lördag 21 januari 2017

Förklädda flickor, igen

Av någon outgrundlig anledning hade jag fått för mig att Jenny Nordbergs bok De förklädda flickorna i Kabul är en roman. Det är den inte. Detta är en reportagebok. Intressant föralldel, men skriven med ett ganska tråkigt språk och lite för lång så att det ofta kändes ganska trist att läsa den. Det förstnämnda kanske man delvis kan skylla översättaren för (fast jag tror inte det, egentligen), men definitivt inte det andra.



Läsaren får följa med i mötet med den kvinnliga politikern och hennes familj, men också flera andra flickor och familjer. Det är onekligen lite konstigt hur de liksom lurar sig själva och att det är okej trots att många vet vad de håller på med, men också oerhört tragiskt att det behövs och att det är enda sättet att få vara lite fri som flickebarn.

Det som var mest intressant var nog det faktum att reportern inledningsvis på västerlänningars vis var så absorberad av frågan om genusväxlingens inverkan på de individuella barnen, att hon ställde fel frågor. Inte för att den frågan är ointressant, utan för att fenomenet inte handlar om de individuella behoven utan om de kollektiva. Om familjen och hedern, som i många länder uppfattas på ett sätt som leder till förtryck av individer - företrädesvis kvinnor.

Men nej, jag tycker inte som Aftonbladet att boken är "oupphörligen fängslande". Jag är dock glad att jag har läst den.

(Varför jag hade fått genren om bakfoten? Kanske påverkades jag av det faktum att vi i bokcirkeln för ett drygt år sedan läste Jennifer Clements synnerligen skakande roman om flickor som, för att överhuvudtaget kunna överleva, kläs ut till pojkar och/eller göms undan i Mexicos bergstrakter. Den har jag skrivit om längst ner i inlägget du hittar här.)

Inga kommentarer: