Ett sammelsurium

 Sista söndagen i augusti träffades bokcirkeln för att tala om sommarmånadernas mastodontprojekt: Bröderna Karamazov av Fjodor Dostojevskij. Det har varit motsträvigt och tröttsamt och vi är (med rätta!) stolta över att ha klarat av det.

Boken handlar om de tre sönerna Dmitrij, Ivan och Aljosja och deras småningom mördade far Fjodor – med ett otal kringgestalter och bihistorier. Den berättas av en oerhört omständlig och allvetande berättare, som mer eller mindre drivit mig till förtvivlans rand. 

(En viss överdrift kanske, men faktum är att jag under sommaren knappt orkat läsa eller skriva ett ord utöver dessa 1133 sidor, uppdelade på två tjocka romaner.)

De intressanta frågeställningar som berörs – om tro och liv, om gott och ont, om heder och skurkaktighet, om kyrkan och folket – fullkomligt drunknar i berättarens yviga pratighet. Jag förstår att här finns polemik och ställningstaganden, men jag begriper inte så ofta vad texten stångas mot/med. Eller varför Dostojevskij väljer att berätta så här.

(Brott och straff är ju också tjock, men jag vill minnas att historien är betydligt rakare berättad.)

Varenda en av personerna – män som kvinnor – är överspänd, storvulen och mer eller mindre hysterisk. De är omväxlande euforiska och deprimerade, ibland i samma andetag. Utom Aljosja, som är mer tystlåten och mindre utåtagerande. De flesta är dessutom ganska osympatiska, utom Aljosja som försöker vara snäll och vänlig. Och så betjänten (och oäkta sonen/brodern) Smerdjakov som är direkt läskig – lismande, beräknande och direkt elak.

Freud lär ha sagt att detta är ”den mest magnifika roman som någonsin skrivits”. Å andra sidan skulle de nog behöva gå i terapi hela bunten. Här blottas väldigt mycket av människans natur och tillkortakommanden.

 

En bekant sa att man egentligen bara behöver läsa Ivans novell om Storinkvisitorn (som med öppna ögon kör iväg Kristus för att han stör ordningen), men jag tycker nog att det är de tre brödernas olika förhållningssätt som ändå är mest intressant. I alla fall nu i efterhand.

Och jag förstår att det har skrivits en uppsjö av uppsatser och avhandlingar, mest teologiska, om boken. Det går nog åt ett sådant arbete för att man ska hinna/orka uppfatta det väsentliga i detta sammelsurium.