Swede Hollow engagerar

För mer än tre veckor sedan pratade vi i bokcirkeln om Ola Larsmos Swede Hollow, en roman om att utvandra till Amerika på 1880-talet - och kanske framförallt om att invandra till Amerika då. Vi får möta familjen Klar och människorna omkring dem på vägen till ett nytt liv och sedan följa hur det livet utvecklar sig i ett slumområde i S:t Paul, Minnesota.

Boken har ett fångande anslag då läsaren får vara med i Annas tankar under resan över havet. Väl framme i Amerika är det oftare maken Gustaf vi får se från insidan i hans sökande efter arbete och mening. Så småningom är det äldsta dottern Ellen, som också erövrar språket på ett helt annat sätt än de vuxna förmår. Det är en trevlig läsupplevelse, språket flyter bra och är emellanåt vackert trots den allt annat än vackra omgivningen och situationen.

Hon kände utmattningen rulla in, likt ett snöfall som långsamt tätnade och gjorde det allt svårare att se något annat än det man hade allra närmast.

Invandrarna i Swede Hollow har författaren tydligen skrivit större reportage om i Dagens nyheter, efter flera års research. Det märks att han vet vad han talar om, även om boken som roman betraktad skulle ha vunnit på att han strukit lite i materialet. Nu får läsaren plötsligt del av tidningsartiklar om den hemska slummen - som huvudpersonerna rimligen inte kan tänkas ha läst - och av en faslig massa människors tankar, som om Larsmo liksom har velat få med så mycket som möjligt. Det blir ganska splittrande och bryter illusionen när man läser. Synd. Även drivna skribenter behöver tillämpa rådet "kill your darlings" och förlaget kunde ha gjort en insats där.

Boken måste dock sägas vara väl värd en genomläsning, då den är intressant och givande ut flera perspektiv. Det som står där berör mig på flera sätt. Som de flesta svenskar har jag släktingar som emigrerade till Amerika i slutet på 1800- och början på 1900-talen. Här får jag en uppfattning om hur de och deras grannar kan ha haft det, vilket gör släktträdet mer levande. Även om jag inte riktigt kan identifiera mig med personerna (bl a för att de är så många) kan jag ändå ställa mig frågan hur jag själv skulle ha handlat i en sådan fattigdom och misär, i en sådan situation. Det är ju vitsen med romaner överhuvudtaget - att få fundera på mig själv som människa och vilka val jag hade gjort i ett annat liv som kunde blivit mitt. (Förutom dem man läser för ren underhållnings skull.)

Dessutom kan jag i bästa fall öka min förståelse för hur de människor har de som kommer som invandrare till Sverige idag, både likheter och skillnader. Och fundera på vad som betyder mest i ett nytt liv, i ett nytt land, i ett nytt språk. Så läs boken, vänner!

Tack för den, Bo Giertz!

Härom söndagen var det bokcirkel igen, men jag orkade inte vara med eftersom jag fortfarande var trött i sviterna av årets influensa. Men jag har ju läst boken - Stengrunden av Bo Giertz, "en själavårdsbok" från 1944. Det är en fantastisk predikan och jag njuter inte bara av innehållet utan också av språket, av de friska naturskildringarna och av humorn.

Boken utspelar sig i Ödesjö församling, som jag gissar är tänkt att ligga en bit norrut i Sverige. Kanske i Västerbotten? (Iallafall är Finlands sak vår i väldigt hög utsträckning och man fruktar att ha ryssen utanför dörren väldigt snart om de svenska styrkorna faller.) Den består av tre noveller, som utspelar sig på samma plats vid tre olika historiska tidpunkter: 1809-10 (när Sverige förlorade Finland), 1880 (när det var ett oroligt läge och Ryssland ville skärpa kontrollen över sina storfurstendömen) samt 1939-40 (finska vinterkriget).

Huvudpersonerna är desamma: den äldre prosten/kyrkoherden, den unge pastorn och församlingsborna (både höga och låga). Även temat är på ett snyggt sätt samma i varje tid - och här ramlar vi över på själavården, om man säger så. Och vill du inte ha en predikan får du sluta läsa nu.

______________

Den unge (och i handfast kristendom okunnige) pastorn kommer till församlingen med höga tankar om sig själv och en överseende attityd till den gammaldags äldre prästen. I mötet med verkligheten (läs: församlingsborna) vaknar han till och inser att detta är på riktigt, på liv och död. Att det är Jesus och försoningen det handlar om. Men på den vägen går han vilse, när han för sig själv och andra predikar en väckelse som handlar om att vi människor i Jesu efterföljd och med mycket god vilja kan bli rena och syndfria nog att på egen hand förtjäna försoningen. Because I'm worth it, liksom.

Med fasa inser de allihop så småningom att det inte hjälper hur många "syndastenar" du plockar bort från ditt liv (som smycken och dans och kaffe och biobesök och glädje i största allmänhet), till slut ser du att hela hjärtat är en grund av sten och att du aldrig själv förmår bli av med den. Kort sagt: Den väckelsen leder inte till mycket av vare sig kärlek eller tröst, om än till syndamedvetenhet.

Nu är ju inte den insikten särskilt populär i våra dagar (heller), när du anses bli vad du äter och kan göra allt du vill bara du verkligen försöker ordentligt. Dock blir ju följden att det är ditt eget fel om inte livet blir fullkomligt underbart (och alltså måste man utse syndabockar för att stå ut med misslyckandet, men det är en helt annan diskussion. Tror jag).

Till slut stiger den gamle prosten/erfarne prästen - samt en och annan klok församlingsbo - fram och förklarar stillsamt evangelium, det glada budskapet: Det är inte vad du gör för Jesus som räddar dig. Det är vad Jesus har gjort för var och en av oss. Han tog med varje hjärtas stengrund till Golgata-kullen och upp på korset. Och genom att dö med den ställer han vår stengrund på försoningsklippan. Och den håller att leva och dö på.

Tröst på riktigt för den oroliga själen, alltså. Men det kräver tro och tillit av oss, att vi vågar släppa kontrollen. Och det får vi öva på i Jesu namn.

________

Hur kan detta vara roligt? frågar du kanske. Vad menar jag med att jag njuter av humorn? Åtminstone jag fnissar iallafall när den unge pastor Fridfeldt säger till sin chef och kyrkoherde (1880):

- Jag vill bara att Farbror ska veta från början att jag är troende.
- Såå, du är troende, det var roligt att höra. Vad tror du på då?
(...)
- På Jesus förstås! Jag menar att jag har givit honom mitt hjärta!
- Menar du att det var något att ge åt Honom?

Farmor och vår Herre

Nu har det snart gått tre veckor sedan vi hade bokcirkel senast och jag har fortfarande inte lyckats komma fram till vad jag vill skriva om Hjalmar Bergmans Farmor och vår Herre. Den kom ut 1921, men är relativt lättläst trots pluralformer på verben och liknande. Historien har vi hört förr - en fattig piga som tar itu med att få det liv hon vill ha bland annat genom att gifta sig "över sitt stånd". Hon heter Agnes och nu är det hennes åttioårsdag. Hon ser tillbaka på sitt liv i aftonbönen, tillsammans med vår Herre.

Eftersom jag tycker att det är helt normalt att tala med vår Herre, både på sängkanten och annorstädes, så ska jag inte orda så mycket om det. Mer än att jag bara delvis känner igen den Gud jag tror på i bokens upplösning - och det kanske är därför jag inte riktigt vet vad jag ska tycka om romanen ifråga.

Först får vi veta hur Agnes tänker om saker och ting och att det har varit ett ganska bra liv. Berättaren delger läsaren detta med ständiga kommentarer och inte särskilt objektiva värderingar av huvudpersonen. Så får vi vara med när hon äntligen träffar barnen och uppleva att det hela ändå är ganska konstigt. Sedan får vi del av barnens version av hur det har varit. Berättaren låter inte bara vår Herre hålla med dem helt och fullt, utan Han tar - eller möjligen "får ta" - Agnes klara förstånd ifrån henne. Och så kan barnen mycket bekvämt göra som de vill med henne och huset.

Nja, jag köper inte berättelsen riktigt. Den känns skum. Kanske för att jag som läsare inte upplever att jag har fått möjlighet att bedöma parterna själv, med utgångspunkt i en objektiv redogörelse. Faktum är att jag kommer att tänka på två andra berättelser.

Dels är det Återstoden av dagen, som vi läste i december och som jag skriver om här. Där får läsaren på egen hand upptäcka att huvudpersonen nog inte riktigt har fattat alla dimensioner av vare sig kärlek eller politik i sitt liv. Det leder till en nyfikenhet och lust att kanske också skärskåda sina egna minnen och motiv istället för att bli upprorisk av att få "sanningar" upptryckta i ansiktet.

Dels är det Strindbergs drama Fadren, som jag minns det från för länge sedan. Det handlar om  ryttmästaren (som definitivt inte är Guds bästa barn eller någon särskilt älskvärd äkta man) som med hjälp av lurendrejeri och elakt spel drivs till vansinne och tvångströja av sin fru.

Så nej, jag vet inte vad jag tycker och tänker om den här romanen. Jag vet inte ens om det är meningen (från författarens sida) att jag ska veta det. Men det ska bli mycket intressant att se berättelsen dramatiserad på Östgötateatern senare i vår!

Bästa läsupplevelsen i år

På nobeldagens kväll träffades bokcirkeln för att tala om romanen Återstoden av dagen av dagens och årets pristagare i litteratur Kazuo Ishiguro. (Nej, vi hade inte långklänning och glittersjal. Det var fint ändå!) Det har aldrig hänt förut att vi läst och talat om en nobelpristagarbok redan samma år. Vi brukar nog oftast läsa under kommande sommar för att tala om den i augusti, kanske för att böckerna vi vill läsa oftast har varit så väldigt tjocka.

Återstoden av dagen är en ren fröjd att läsa! Det är en långsam och snirklig monolog i form av dagboksfunderingar inför och under en kortare resa i England på 1950-talet. Språket är vackert, korrekt och lite omständligt - och jag gillar det skarpt. Personen som funderar och reser är butlern Stevens, men även om läsaren visst får följa med på resan ifråga så är det inte den eller det engelska landskapet som är bokens egentliga innehåll och behållning. Istället handlar det nästan uteslutande om den här mannens tankar kring hur en bra butler ska vara och förhålla sig. Under tiden som han resonerar om detta kan läsaren sakta se och förstå hur hans liv på Darlington Hall har varit och hur det är nu.

"Utmärkt, tack" skulle han nog själv säga. "Något att vara stolt över, bara några få mindre detaljer kan ordnas." Men medan man läser stiger en isande ensamhet, en skrämmande oförmåga till sociala relationer och en urskuldande bitterhet som han inte vill kännas vid fram på sidorna. Hans möten med människor på resan understryker och förtydligar detta.

Ändå är det ingen tung läsning. Men man får anledning att fundera: Vad är det viktigaste för att bli bra i det du själv ägnar dig åt? Har du det - och hur vet du det? Är detta något värt att eftersträva eller finns det andra sätt att se på saken och annat som är viktigare? Vad innebär det egentligen att vara lojal - mot sin arbetsgivare, mot sig själv och mot andra? Hur lever man vidare med ett krossat hjärta och krossade drömmar?

Jag har inte sett filmen - den måtte vara mycket långsam för här händer ju inte direkt någonting - och  jag tror inte att jag ska göra det heller. Boken är den bästa roman jag läst i år och jag vill suga på den karamellen ett tag till.

Sluta skriva mig på näsan

Hoppsan! Det är ny bokcirkel på söndag och jag har alldeles glömt bort att skriva om vår hundrade bok. (Ja, vi har alltså läst 100 böcker tillsammans sedan vi började hösten 2006. Det är ganska häftigt, faktiskt. Tre av oss har varit med på resan hela vägen.)

Jag har alltså helt glömt bort att skriva. Det beror antagligen på att jag har haft ganska fullt upp med att fylla femtio, men en delanledning är nog också att boken ifråga inte var särskilt minnesvärd. Vi trodde ju annars det. När stadsbibilioteket lånar ut en bokcirkelpåse med romanen, innehållande typ åtta böcker och ett papper med frågor att tala kring, tror man ju att någon professionell människa har valt med omsorg.

Vi har alltså läst Anne Enrights Den gröna vägen. Författaren ifråga är enligt köpetexten en av Irlands största, nu levande antar jag att de menar, men de priser hon fått har hon så vitt jag förstår fått för tidigare böcker. Framsidan är ju ganska charmig och spännande, men har tyvärr ingenting med innehållet att göra.

Boken handlar om Rosaleen, som fortfarande är både psyksjuk och rätt förvirrad. Hon bor kvar i det gamla huset på Irlands atlantkust, med sina barn spridda över världen. Jag tror att de var fyra, två flickor och två pojkar, men det jag minns bäst är att de var sådana stereotyper. En osalig bög (oklar vilket yrke han ägnar sig åt), en osalig läkare som ska rädda världen, en uttröttad hemmafru som försöker ta hand om sin mor mellan varven och en förvirrad lillasyster som egentligen inte orkar med sitt liv eller vill någonting alls. Och alla kommer de hem till jul när modern hotar med att sälja huset. Mest för att de inte orkar med sina egna liv, verkar det som, och hoppas att modern ska ge dem något som hon aldrig förmått ge dem tidigare. Men det är ganska oklart.

Och så umgås de alla tillsammans bland traditioner och olösta konflikter, modern ger sig ut på promenad och går vilse på den gröna vägen (med väldigt oklar betydelse i sammanhanget), hon blir upphittad och... tjaa, jag vet inte riktigt om man kan säga att det händer något alls eller att någon människa eller relation utvecklas eller att jag alls förstår något. Men det är ju svårt att utveckla platta och sladdriga pappersdockor, förstås.

Däremot ägnar sig författaren på nästan varenda sida åt att tala om för mig som läsare att det händer saker underförstått och att det är konfliktfyllt och oerhört dramatiskt. Jaha? Säger du det? Kan jag inte få märka det själv i så fall? Sluta att skriva mig saker på näsan!

Ett av de viktigaste råden på varje skrivkurs heter: GESTALTA! Förklara inte, utan skriv så att läsaren själv känner och förstår det som personerna upplever. Känner det i magen. Det är ganska svårt. Detta tycker jag att Enright lyckas med i inledningskapitlet om lillasysterns uppväxt, lite kort ibland när vi får följa Rosaleens tankar i nutid samt eventuellt någon gång i kapitlet om läkarsonen. Men när de väl träffas hela högen, nej, då bränner inte berättelsen till en endaste gång. Och jag begriper inte särskilt mycket överhuvudtaget.

Får etablerade författare ingen som helst hjälp med att redigera sina böcker? Är det ingen som vågar säga: "Nä, den här kräver nog en omstuvning och en rejäl runda till genom skrivkammaren. Kom igen om ett år eller två."? Synd! Inledningen väckte nämligen förväntningar som inte infriades.

Den förra var ju bra

Äntligen fulltaliga igen! Det är härligt att åter vara fem personer istället för tre, som kan vända och vrida på litteraturupplevelsen. Tyvärr fanns det dock inte så mycket att diskutera på senaste bokcirkeln.

Förblindade av att vi för länge sedan gillade Muriel Barberys bästsäljare Igelkottens elegans (läs vad vi tänkte om den här) valde vi att nu läsa hennes senaste roman Alvernas liv. Och vi var rörande överens alla fem: Det var ett dåligt val. Gör inte samma misstag.

Hur ska jag förklara? Låt mig utgå från ett citat ur den franska tidskriften Livres Hebdo, som tydligen är välrenommerad och vänder sig till professionella inom bokbranschen, för att sedan diskutera några saker de säger där:

"Utöver den rika handlingen, de filosofiska liknelserna och det övernaturliga som för tankarna till Tolkiens Sagan om ringen, är Alvernas liv framför allt en poetisk roman med en tät, laddad prosa som driver berättelsen framåt."

Rik handling?
Nej, jag skulle snarare säga att det händer ju ingenting. Här har vi två flickor i tioårsåldern, hittebarn i två olika sammanhang, som tydligen har övernaturliga gåvor och som på något sätt kan ha kontakt med varann fast de bor i olika länder. Och så har vi ett antal mer eller mindre vanliga personer, som författaren försöker göra mystiska, samt ett alvråd med oklart uppdrag. Så småningom sker av någon aldrig förklaring anledning en attack mot den ena flickan och hennes sammanhang, antagligen från en ondare sida - men det är lite tveksamt vad som är vad. Och inget slut finns det heller, men det kanske kan förklaras av att detta tydligen är första boken av två.

Filosofiska liknelser?
Tja. Författaren är ju filosofilärare, så det skulle man ju kunna tro. Men mest upplevde vi  detta som ytligt, pladdrigt, otydligt och pretentiöst. Vad skulle det vara som hon filosoferar kring? Jag begriper ju knappt vad boken handlar om, ännu mindre vilka drivkrafter som ligger bakom - och det är väl rimligen där någonstans som filosofin borde komma in i bilden. (Men det är klart: Jag har ju bara läst en termins idéhistoria/filosofi på universitetet. Jag kanske inte är tillräckligt bildad.)

Tät, laddad prosa som driver berättelsen framåt?
Nej, vet ni vad! Mycket ord är det, men det blir mest pladder. Det rullar på ganska bra emellanåt, men tyvärr bryts försöket till stora, svepande rörelser ofrånkomligt av konstiga ordval - och att det liksom inte blir någon mening i snacket. Oftast begrep jag nästan ingenting (sa svenskläraren). Det förra kanske man skulle kunna försöka skylla på en dålig översättare, men knappast det senare. Det enda med språket som drev något framåt var att jag vill få ett slut på eländet. Kort sagt inte ett dugg poetiskt, snarare ett krampaktigt försök som misslyckas.

Övernaturligt?
Ja, det kan man lugnt säga. Men i andra böcker jag har läst hindrar det inte att att handlingen och språket fungerar. Sedan måste jag ju erkänna att jag aldrig har orkat läsa just Tolkiens Sagan om ringen i sin helhet. Jag har läst delar och sett filmerna. DÄR kan man snacka om en tydlig och rik handling! Övernaturliga inslag gör inte i sig själva en bok till bra fantasy.


Min sammanfattning är: TRÖTTSAMT!
En annan i denna grupp av erfarna bokläsare bokstaverade: S - K - I - T !

EN beskrivning av mitt liv

Planera och prioritera, hela tiden. Vända och vrida på varenda detalj och sedan noggrant analysera helheten före beslut. Varje beslut, varje dag. Hela tiden välja och välja bort. Nej, det handlar inte om ett avancerat toppjobb inom näringslivet, utan om mitt dagliga liv med sjukdomen ME/CFS.

När barnen var små i slutet på 1990-talet blev jag ofta sjuk och var hemma veckovis med infektioner som inte ville ge med sig. I början på 2000-talet tog jag till min förvåning plötsligt slut. Helt och hållet. Kroppen lade av, alla möjliga symptom förmerades och förvärrades, inga system verkade fungera som de skulle och jag var sängliggande i åtskilliga månader. Sedan dess har jag sakta, sakta, sakta, sakta blivit bättre och kan nu sedan 2012 jobba halvtid på förmiddagarna. Jag orkar i princip inte med någon fritid, och knappt min familj, men det är i alla fall en nåd att ha ett jobb att gå till och att också klara av det, även om det inte är vad jag utbildade mig till längre. Både försäkringskassan och vården har kastat ut mig för länge sedan – och jag har lämnat dem för att få bli friskare i min egen takt. Som tur är har jag en man som försörjer mig. (Pensionen orkar jag inte tänka på, men studielånen blir ju som tur är avskrivna då.)

Men den totala tröttheten är svår att förstå sig på och samhället har dåligt tålamod med sådana som inte passar in i mallen. En lättnad var det därför att efter fjorton år få upptäcka att företeelsen har ett namn, både den utmattande sjukligheten och mitt sätt att hantera den. En lättnad att upptäcka att jag inte är ensam om att överfallas av min kropp utan att vårdens prover visar varför. Att mitt sätt att låta kroppen bestämma vad jag orkar är det enda rätta. När jag ett drygt år senare fick diagnosen fastställd blev det ytterligare en bekräftelse – och en slags slutpunkt. Sjukdomen är kronisk och det verkar inte finnas någon medicinsk lindring för mig. Men det går att leva ett gott liv ändå.

(Å andra sidan har jag ingen fast läkarkontakt att utforska detta tillsammans med, så de medicinska möjligheterna kanske egentligen inte är uttömda. Eftersom jag har valt att leva mitt begränsade liv så gott som möjligt – istället för att bollas runt mellan stelbenta, skeptiska och ibland direkt hånfulla myndigheter och läkare – får jag dock kanske aldrig reda på vilket. Men jag vill inte bli bitter eller mer nedslagen än jag redan emellanåt är.)

Så jag sörjer det jag måste välja bort – och den jag aldrig kunde bli – men väljer också att njuta och vara nöjd med det jag har och kan. Det är så mycket mer än vad de sjukaste har och kan. Visst är det svårt, för jag vill ju så mycket. Jag vill jobba mer och sjunga i kör mer och orka gå längre promenader och kunna göra spontana utflykter utan att behöva veta var jag kan vila och äta hela tiden. Men jag är glad över att snuvan är borta och lymfkörtlarna har slutat att ömma efter middagsvilan, över att jag en och annan dag orkar plantera några sommarblommor eller göra något med mina nu vuxna barn. Då är livet gott!

Elisabeth Olofsson, Linköping

sjuk 2000, diagnos medelsvår ME på Gottfries efter egenremiss 2015

Detta är en text skriven på uppmaning av Riksföreningen för ME-patienter (RME), som samlar in våra erfarenheter och berättelser för att använda i sitt upplysnings- och påverkansarbete.