Jag ska inte påstå att jag direkt har uppskattat den senaste veckan med bland annat
1) väntan på akuten (Vadå "akut buk"?)
2) monotona smärtor
3) blindtarmsoperation
4) fortsatta monotona smärtor, om än av något annorlunda karaktär
5) ett ständigt illamående samt
6) ett långsamt uppkravlande mot ett normalt liv.
Det har inte varit roligt, men jag har än en gång blivit påmind om vad bra jag har det i vanliga fall. Det är ju ganska lätt annars att glömma bort vilken nåd det är att kunna göra vad man ska på toaletten utan problem, att kunna sätta sig upp och promenera omkring utan att ha ont, att vilja äta maten och att få behålla den. För att bara nämna några av de basala behoven.
Det är också lätt att glömma all vänlighet och kärlek som strömmar mot en från både vänner och främlingar en alldeles vanlig dag. Men jag ska försöka hålla det i minnet nästa gång jag retar upp mig på något egentligen ganska oväsentligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar