söndag 16 oktober 2016

Aleksijevitj

Det är nu ett bra tag sedan jag läste ut Tiden second hand. Slutet för den röda människan (2013) av förra årets nobelpristagare i litteratur Svetlana Aleksijevitj. Vi läste 650-sidorsklossen över sommaren och skulle ha talat om den i augusti i bokcirkeln. Nu blev det i september istället, pga sjukdom, och då var vi ändå beklagligt decimerade.

Boken är den tredje och sista i serien Utopins röster, som enligt baksidestexten är "ett unikt försök att beskriva den sovjetiska erfarenheten ur den lilla människans perspektiv", och har tagit över 20 år att sammanställa. Aleksijevitj har åkt runt och intervjuat mängder med människor under många år. Det som lockade med boken var väl just detta att lära och förstå mer om Sovjet och Ryssland och mentaliteten hos "sovjetmänniskan" (som både författaren och de flesta intervjuade kallar sig).



Förstår vi mer nu? Kanske, även om det var en vansinnig massa namn som man inte riktigt hade någon vidare koll på.

Vi noterade att många genom hela boken talar om att man under den hårda sovjettiden ända hade något att tro på och leva för, medan kapitalismens intåg inneburit en enda stor tomhet i det orättvisa liv där klyftorna mellan fattig och rik blir allt större. "Det finns korv, men inga lyckliga människor." som någon uttryckte det. Vi talade också om det oroande faktum att åtskilliga röster talar om den ryska själen och den ryska människan som en som behöver och välkomnar en järnhård hand, en diktator. Och vi fascinerades av hur de alla, nästan utan undantag, refererade till författare som viktiga och med en särskild uppgift att se och genomlysa människan och samhället. Tänker gemene man i vårt land på det sättet?

Var boken läsvärd? Kanske, den var ju intressant innehållsmässigt även om samma typ av berättelser kom igen ganska mycket. Men författaren har inte precis gjort det lätt för läsaren.

Boken är som sagt jättetjock och innehåller i princip bara monologer från de intervjuade, så berättelsen måste man försöka få ihop på egen hand. Jag trodde nog att de poetiska rubrikerna skulle vägleda mig lite i hur berättelserna ska förstås, men de var i så fall alldeles för avancerade för mig och det var fler än jag som tappade bort den tråden.(De två delarna av boken, som såvitt jag förstår redovisar intervjuer från 90-talet resp 00-talet, heter exempelvis "Med apokalypsen som tröst" resp "Tomhetens behag".)

Kort sagt tror jag nog att Bob Dylan skriver mer skönlitterärt än Aleksijevitj.

Inga kommentarer: