Silke

Härom söndagen när vi hade bokcirkel skulle vi inte bara läsa Tranströmer, utan vi hade också en roman att njuta av. Boken heter Silke och är skriven av Alessandro Baricco. Det var en lisa att läsa dessa superkorta kapitel efter Adichies sjuhundrasidorskoloss och boken var lättläst eftersom den är kort och språket är så oerhört kortfattat och knappt. Allt var enkelt och tydligt. Däremot börjar man undra efter ett tag, eftersom varenda utvikning därigenom verkar få en enorm betydelse. Och de upprepningar som flitigt används vet man inte riktigt om man ska njuta av eller irriteras av. Jag valde det senare.

Historien om Hervé Joncour, som åker till Japan åtskilliga gånger i slutet av 1800-talet för att köpa sidenmaskägg, är ganska underlig - eller möjligen ska man nöja sig med att använda ordet annorlunda. När berättelsen är slut kan man fråga sig vad som egentligen är meningen med den. Vi får inga reseberättelser från det isolerade landet i öster, vi kommer inte riktigt nära eller kan identifiera oss med någon enda person, mycket av vad som händer är relativt outgrundligt och/eller obegripligt...

Åsikterna gick isär i gruppen (Det är bra!) även om vi alla var överens om att boken var rolig att läsa just för att den är så annorlunda. Många av oss var oerhört frustrerade på huvudpersonen som "var en av dessa människor som föredrar att betrakta sitt liv, eftersom de anser att varje ambition att leva det måste ses som otillbörligt". Ändå blir han besatt, inte av Japan utan av en kvinna han hittar där. Ändå gör han saker som betyder något, men inte i det liv och med den hustru han ständigt återvänder till i god tid till högmässan den första söndagen i april.

Ja, den boken kommer att återkomma i minnet med jämna mellanrum. Och jag, som nog ibland är lite för mycket för att analysera saker, vill definitivt ägna mig åt att leva mitt liv och försöka se och njuta av vad jag har för ögonen!