Att riva ner och bygga upp

Det är fantastiskt vad det går lätt att rasera goda vanor! (Lite orättvist med tanke på hur lång tid det brukar ta att bygga upp dem.)

Här skulle jag kunna fortsätta med att skriva om hur jag tyvärr vant mig av vid att skriva i den här bloggen eller om hur jag emellanåt får kämpa för att hålla igång promenerandet, men det gör jag inte. Istället ska jag berätta om en tandhygienist som fått fart på äldste sonen, men fått mig att försämra mina tandhygieniska omsorger.

Jag borstar tänderna morgon och kväll. På morgonen använder jag numera dagligen en jättedyr och jättefluorhaltig tandkräm. Dessutom har jag under en längre tid sköljt munnen strax före eftermiddagsvilan - och den vanan gick utmärkt att få igång och underhålla. Efter senaste besöket hos tandhygienisten fick jag order att skölja på kvällen istället, eftersom fluoren får verka längre då. (Vilken faktiskt inte är sant i mitt fall, eftersom jag springer på toa - och dricker vatten - ett flertal gånger varje natt. Oftast utan att vara så värst vaken.)

Snäll och dum som jag är, tänkte jag att okej då. Slutade med eftermiddagssköljen - och kom aldrig igång med kvällssköljen. Det känns ju så fruktansvärt onödigt när man just har borstat tänderna!

Trots att jag nu tänkt börja om med den gamla vanliga ordningen, som jag alltså upprätthållit i flera år, så fortsätter jag att glömma bort den där sköljningen. Spännande, men irriterande! Här gäller alltså att ta i med hårhandskarna.

(Tandtråd? Jo, ja, det händer. Mycket oftare än förut iallafall.)

Stum

Jag har just fått låna nästa bokcirkelbok, efter att ha stått i kö på biblioteket i en månad. (I datorn, tack och lov!) Eftersom det fortfarande är kö får jag bara ha den i två veckor, men det borde ju inte innebära något problem egentligen.

Dock drabbas jag omväxlande av en slags stumhet som gör det omöjligt att läsa alls - och av en brinnande lust att läsa den riktigt på djupet. Anledningen är det obegripliga, vansinniga, ledsamma och smärtande faktum som jag försöker begripa: Att en av oss i gruppen är död.

Jag vet ju att det inte bara är jag som i mötet med döden tappar orden och känner mig som ett synnerligen tafatt barfotabarn på handlarns trapp, men ändå... Jag som anser mig ha en hyfsad formuleringsförmåga borde väl kunna använda den för att på något sätt hjälpa mig själv och kanske andra?

...

Nästa bokträff ser jag fram emot med stor bävan. Men också med stor förvissning om att vi kommer att fortsätta läsa tillsammans, både för vår egen och för Lenas skull.

Det gäller livet.

Yacoubians hus

Första söndagen i maj hade vi bokcirkel igen. Till dess tog jag mig igenom Alaa al-Aswanys bok Yacoubians hus. Den lät vådligt spännande på bokomslaget:

Hyresgästerna i Yacoubians hus - tillsammans formar de en bild av det moderna Egypten, där religiös extremism och politisk korruption lever sida vid sida och föder varandra. Rikedomarna är samlade hos några få och fattigdomen är en krutdurk, det sexuyella förtrycket starkt och vanmakten ständigt närvarande. Likväl finns där kärlek, passion och hopp.

På en av flikarna kan man dessutom läsa att boken är världens mest sålda arabiskspråkiga roman och är översatt till femton språk. Dessutom påstås boken ha rört upp många känslor på grund av sin "politiska, religiösa och sexuella frispråkighet".

Jaha.

Mycket vanmakt var det, plus Konsten att skapa en fanatiker. (Istället för att bota, som hos Oz.)Och lite, lite hopp på slutet. Kanske.

Bokcirkeln enades om att boken ytligt sett ger en gräslig bild av människorna. En bild som uppfyller alla tänkbara fördomar man kan ha om rika, fattiga, religiösa, homosexuella personer samt om araber. Och det gillade vi inte. Dessutom är den eventuella underliggande kritiken mot denna skildring inte särskilt synlig för ett västerländskt öga.

Flera av oss konstaterade att vi nog inte skulle brytt oss om att läsa ut boken utan ett hägrande bokcirkelsamtal i sikte. Och vi blev inte besvikna! Tillsammans lyckades gruppen diskutera fram så pass många alternativa tolkningar att boken plötsligt blev läsvärd.

Men det vore väldigt intressant att få veta om det är de arabisktalande som köper och älskar den här romanen - eller vi med de andra femton språken? Och vad gäller frispråkigheten vet jag inte riktigt... Den är inte direkt uppseendeväckande i västvärlden, men kanske i ett samhälle som saknar eller länge saknat yttrandefrihet. (Jag är dåligt insatt i hur det är i Egypten, det måste jag medge.)

Med andra ord var det nyttig läsning, om än inte särskilt rolig när den pågick.

Igelkottens elegans

Boken med den fantastiska titeln är skriven av Muriel Barbery och var den vi läste till förra bokcirkeln. (Vi ska diskutera nästa bok på söndag, så jag ligger lite efter. Men det visste ju både jag och läsaren.)

En mycket trevlig läsupplevelse! Handlar om en portvaktsänka samt om människorna som bor i huset hon vaktar, med omväxlande hennes tankar och en tolvårig flickas. (Även om den senare liksom aldrig blir till kött och blod, tycker jag.) Tänkvärt om vilka roller vi spelar i livet och vilka fördomar vi har om varandra, utan att bli sliskigt.

Vad gäller slutet kan jag inte bestämma mig för om det var det enda raka, för att förhindra sliskighet bland annat, eller om det var fegt av författaren. Värt att tänka på.

För övrigt var det länge sedan jag skrattade högt när jag läste en bok, om än bara på ett ställe.

Sitter nöjd

Nu har jag lekt rörmokare. Jag har inte gjort något särskilt avancerat, men känner mig väldigt nöjd ändå. Detta dels för att problemet med stopp i vasken till slut har blivit åtgärdat, dels för att jag gjorde det själv och dels för att jag löst de ytterligare problem som uppstod på vägen.

(Ja, eländet höll ju inte tätt när jag skruvade ihop allt igen. Så vi fick diska i tvättstugan över helgen. Men nu är nya gummiringar inhandlade och apterade, så det rinner inget vatten mer än där det ska.)

Jag känner mig härligt produktiv! Men tänk så många gånger man sköljer fingrar och redskap under matlagning i köket...

Näst bäst

Jag läste i morgontidningen häromdagen att många arbetslösa tycker att det jobbigaste med livet som arbetslös är att gå och vänta på besked, tätt följt av att gå på anställningsintervju. Jag håller inte med.

Intervjuer är intressanta och lärorika - nu senast nästan spännande! - och innebär absolut en anspänning och en förberedelsetid. Däremot tycker jag inte att de är jobbiga eller svåra, egentligen. Och visst är det skitjobbigt att vara näst bäst. Att få komma på intervju, men inte få jobbet. Det blir tungt i längden, även om det är ännu värre att inte få komma på intervju alls.

Men det som tar mest på krafterna är att man aldrig får slappna av, koncentrera sig på faktum och sätta igång med något fruktbart. Du vet aldrig vad som gäller och vad som kommer att hända - och du ska alltid vara alert, reflekterande och ge järnet utan att kunna jobba långsiktigt.

(För att inte tala om hur trött man blir på att prata om sig själv när man skrivit hundratals ansökningar, som alla ska anpassas lagom!)

Därför släpper jag taget en stund efter varje ansökan/intervju. Jag lämnar det bakom mig nästan innan jag fått besked, för att hinna vila och njuta av väl förättat arbete ett litet tag. Innan jag får det där jobbet (vilket jag ju oftast inte får) eller innan jag måste uppbåda en massa ny energi för att söka nästa.

En fest i tiden

Igår var vi på fest, en fest i tidens tecken. (För övrigt lever vi i en ny tid, nuförtiden, när vi föräldrar kan gå på fest hela kvällen och barnen kan vara ensamma hemma utan knot eller problem.) Det var mycket trevligt!

När vi funderade på ett tal passade vi på att inventera bokhyllan på jakt efter boktitlar med ordet "tid" i titeln. Här kommer ett axplock:

I tid och otid av Bodil Jönsson
Momo eller Kampen om tiden av Michael Ende
Tre veckor över tiden av Gunnel Beckman
Tidernas framfart av Alf Henriksson
Genom tidens handflata av Anita Salomonsson
Den utmätta tiden av Peter Noll
Stiftelsen och tiden av Isaac Asimov
Allt har sin tid av Denis Lindbohm
Tid att älska, dags att dö av E.M. Remarque
Medan tiden tänker på annat av Niklas Rådström
Pestens tid av Stephen King
Tidens gång & tidens värde av Lennart Lundmark
Ett veck i tiden av Madeleine L'Engle
Tiden. Från solur till atomklockor. av A G Smith
Berglinska Tider. Teckningar av Jan Berglin

Jag har nu blivit riktigt sugen på att läsa om Rådström, L'Engle och Ende samt på att läsa Noll och Lundmark. Bodil Jönssons bok hann jag med före festen.

En annan dag kanske jag funderar lite djupare kring tid, men idag avslutar jag med Alf Henriksson, som ju skrev dagsverser i svenska tidningar i nära femtio år.

Tidernas framfart
När alla klockor stannat
skall tiden gå ändå.
Den gör ju aldrig annat.
Den bara larvar på.