Sommarläsning 2020

 I år känns det som om jag inte läst så många böcker, men en närmare koll på listan visar att min känsla leder helt fel. Det blev ungefär tjugo böcker som vanligt under juni-augusti, men jag läste inte så många romaner i år.

Jag började med att läsa om ett gäng DECKARE (7 st) av olika författare i bokhyllan, företrädesvis sådana som jag inte läst på ett tag. Det var trevligt. Jag är fortfarande inte övertygad om att jag är särskilt förtjust i Jan Mårtenssons antikhandlarhjälte Johan Homan, trots att jag genom åren bevisligen har införskaffat ett drygt dussin av böckerna. Bo Baldersons sjövilda statsråd är något tröttande, liksom hans prudentliga svåger, men böckerna är festliga och inte dumma alls. Dessutom har jag fått lust att läsa P D James böcker med kriminalkommissarie Adam Dalgliesh i kronologisk ordning, för att lära känna honom lite bättre. Dem har jag mest läst slumpvis hittills.

Sedan har jag blandat några enstaka ROMANER (5 st) med tidskriftsläsning samt essäer av olika slag. Nionde boken i Guillous 1900-talsserie verkade lämpligt att plöja innan den sista och tionde kommer ut nu i höst. Karin Smirnoff har ju blivit högt prisad, så jag har läst de två första böckerna i hennes triologi – intressanta, men med världens största cliffhanger på slutet i den andra. (Det räcker bra med två, även om jag önskar huvudpersonen allt gott. Våld och maktdemonstrationer skadar verkligen människor och relationer intill tredje och fjärde led.) Det var också intressant att få läsa om en riktigt gammal huvudperson i Sofia Lundberg Den röda adressboken och om alla funderingar kring organdonationer som kan tänkas dyka upp i Helena von Zweigbergks Alla delar av dig - även om huvudpersonen i den senare är mer eller mindre förryckt av sorg.

Till det jag kallar ESSÄER (7 st) räknar jag sådant som jag uppfattat mer som filosofiska diskussion än som berättelse. Till detta hör i sommar en bok av Theodor Kallifatides (alltid läsvärt, men ofta ganska förvirrat), Svartvita bilder och andra noveller av Bodil Malmsten (som kändes ungefär som hennes vanliga, ganska underbara, småpratande om livets ditt och datt), Tomas Sjödins Eftervärme, betraktelser av Niklas Rådström, den bokcirkelbok som jag vi ska prata om nästa söndag, Nina Burtons Det som muser viskar (hon fick ju Övralidspriset i år, så det var roligt att läsa) samt Joel Halldorfs Gud: återkomsten (bl a om vad frihet egentligen är i en modern stat; med en klar och koncis argumentation som är en fröjd att läsa).

Dessutom har jag njutit lite av Alf Henrikssons Stora gestalter i litet format, till exempel den här:

Oscar den förste
var väl inte den störste
av alla tiders personager,
men han hade så söta mustascher.

En pipa

”Rök inte här. Vi dör hellre av naturliga orsaker.” Så stod det på den skylt jag som nybliven tonåring satte upp utanför rummet. A Non Smoking Generation hade just bildats och i skolan blev vi ständigt upplysta om vådorna av tobaksbruk, bland annat genom tydliga färgbilder över lungornas förfall. Dessutom tyckte jag att min nyblivna styvfars pipa luktade äckligt, trots att han var förvisad till källaren när han rökte.

 Döm om min förvåning när det dryga trettio år senare dyker upp en kvarlämnad pipa på en bänk när jag sitter och skriver. Jag hade ingen aning om var den kom ifrån eller vems den var, men det visade sig vara en vänlig och vedhuggande farbror från berättarens barndom som lagt den där. En fåordig själ som tog människor på allvar steg fram ur texten medan jag skrev den. Men varför hade jag utrustat honom med en pipa? Det har inte blivit någon färdig berättelse av den där texten - det blir det inte så ofta - men när jag återfann den häromveckan började jag fundera på vad en pipa egentligen är och betyder.

 

Magritte konstaterade för närmare ett sekel sedan att en bild av en pipa inte är en pipa, men icke förty så betyder det rimligen något när den dyker upp i en text. I brist på egen erfarenhet – åtminstone positiv sådan – måste den piprökande och klurige gubben helt enkelt ha kommit till mig någon annanstans ifrån. Hans tobak doftar ju trygghet, värme och kontinuitet. Är det Alfons kloka pappa som spökar? En Einstein i vild, vit kalufs? Den sympatiske deckaren Christer Wijk i Maria Langs böcker? Eller är det Muminpappan och Snusmumriken som filosoferar? Har skagenmålarnas porträtt av väderbitna fiskegubbar i sydväst påverkat mig?

 Detta gjorde mig omåttligt nyfiken. Nu har jag läst om sköra kritpipor och billiga majspipor, som nästan kan betraktas som engångsmaterial eftersom de bara håller för några enstaka stopp. Jag har lärt mig att sjöskum är en ljus, porös mineral som ibland bärs fram av vågorna och som absorberar tjära när man röker. Dessutom vet jag att den hållbara, hårda och vackra briarpipan tillverkas av en kokt och torkad roten från en ljungbuske som växer i medelhavsländerna. Samt att man måste låta pipan vila ordentligt mellan stoppen, isärtagen och med möjlighet att bli ordentligt utvädrad, om den inte ska bli sur. Därför behöver piprökaren flera stycken – och det är alltså inte mystiskt alls att barndeckaren Agaton Sax har sju sjöskumspipor, en för var dag i veckan.

 I Svenskt Cigarrlexikon på nätet (uppslagsord: Fiktiva piprökare) hittar jag förklaringen. ”Medan cigarren inte sällan antyder rikedom eller förfining, står ofta pipan för personlig mognad eller som ett instrument för en tänkare.” Alla böcker jag läst har alltså varit nedlusade med rökare, utan att jag egentligen funderat särskilt mycket över det. Ändå verkar symboliken ha gått fram. Frågan är dock hur pålitlig den litterära bilden är. Har den något med verkligheten att göra? Att döma av vad jag nu lärt så måtte en piprökare i alla fall vara tålmodig – eller tvingas bli det med tiden. Det går åt med tanke på att man både ska stoppa pipan omsorgsfullt och inte för hårt (”inte ens när Du blir bjuden på tobak” enligt Brobergs pipskola), röka långsamt (för att pipan inte ska överhettas) samt städa ur den noga och med jämna mellanrum borra upp den. Då hinner man nog tänka en hel del.

 Och visst tror jag att man blir klokare i längden av att ha tid att fundera över sig själv och sitt liv. Men det kan man ju göra också om man använder piprensare uteslutande som pysselmaterial.

Ett sammelsurium om rörelse och vila

Bokcirkeln läste till förra söndagen Olga Tokarczuks  Löparna - ett sammelsurium av korta texter om allt möjligt, som förlaget kallar för "romantext". Ett övergripande tema kan väl sägas vara att befinna sig i rörelse, men jag uppfattar inte denna text av "fragment och episoder" (som det också står på baksidan) som en sammanhängande berättelse. Och det - inser jag tydligt - är vad jag förväntar mig av en roman.

Emellanåt var det ganska roligt med de små episoderna ut olika människors liv, inklusive berättarens, men i längden blev det ganska påfrestande med alla dessa berättelser utan både början och slut. Visst finns det en faslig massa psykologiska aspekter, men de används till att beskriva nyckfulla infall snarare än till fördjupad förståelse och utveckling. 

Och när jag hade läst mer än 150 ingående sidor om anatomiska preparat, dvs döda kroppsdelar i olika typer av balsamerande vätskor, började det bli minst sagt tröttsamt. Inte heller blev jag mer upplyst av det stycke som hade samma rubrik som bokens titel. Det handlade inte om människor som springer, snarare irrar omkring utan mening och mål. Men här återkommer rörelsen något lite tydligare igen - och mumierna ska väl representera motsatsen till rörelse då.

Tokarczuk skriver bra och medryckande, verkligen, men allt faller liksom platt var för sig. Jag är inte tillräckligt smart för att se någon egentlig mening i de återkommande orden och idéerna. Trots alla upprepningar om att tungan är den starkaste muskeln, om att pilgrimen reser för att möta en annan pilgrim (företrädesvis inlagd i formalin, tydligen), så förstår jag inte vart hon vill komma.

Men visst finns det saker att fundera över. Till exempel så påstår berättaren att "det som befinner sig i rörelse alltid är att föredra framför det som befinner sig i vila" (s. 7). Det håller jag inte med om, iallafall inte om man bara ser rörelse som något uteslutande fysiskt/geografiskt. Jag uppfattar nämligen inte vila som något som alltid är stillastående. Läs Tomas Sjödins Det händer när du vilar så förstår du vad jag menar.

Men jag är väl sådan som berättaren beskriver sina föräldrar: "De var inga äkta resenärer för de reste för att återvända". (s. 10)

Så huvudfrågan blir nog: Vad är en roman? Vad förväntar du dig av en sådan?

Små eldar överallt

För två veckor sedan beslöt sig bokcirkeln för att träffas corona-säkert istället för att ställa in. Vi satt på rejält avstånd från varandra ute i trädgården och den medlem som är i riskgrupp var med oss per telefon. Det var härligt att få prata om boken som vanligt!

Vi hade läst Små eldar överallt av Celste Ng. Det visade sig vara en lättläst, genomarbetad och tänkvärd debutroman med mängder av olika teman att fundera kring. Till synes lättviktig, kanske, men ändå som ett antikt ödesdrama: en tragedi av goda föresatser som man vet kommer att gå åt skogen.

Boken handlar om vad som sker i mötet mellan familjerna Richardsson och Warren i bostadsområdet Shaker Heigths, där de förstnämnda bor och hyr ut och de senare är hyresgäster som blir utsatta för välgörenhet. Elena Richardsson och hennes (i princip osynlige) man är välbärgade och välsedda och ar fyra barn: Trip, Lexie, Moody och Izzy. Konstfotografen Mia Warren äger vad hon går och står i och har en tonårig dotter, Pearl, som snart knyter olika typer av vänskapsband till dem alla.

På ytan verkar allt perfekt i detta egna universum, en gräddhylla med benhårda krav på normalitet. Men i mötet med oordning (eller kanske snarare en annan ordning) och fritänkande, så visar det sig rent symboliskt brinna små eldar överallt - precis som boken både börjar och slutar med att det gör det i verkligheten också.

Och läsaren får möjlighet att fundera över vad trygghet och rotfasthet betyder för en människas utveckling, vad kärlek kan göra med människor och relationer och vad det innebär att ta ansvar för sitt liv.

Himla trevligt, helt enkelt!

(Bara man inte läser de vansinnigt pretentiösa bokcirkelfrågorna som finns på slutet i Månpocket-varianten. De tar effektivt död på det mesta av lusten.)

Genial civilisationskritik och stilla upprymdhet

Till den senaste söndagsbokcirkeln läste vi Husmoderns död och andra texter av Sara Danius. Det är essäer med utgångspunkt i böcker, fotografier och konstglas - ofta med en historisk vinkling och en diskussion av samhälls- och kultursynen.

Jag gillar dem. Jag  vill vara lika smart och bildad som författaren och vill tänka vidare i hennes intressanta spår, men naturligtvis hänger jag inte alltid med eller begriper vad hon pratar om. Ändå blir jag smått upprymd av att läsa nästan hela tiden. Utan att någonsin känna att författaren tycker att jag är dum i huvudet.

Texterna är ärliga, humoristiska, personliga. Och nästan förstrött feministiska, förstrött på så sätt att detta ju är ett av alla självklara perspektiv som diskuteras. Här kommer några av dem som jag tyckte om:

Husmoderns död: Bonniers kokbok 1960-2010 (genial civilisationskritik)
Mycket pågår, men inget händer: James Joyce
Strindberg, staden och skyltarna
Samtal med Bruno Latour
Harry Martinsson upptäcker maskinen
Författaren Freud
Tal i egen sak: Jane Austen
I Virginia Woolfs verkstad
Fotografen som sociolog
Viljan till stil: Irving Penn
Konstglasets modernism
På liv och död: Mode i litteraturen

Ja, det tar sin tid att läsa. Inte för att det är svårskrivet, men för att man behöver tänka under tiden. Jag håller helt med Göteborgsposten, som skrev: "Knivskarp stilistik och ett sympatiskt läsartilltal, som tar läsaren på allvar som tänkande människa."

Fem månader med bibblans bokcirkel: Ohlsson, Hermansson, Andersson, Nemert och Albom

När en bokcirkel i stadsdelsbibliotekets regi i höstas efterfrågade fler deltagare, fick jag för mig att prova på. De träffades på tisdagar - nu lediga när jag slutat i kören - och dessutom under tidig kväll fram tills biblioteket stänger klockan sju. Både nära och tidigt är ju ganska utmärkt för min del.

Det enda som stressade var att de träffas var tredje vecka. Jag läser ju gärna och ofta, men det är inte alltid jag orkar med för mig nya böcker eller mer avancerade resonemang. Men nu har jag provat några gånger och hittills har jag hängt med, kanske för att det ofta blivit lite längre mellan gångerna. Dock mår jag för närvarande sämre i min sjukdom, så vi får väl se hur det går.

Iallafall - vi läser förstås böcker. Och eftersom jag varit så trött har jag inte orkat skriva om dem förut. Så detta blir en lååång bloggpost:

Till första gången, i oktober, läste vi Birgitta Ohlssons kunskaps- och debattbok Duktiga flickors revansch. Intressant och spännande, måste jag säga. Ohlsson är smart, tydlig och genomtänkt och boken har ett intressant upplägg, där varje kapitel börjar med en tidsaxel med årtal och genombrott för kvinnor (t.ex. "1632 Flickskola grundas i Västerås av Johannes Rudbeckius" och "1858 Ogifta kvinnor som fyllt 25 år får rätt att bli myndiga efter anmälan hos domstol" och "1921 Gift kvinna blir myndig vid 21 år" osv.
   Här finns hela vår moderna historia, blandad med aktuell forskning och feministiska teorier på ett lysande sätt. Igenkänningen är stor, även om man inte delar hennes syn på hur problemen ska lösas. Att de finns kan inte förnekas - eller att de bör tas på allvar.

Till andra gången, i november, läste vi Marie Hermanssons Ett oskrivet blad.  Hon skriver bra, textligt är det inga som helst frågetecken. Och från Musselstranden känner jag igen den smått otrevliga känslan i texten av annalkande katastrof - utan att jag riktigt kan sätta fingret på hur hon bär sig åt för att framkalla den. Men det är onekligen en konstig historia, om två ensamma människor som projicerar sina förväntningar på respektive kallblodigt utnyttjar varandra. Boken - och titeln - väcker dock intressanta tankar kring frågor som Hur blir vi dem vi är? Vem äger berättelsen om en människas historia? Vem skriver den? Och kanske framförallt: Vilka är det vi lyssnar på?

Till tredje gången, i december, läste vi Lena Anderssons Sveas son (mitt val och därmed min tur att ta med fika). Den har legat i hyllan ett tag och väntat på att bli läst - och den var läsvärd. Boken handlar om Ragnar, född 1932, och uppvuxen i ett Sverige där allt bara kunde bli bättre - iallafall om man såg framåt och inte lät sig tyngas av historien. Jag känner igen mycket i tankesätt och samhälle under nittonhundratalet, även om mycket också är främmande. Tankarna om hur man blir den man blir och hur man förstår sitt liv infinner sig också här hos läsaren. Intressant.
   Berättaren verkar dock abonnera på Sanningen och har väldigt många ord för att beskriva och analysera personerna och deras tankar och beslut, hela tiden på ett distanserat och rent av föraktfullt sätt. Jag tycker inte om det alls. (Och om jag inte minns fel var det en av de saker jag retade mig på i Egenmäktigt förfarande också.) Till exempel påstås det att Ragnar "väljer ett liv utan strävan", vilket jag tycker är ett konstigt sätt att uttrycka det på. Varför skulle livet bli meningslöst och sakna mål för att man tränar fotbollslaget istället för att spela själv, för att man undervisar i träslöjd istället för att bli konstnär eller arkitekt? Vem bestämmer att det inte är en strävan värd namnet?

Till fjärde gången, i januari, läste vi Elisabeth Nemerts Bortom stjärnan, en bok som jag har läst om otaliga gånger sedan början av tjugohundratalet då den kom ut. Nemert skriver historiska bildnings- och utvecklingsromaner, alla med otippat starka kvinnor i huvudrollen. Författaren är gymnasielärare i litteratur och historia, vilket kan anas i det ibland lite docerande tonfallet när vi kommer till de historiska redogörelserna. Men historien blir verkligen gestaltad. Det andliga inslaget - följ ditt hjärta, stilla dig och använd din inre visdom/ditt inre öga så skall allt gå dig väl  - är väl lite väl flummigt och romantiken lite väl förutsägbar, men sammantaget är romanerna både trevliga, underhållande och upplysande. Kort sagt: Lite som en kvinnlig Guillou - man kan bli så trött att man kräks på den typiska stilen, men man kan ändå inte sluta läsa eftersom det är så skickligt skrivet. Författaren har dessutom utvecklats rejält, det insåg jag när jag över jul läste även en senare roman.

Till femte gången, nu i februari, läste vi Mitch Alboms Tisdagarna med Morrie. Jag har läst den förut för länge sedan, men vill minnas att jag blev lite besviken i förhållande till hur hyllad boken var då. Jag är fortfarande lite besviken. Boken vill lyfta fram den i ALS döende Morrie och dennes levnadsvisdom, men är så upptagen med att beskriva hur korkad författarens alter ego är att det viktiga liksom slarvas bort. Tyvärr orkade jag inte gå på själva träffen, en trötthet som i sig sannolikt också påverkade min läsupplevelse.

Känsloknapp överlevare

I början av detta nya decennium träffades en tillfälligt decimerad söndagsbokcirkel för att diskutera Tatueraren i Auschwitz av Heather Morris. En förintelseöverlevare, Lale, berättar sin och sin älskade Gitas berättelse. Han gjorde vad han måste för att överleva, samtidigt som han också gjorde vad han kunde för att underlätta för andra fångar. Han är en vulkan av känslor, men han inser snabbt att de måste behärskas och döljas om han ska ha en chans.

Det är ett under att några överhuvudtaget överlevde dessa läger av planerat, oprovocerat massdödande - och om detta måste det berättas om och om igen, så att människan inte glömmer hur ond hon kan bli när tillfälle ges. Men denna bok lämnar mig märkligt oberörd. Och det är synd.

(Att jag associerade till  Björn Borg-filmen jag såg i julas, där känslorna också måste behärskas för att man ska kunna nå framgång, säger väl en hel del. Jag menar: parametern ´liv och död´ har ju helt olika skalor beroende på om man talar om Auschwitz eller Wimbledon.)

Även om berättelsen nog är stark, kan man alltså tyvärr inte säga det om romanen. Den berättas okonstlat rakt upp och ner, lika kontrollerat som Lales uppträdande var tvunget att vara. Allt, inklusive känslorna, beskrivs istället för att upplevas. Och det gör boken ganska träig. Förklaringen är kanske att det egentligen är ett filmmanus som efter många omskrivningar till slut blev en bok. Ett manus gestaltas ju och får liv av skådespelarna på duken, det behöver inte göras i ord. Men det krävs faktiskt i en bok. Jag tycker att läsaren har rätt att kräva det av något som kallas för roman.

Till bokens fördel ska dock sägas följande: Böcker om andra världskriget och förintelsen brukar få mig som läsare att fundera över plikt, ansvar och skuld. När gör man sin plikt? Vad har man för ansvar för sådant man blir beordrad/tvingad att göra? Vad ska man skämmas över? Viktiga frågor som alla handlar om att vara människa och vad som är mänskligt. Den här gången funderade jag också en hel del på överlevnad.Vad - förutom den djävulska slumpen - är det som gör att en människa klarar av att överleva saker som detta? Hur behåller man sin livsvilja i en hopplös och fullkomligt vedervärdig situation?

Skulle jag själv ha haft minsta chans att överleva? Skulle jag ha klarat av att fortsätta mitt liv efteråt? Skulle du?