vilja fatta något - förrän det obegripliga är ett faktum.

__________

Kalla det vad fan du vill av Marjaneh Bakhtiari är en riktigt rolig och ganska svidande kritik av både infödda svenskar och invandrare, varav en del ser sig som svenskar och andra inte. I en recension stod det att författaren "tänker som en komediförfattare och arbetar som en dramatiker: förstår alla, driver med alla". Det stämmer och boken är definitivt läsvärd, även om stilen till slut blir tröttsam och berättelsen tappar sitt driv när den byter fokus från familjen Irandoust till andra människor i förorten.

__________

Den senaste månaden, tillbaka från semestern, har jag läst färdigt nästa bokcirkelbok samt vilat mig med att läsa några av "de vanliga" omläsningsböckerna i hyllan: någon bok om Mrs Pollifax resp Lord Peter Wimsey, någon av Maria Lang och Agatha Christie och Rosamund Pilcher och Marianne Fredriksson. Hederliga deckare allihop, utom de två sistnämnda.