Jaha. Så kan man sammanfatta min uppfattning av Jean M Auels senaste och sista bok i serien om Ayla: De målade grottornas land. Jag läser faktiskt om hela eller delar av serien emellanåt, om än "på snedden" dvs bara de mer intressanta bitarna, för att det är så fascinerande med nyfikna människor som tillsammans förbättrar sina möjligheter att överleva.
Alla böcker är mycket tjocka, med ständiga omtag och påfrestande många detaljerat beskrivna herdestunder. Men de är minst lika detaljerade vad gäller beskrivningar av det förhistoriska landskapet, av redskapen som utvecklas och används samt av levnadsvanor bland folken läsaren får möta. I varje bok tillkommer också någon ny ingrediens, som tillsammans med berättartekniken har en förmåga att trollbinda.
Utom i den sista boken då. Jag har läst alltihop förut, känns det som, och resten har jag utan ansträngning räknat ut för länge sedan eftersom berättelsen går i samma spår. Dessutom saknas det i princip dramatiska höjdpunkter. För att inte tala om att de där grottmålningarna blir fullständigt sönderpratade.
Ska man läsa något så är däremot den näst sista boken, Nionde grottan, en ganska trevlig sammanfattning av hela serien. Auel kunde ha stannat där. Annars håller jag nog på första och andra boken: Grottbjörnens folk och Hästarnas dal.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar