Perspektiv på bin och människors förhoppningar

 Nu är det definitivt dags att skriva något om den senaste bokcirkelboken, eftersom nästa ska diskuteras om mindre än två veckor!

Det var Binas historia av Maja Lunde vi pratade om i början av mars månad. Romanen väver ihop tre berättelser från olika tider, som i slutet (naturligtvis) visar sig ha något med varandra göra. Dessa handlar om:

William i England år 1852
- som inte står ut med vare sig hustrun eller döttrarna eller sig själv,
- som (förgäves) sätter allt sitt hopp till sin suput till son (och inte ens ser den hängivna dottern),
- som till slut tar sig samman och bygger en ny sorts bikupa, men fullkomligt tappar modet igen när han inte är först med idén.

George i USA år 2007
- som också har en tveksam kvinnosyn och också är usel på att kommunicera,
- som hoppas på sin son som (åtminstone inledningsvis) verkar ha andra intressen,
- som är biodlare i en värld där bina börjar försvinna, systemen börjar kollapsa.

Tao i Kina år 2098
- som är handpollinatör i en värld där ingenting längre växer av sig själv,
- som hoppas att den treårige sonen ska kunna få ett annat liv om hon lär honom att läsa och skriva,
- som oförtrutet letar vidare efter en förklaring när sonen förolyckas och förs bort. Ett envist letande som verkar leda till hopp och nya möjligheter, trots att sonen är död. (Medan hennes man gjorde som de andra karlarna - sänkte blicken och led.)

Det var ganska tröglästa 450 sidor, kanske främst för att jag blev så irriterad på Williams och Georges brist på empati och inlevelseförmåga i någon annan än sig själv. Men att jag blev så engagerad av människorna betyder ju att boken är välskriven!

Det blev lite väl splittrat att hoppa mellan tre berättelser ibland, främst i början när varje kapitel var väldigt kort. (De i gruppen som ljudläser vittnade om att det i princip inte fungerade med denna bok.) 

Vad sa vi mer? Att den kanske var lite väl långdragen. Att det känns tveksamt att påstå att det är binas historia som berättas. Att relationerna verkade minst sagt ansträngda redan före bidöden. Att boken ändå var intressant att läsa, även om vi inte var överväldigade.

Oj, så ljummet det verkar.

Vi hade nog behövt vår frånvarande kamrats perspektiv!

Både svidande och rättfärdig kritik

 I januari diskuterade bokcirkeln Nicolas Lunabbas självbiografiska berättelse ”Blir du ledsen om jag dör?” Den handlar om hur baskettränaren och fritidsledaren (?) Nick låter åttaårige Elijah flytta in hos honom i Malmö, när mamman inte längre förmår ta hand om sin son. Nick axlar i princip rollen som förälder och läsaren får följa med när Elijah växer, upptäcker att böcker och skola kan säga något om livet och småningom som tonåring får en chans till ett annat liv.

 

Boken är oerhört självutlämnande – nästan självhånande – och är huvudsakligen skriven som ett förklarande brev till ett du, dvs till grabben ifråga. Språket är brutalt, men stundtals också vackert – som livet och tankarna och världen det beskriver. De egna erfarenheterna – och huvudpersonernas inte helt lätta liv tillsammans – speglas i tankar om människan och hennes rädslor hämtade ur litteraturen.

Och samhället beskrivs och diskuteras. Vårt svenska samhälle idag. Det samhälle som låter barn dödas och döda, utan att protestera på annat sätt än genom att skuldbelägga barnen själva.

Boken är obehaglig att läsa. Man väntar hela tiden på nästa katastrof, på nästa mord. Och någonstans anar läsaren i bästa fall något litet av hur påfrestande det är att hela tiden leva mitt i detta. ”Två veckor tills du åker. Överlev två veckor till, Elijah.”

Ger boken hopp? Kanske, kanske inte. Nick kan ju inte låta alla i basketgänget flytta in... Men det går att vända, man kan stärka ett barn genom att se det. Men det kräver mycket. 

Av många. Av oss.

Temat återkommer lite oväntat i julklapps-thrillern ”Mamma kommer snart” av den amerikanska författaren Tracy Sierra. Romanen handlar om  mamman som blir diskret stalkad (egentligen är det den åttaåriga dottern förövaren är ute efter) av en man som kommit undan med sådant här i åratal. Hon inser plötsligt att han är inne i huset med ett tillhygge, gömmer sig och barnen och lyckas småningom ta sig ur situationen - för att hamna i en mardröm när polisen inte tror henne.

”Lättare att tro att en kvinna ljuger än att dåliga saker händer under ditt arbetspass. Lättare att tro att det enklaste alltid är det rätta. Och det är lätt att säga att en kvinna är galen. (…) Att ignorera allt [alla indicier] ...det är ett val.”

I sin rädsla för det onda utser samhället också här offret till förövare. För vi människor blir ju rädda. Och om det är den utsattes fel – om hen har gjort något dumt som kan förklara hur det hemska kunde ske – så kan samma sak inte hända mig eller mina barn som gör rätt. Och jag vill inte att det ska hända, alltså MÅSTE de andra ha gjort fel!

Här är det en ensam och utsatt kvinna det handlar om. I den första boken var det invandrare/muslimer. Och jag undrar om det inte är delvis samma mekanism som gör att långvarigt sjuka med komplicerade sjukdomstillstånd alltför ofta bemöts med skepsis och ibland hån. Det är ju mycket enklare - och ingen behöver ta ansvar för att ha misslyckats - om det bara handlar om patientens felaktiga tankemönster.

Ja, jag uppfattar böckernas kritik som både svidande och rättfärdig!

Många tänkvärda one-liners

 

För en dryg månad sedan diskuterade vi Agneta Pleijels Sniglar och snö på bokcirkeln. Det är den tredje delen i hennes ”romansvit med självbiografisk bäring”, som det står i baksidestexten. Här finns funderingar om människan, om åldrandet, om kärleken, om skuld, om att vara kvinna, om familjen, om hem, om skrivandet. Boken är synnerligen välskriven och har många tänkvärda one-liners, även om jag bara skrev upp ett citat:

”Jag skriver om hon som inte är jag men som jag delar minnen med.” (s. 47)

Vi läste första delen i bokcirkeln våren 2017 och vad jag minns blev jag positivt överraskad av den. Läs mer här. Där fanns ett slags tidslöst berättande som gick att relatera till - om att vara flicka och om att bli vuxen - inte bara ett grottande i de egna omständigheterna. Tyvärr känns det inte likadant nu. Kanske för att sammanhangen är så oerhört speciella (med en onödig mängd name-droppings), att det ibland är svårt att känna igen sig i de existensiella frågorna?

I alla fall insåg jag ganska snart att jag hade tråkigt när jag läste. Frågan är väl om det är jag eller boken som är tråkig… Ingen annan hade samma klagomål och ämnena är ju synnerligen lämpliga för ett bokprat, så vi hade en fin kväll!

Gammal är äldst?

 Över sommaren läste bokcirkeln Andrev Waldens ”Djävla karlar” (2023), en självbiografisk berättelse om en fattig pojkes uppväxt i Norrköping på 1980-talet och om att överleva sju stundtals våldsamma pappor på sju år.

 

Tyvärr fick en majoritet av bokcirkelns medlemmar förhinder att komma och prata om den i augusti, så vi var bara två som fick dela läsupplevelsen med varandra. Tråkigt! Eftersom det var min tur att välja bok till nästa gång i september, föreslog jag efter lite klurande att vi skulle läsa en på något sätt liknande bok – för att sedan kunna ägna oss åt jämförande litteraturanalys.

(Det är nämligen väldigt svårt att hinna prata om två olika böcker vid samma tillfälle, så det har vi egentligen skippat för länge sedan.) 

Jag valde boken ”Göra sig kvitt Eddy Bellegueule” av fransmannen Edouard Louis (2014), som står på Skolverkets föreslagna läslista för gymnasiet. Det är en självbiografisk berättelse om en fattig pojkes uppväxt i en nordfransk by på 1990-talet och om att överleva machokultur och aggressioner när man är annorlunda.

Så vad finns det för likheter och skillnader?

• Båda böckerna har den vuxne som berättare, men ändå är de mycket olika. Louis föreläser för läsaren, medan Walden på ett trovärdigt sätt ger oss barnets blick på händelserna och kommer med vuxenkommentarer bara ibland. (Citatet i titeln är överhört under mammornas vinkvällar, inte något som barnet själv säger.)

• Båda böckerna har ett tydligt klassperspektiv, men det når oss på olika sätt. Louis beskriver docerande hur saker ligger till, medan Walden med hjälp av pojkens upplevelser ger oss ögonblicksbilder som drabbar liksom ur bakhåll. Som när Andrev i skolbussen vågat sätta sig precis på sätet bakom flickan han gillar:

Jag andas in. Hon doftar som flickor i enfamiljshus brukar dofta. Det är en frisk doft med inslag av sköljmedel, balsam och goda hemförhållanden. (s. 277) 

• Louis beskriver sin kamp med sig själv och sin homosexualitet och alla aggressiva fördomar, medan Walden får skiftande heterosexuella erfarenheter.

• Walden är en fröjd att läsa. Han har ett språk som - tillsammans med oväntade bilder - lyfter berättelsen, medan Louis… inte har det.

• När den unge, nyvuxne Louis avslutar boken är Eddy fortfarande både sårig och desperat (trots att han kunnat bryta sig loss och flytta), medan den lite äldre Waldens Andrev verkar ha uppnått någon slags stabilitet i tillvaron (som inte längre beror av papporna på samma sätt). Men så har han också en annan inställning:

För några pappor sen hade det förbryllat mig men nu börjar det gå upp för mig att pappor är som väder och växtvärk. Man väljer inte när de ska börja och sluta, inte ens mammorna har något omedelbart inflytande över deras närvaro, de bara kommer och så får man klä sig rätt eller bita ihop. Det går ju alltid över. (s. 269)

 

Kort sagt: Båda böckerna gjorde ont, men Waldens 376 sidor var betydligt roligare att läsa än Louis 170 sidor. Vilket bokcirkeln verkade rörande överens om.

(Och jag är tveksam till att den senare skulle fungera så himla bra att använda i svenskämnet på gymnasiet. Även om ämnet är angeläget, så tycker jag att böckerna man kräver att eleverna ska läsa också bör ha tydliga litterära kvaliteter.)

Obegripligt nog läser jag vidare

 

Bokcirkelns sista bok inför sommaren blev norska Gunnhild Öyehaugs roman ”Presens maskin” (2018, på svenska 2020). I trettio kapitel, alla namngivna med ett substantiv i bestämd form, berättas om Anna och Laura och människorna runt dem. Kvinnorna är mor och dotter, men har på grund av en felläsning hamnat i parallella universum.

De minns inte varandra, men känner ändå saknaden efter något viktigt och ogripbart. De är lite ängsliga av sig, men finner slutligen ro i en utmaning och ett pianostycke och en samtidighet som både finns och inte finns. Samtidigt gör berättaren pratiga utvikningar – ja, till och med ingripanden! – om både det ena och det andra, till synes helt planlöst.

Det är precis så förvirrande som det låter. Berättelsen är relativt meningslös och ganska obegriplig, men båda kvinnorna är av kött och blod och språket pricksäkert och böljande. De ibland otroligt långa meningarna blir till ett medvetandeflöde som lever, åtminstone tills berättaren sticker hål på det med sina kommentarer. Jag borde bli – brukar bli – frustrerad, men här skakar jag bara på huvudet innan jag läser vidare.

(Dock: Varför är det bara Laura som försvinner ur Annas universum – och vice versa? Maken Bård finns ju kvar som pappa till Laura men också som exmake till Anna.)

Som människa är jag ju meningssökande, så förtvivlat försöker läsaren i mig bringa någon slags mening i denna bok. Med ledning av de två inledande citaten (om förvirringen vid Babels torn samt frågan Vem är du?) tänker jag:

Kanske handlar boken om att människan måste hitta sig själv och sin egen mening i den värld där vi lever, även då tvivlet gnager om huruvida hon är på rätt plats. Och om att med kärlek och utmaningar göra den platsen till sin.

Smärtsam upprepning

 ”Allt upprepade sig. Trots att rubeln var utbytt mot kronan, att stridsflygplanens turer över hennes huvud hade minskat och officersfruarna sänkt sina röster, trots att självständighetssången tonade ur högtalaren i Långe Hermann varje dag, kom det alltid en ny kromläderstövel, det kom alltid en ny stövel, likadan eller olik, den trampade på samma sätt över strupen. (s. 299)

Så tänker Aliide Truu i västra Estland 1992 i Sofie Oksanens roman Utrensning. Hon har levt större delen av sitt liv på den gård där hon växte upp och hon gifte sig med en rysk kommunist – för att överleva ockupationstiden. Men de outtalade minnena, både av våldsamma ”förhör” (som här och överallt alltid utsätter kvinnor och småflickor för brutalt sexuellt våld) och av de svek hon i sin tur utsatt grannar och släktingar för, finns alltid med. Minnena förnyas också, i det nya Estland där hennes tidigare val nu gör henne utsatt igen.

Ständigt rädd, på sin vakt, misstänksam, levde hon på en lögn hon inte ville se i vitögat: att svågern Hans – gömd i ett hemligt rum på gården – en dag skulle glömma systern Ingel (som hon förrått och fått deporterad ihop med systerdottern) för att istället börja älska Aliide själv. Det händer naturligtvis inte, tvärt om. Och till slut inser hon det och drar sina egna slutsatser av det.

Parallellt berättas historien om den ryskestniska Zara, som i början av 90-talet åker till Tyskland för att arbeta för en bättre framtid. Tror hon. Istället tvingas hon in i prostitutionsträsket. För att överleva dödar hon en kund, flyr från sin hallick, tar sig till Aliides gård och blir småningom gömd i samma hemliga rum som hennes morfar en gång. Medan Aliide lurar, och småningom dödar, stövelbärarna som jagar henne.

Alla lurar alla, men Aliide får nog sägas ”vinna”, även om hon nog också blir galen. Eller i alla fall tar konsekvenserna av sina val. Men först räddar hon alltså Zara, så något gott kommer det kanske ur allt elände.

Språket är vackert och förfärande och det blir så smärtsamt tydligt det här med vad krig och elände alltför ofta gör med oss människor. Hur rädslan och maktlösheten och våldet gör oss till offer OCH till förövare. Ofta samtidigt och/eller som en konsekvens. Och alltid är det kvinnorna som får tiga och lida. 

Misshandeln och våldtäkterna i kommunalhusets källare på 40-talet beskrivs i förtäckta ordalag genom ovidkommande och lösryckta detaljer som på något sätt gör allting ännu värre, medan 90-talets övergrepp skildras pang på rödbetan med brutal detaljrikedom som också gör ont.

Det här är en bra bok. Kanske just därför var den väldigt trögläst.
Jag blev helt dränerad. Och detta händer igen och igen. Nu.

Det här var trevligt!

Tredje söndagen i advent träffades bokcirkeln för att prata om Sara Löwestams Tillbaka till henne, en nästan sexhundrasidig roman från 2021. Jag började i god tid, för säkerhets skull, men det var inte nödvändigt. Inledningsvis tyckte jag föralldel att boken var lite…tungfotad, bland annat för att jag hade vissa svårigheter att engagera mig i den ena huvudpersonen Hanna, men mycket snart blev jag fullständigt uppslukad av de två parallella berättelserna och romanen blev kvickt utläst.

 

Det här var trevligt! Det var längesedan jag försjönk så i en tidigare oläst bok. De andra i klubben verkar ha haft ungefär samma upplevelse som jag, så vi var nöjda med valet.

Berättelsen utspelar sig dels i Tierp i början av 1900-talet (och handlar då om den unga folkskolelärarinnan Signe, hennes kvinnliga kärlekar och den pågående rösträttskampen), dels i nutid i Stockholm med diverse Sverige-utflykter (och handlar då om den unga arbetsförmedlaren Hanna, hennes försök att förstå sitt instängda liv och sin rädsla för kärleken samt hennes jakt på historien om Signe).

Berättelserna är egentligen ganska fristående från varandra – de lever var för sig, vilket inte är det vanligaste – samtidigt som de fyra ting som kommer i Hannas ägo (osannolikt slumpartat, om än inte helt orimligt) en gång har tillhört Signe. Det senare får läsaren bekräftat, medan Hanna bara anar det.

I den här boken finns också, precis som i Lövestams underbara Ett hjärta av jazz, en äldre herre som klurigt både utmanar och utvecklar den yngre kvinnan. Med respekt och glädje och ibland frustration möts generationerna och lär av varandra.

Nästan alla karaktärer utvecklas och allt är inte förutsägbart. Härligt! Dessutom är språket fantastiskt. Väl fungerande, både i nutid och dåtid, hos yngre och äldre och invandrade. Skickligt!