Senaste bokcirkeln läste vi Tove Janssons Bildhuggarens dotter. Till min glädje var det en roman och inte en biografi, som vi hade fått för oss. Jag tyckte om den! (Men de som hade förväntat sig att få ordentliga fakta om författarens liv och barndom blev förstås lite besvikna.)
Ett till synes planlöst berättande ur barnets synvinkel ställer frågor på sin spets: Vem bestämmer vad som är viktigt att berätta? Vilka personer är och har varit viktiga i mitt liv? Vilka åsikter och tankar har jag okritiskt anammat?
Och att jag inte begrep riktigt allt gjorde inte så mycket. (Troligen är det finlandssvenska, ett språk som jag inte behärskar.) Så jag fortsatte med att läsa Sommarboken - och den var faktiskt ännu bättre! Här fick man både barnets och farmoderns perspektiv på livet, vilket fördjupade berättelsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar