Tack för den, Bo Giertz!

Härom söndagen var det bokcirkel igen, men jag orkade inte vara med eftersom jag fortfarande var trött i sviterna av årets influensa. Men jag har ju läst boken - Stengrunden av Bo Giertz, "en själavårdsbok" från 1944. Det är en fantastisk predikan och jag njuter inte bara av innehållet utan också av språket, av de friska naturskildringarna och av humorn.

Boken utspelar sig i Ödesjö församling, som jag gissar är tänkt att ligga en bit norrut i Sverige. Kanske i Västerbotten? (Iallafall är Finlands sak vår i väldigt hög utsträckning och man fruktar att ha ryssen utanför dörren väldigt snart om de svenska styrkorna faller.) Den består av tre noveller, som utspelar sig på samma plats vid tre olika historiska tidpunkter: 1809-10 (när Sverige förlorade Finland), 1880 (när det var ett oroligt läge och Ryssland ville skärpa kontrollen över sina storfurstendömen) samt 1939-40 (finska vinterkriget).

Huvudpersonerna är desamma: den äldre prosten/kyrkoherden, den unge pastorn och församlingsborna (både höga och låga). Även temat är på ett snyggt sätt samma i varje tid - och här ramlar vi över på själavården, om man säger så. Och vill du inte ha en predikan får du sluta läsa nu.

______________

Den unge (och i handfast kristendom okunnige) pastorn kommer till församlingen med höga tankar om sig själv och en överseende attityd till den gammaldags äldre prästen. I mötet med verkligheten (läs: församlingsborna) vaknar han till och inser att detta är på riktigt, på liv och död. Att det är Jesus och försoningen det handlar om. Men på den vägen går han vilse, när han för sig själv och andra predikar en väckelse som handlar om att vi människor i Jesu efterföljd och med mycket god vilja kan bli rena och syndfria nog att på egen hand förtjäna försoningen. Because I'm worth it, liksom.

Med fasa inser de allihop så småningom att det inte hjälper hur många "syndastenar" du plockar bort från ditt liv (som smycken och dans och kaffe och biobesök och glädje i största allmänhet), till slut ser du att hela hjärtat är en grund av sten och att du aldrig själv förmår bli av med den. Kort sagt: Den väckelsen leder inte till mycket av vare sig kärlek eller tröst, om än till syndamedvetenhet.

Nu är ju inte den insikten särskilt populär i våra dagar (heller), när du anses bli vad du äter och kan göra allt du vill bara du verkligen försöker ordentligt. Dock blir ju följden att det är ditt eget fel om inte livet blir fullkomligt underbart (och alltså måste man utse syndabockar för att stå ut med misslyckandet, men det är en helt annan diskussion. Tror jag).

Till slut stiger den gamle prosten/erfarne prästen - samt en och annan klok församlingsbo - fram och förklarar stillsamt evangelium, det glada budskapet: Det är inte vad du gör för Jesus som räddar dig. Det är vad Jesus har gjort för var och en av oss. Han tog med varje hjärtas stengrund till Golgata-kullen och upp på korset. Och genom att dö med den ställer han vår stengrund på försoningsklippan. Och den håller att leva och dö på.

Tröst på riktigt för den oroliga själen, alltså. Men det kräver tro och tillit av oss, att vi vågar släppa kontrollen. Och det får vi öva på i Jesu namn.

________

Hur kan detta vara roligt? frågar du kanske. Vad menar jag med att jag njuter av humorn? Åtminstone jag fnissar iallafall när den unge pastor Fridfeldt säger till sin chef och kyrkoherde (1880):

- Jag vill bara att Farbror ska veta från början att jag är troende.
- Såå, du är troende, det var roligt att höra. Vad tror du på då?
(...)
- På Jesus förstås! Jag menar att jag har givit honom mitt hjärta!
- Menar du att det var något att ge åt Honom?