onsdag 13 januari 2016

Dagsaktuell dystopi och lite civil olydnad

I lördags var vi på Östgötateatern och såg dramatiseringen av George Orwells roman 1984, en dramatisering som var mycket trogen originalet. Vi skulle ha sett föreställningen tidigt i december, men den blev inställd pga sjukdom – och nu jag gladde mig åt att hinna läsa boken under julledigheten. Jag har nämligen inte läst den sedan skoltiden, gymnasiet kanske, och mina minnen var ganska luddiga: ”Storebror ser dig” och ständig dygnet runt-övervakning av vanliga människor, en man och en kvinna som träffas i smyg för att älska trots att det är förbjudet med kärlek samt att det inte var något lyckligt slut.

I det stora hela var mina minnen korrekta, men det är något mer komplicerat än så. Sanning att säga är berättelsen om denna framtida stat (skrevs 1948, kom ut året efter) en dystopi som sänder kalla kårar utefter ryggraden på mig.

Partiet/Staten bestämmer allt. Vad du ska tänka, säga, känna och göra. De ständiga krigen (eller iallafall rapporterna om dem), den ständiga fattigdomen och halvsvälten, den omedelbara och skoningslösa vedergällningen för minsta tankefel, det medvetet utarmade språket – alla åtgärder tjänar samma syfte: att hålla människorna medgörliga och icke-tänkande så att makten kan behållas av några få. Man har nämligen konstaterat att mätta och nöjda människor får livsutrymme att ifrågasätta saker och tycka att demokrati och jämlikhet är något att sträva efter. Därför ser man till att hålla dem på rätt nivå, helt enkelt. Man ger dem bröd (lite lagom) och skådespel (avrättningar av förrädare) och svartmålar fienden både i andra länder och mitt ibland oss (påbjudet 2-minutershat varje dag och dessutom en och annat hatvecka).

Jag tycker att det är otäckt aktuellt! Jag tänker på den brutala ondska som släpps lös mot feltänkare av t.ex. IS (eller vad som är korrekt att kalla dem). Jag tänker på dem och de antidemokratiska rörelser som skördar framgångar i alla europeiska länder och som kräver att man ska kunna ägna sig åt Orwellskt dubbel-tänk: känna till järnrör och människofientlighet och annat dumt, men på något sätt ändå inte vara medveten om dem utan tycka att allt är bra. Och jag tänker på det okontrollerade hat som alltför ofta väller fram på sociala medier så fort någon yttrar sig i någon kontroversiell fråga.

Det var nog därför jag ”störde” föreställningen i lördags. Mitt i den långdragna och spända tortyrscenen, när Winston fortfarande inte är knäckt och hjärntvättad, drog torteraren in publiken i skådespelet. Han lät oss spela rollen av en Framtid som (underförstått) redan vet att det samhälle på vilkets uppdrag han torterar också kommer att bestå. Då applåderade jag i ensamhet Winstons envisa svar om vad som är nödvändigt för att ett samhälle ska bestå: gemenskap, kärlek, humanitet (eller hur han nu exakt formulerade det).
  • Jag applåderade som uppmuntran och bekräftelse på att så tror även jag.
  • Jag applåderade som protest mot de krafter som vill något annat och som försöker dra in mig att stillatigande stå på deras sida. (Det har hänt lite för många gånger under det gångna året, t.ex. med blad och uttalanden som delas ut i det svenska folkets namn.)
  • Jag applåderade för att jag blev inbjuden att interagera.
Men begriper jag inte att det bara är på låtsas, en bok... teater...underhållning? Det är klart att jag är medveten om att det är teater och i viss mån underhållning, men varför skulle det betyda att det är på låtsas?!? Jag menar med bestämdhet att alla berättelser på ena eller andra sättet vill säga något om och/eller undersöka vad det är att vara människa. De handlar om dig och om mig och om oss, om vilka vi är och vill vara och kan bli. De fiktiva berättelserna kanske i ännu högre grad än de biografiska. Alla har de därför verklighetsbakgrund och är på riktigt – om vi låter dem vara det.


Så kanske applåderade jag också för att påminna mina medmänniskor i salongen om att det inte bara är underhållning.

Inga kommentarer: