I Göran Häggs gamla men mycket underhållande Författarskolan, som jag läst om i sommar, diskuterar han förutsättningarna för en bra roman. Några av de första sakerna han tar upp vill jag gärna berätta om här, eftersom de visade sig väldigt användbara för att analysera varför en bok fungerar trots att man kanske har vissa invändningar. (Jmfr inlägget jag ska skriva senare i veckan om senaste bokcirkelboken.)
För att börja med titeln på detta inlägg: I Hollywoods barndom var det tydligen någon regissör som insåg att det han ville berätta inte gick att göra film av som han tänkt sig. Allt vackert och viktigt i livet blir på något sätt långtråkigt att se på film eller läsa om, så vad göra? Jo. För att tittarna skulle stå ut med kärleksparets långa och viktiga försoningsscen på stranden, släppte han lös en björn där. Tack vare det klassiska korsklippandet mellan kyssarna och den irrande björnen, kunde de förstnämnda hålla på mycket längre än vad som annars skulle ha varit möjligt. Slutsats: Vill du berätta något viktigt, måste det finnas ett hot i närheten som håller läsaren vaken och mottaglig för berättelsen = en björn på stranden.
Fortsättningsvis talar Hägg om att det bara är inbillning från vår sida att läsaren ska bli överraskad i en bra bok. Snarare är det tvärt om. Romanförfattaren FÅR INTE överraska läsaren, bara sin huvudperson. Man kan kalla det för plantering eller för utplacerade bananskal, men de ska finnas där så att läsaren inte blir desorienterad eller känner sig lurad av vad som händer när det händer.
En del av denna plantering handlar om de spelregler som gäller. De kan egentligen vara hur vansinniga som helst, bara de anges någorlunda tydligt och författaren sedan följer sina egna regler konsekvent. Allt annat är osjysst - och det viktigaste av allt är att vara generös mot sin läsare!
Faktiskt väldigt användbara verktyg för analys av egna och andras texter!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar