Knappast som i ett nötskal

Andra advent var det bokcirkel för sista gången 2018. Vi hade läst Ian McEwans Nötskal och gruppen var ganska delad i sin uppfattning av boken. Alla är dock överens om att författaren skriver på ett njutbart språk och att han kan väva en historia.

Berättaren i denna roman är fostret i höggravida och vackra Trudys mage, ett oerhört mångordigt och filosoferande foster som tycks ha stenkoll på vad som händer utanför dess livsrum - trots att han med jämna mellanrum inte hör någonting alls p g a buller i tarmar och liknande. Övriga medverkande, som utförligt beskrivs inifrån magen, är huvudsakligen:

John - blivande far, poet med bokförlag, utkörd ur sitt hus av hustrun Trudy som han älskar
Claude - mäklare som vill sälja huset ifråga, bror till John och älskare till Trudy

Medan fostret pratar på får läsaren mellan alla beskrivningar, funderingar och drömmar (ofta lite tjatigt repeterade) vara med när hans mor och farbror planerar och genomför mordet på hans far. Här ska man av baksidestexten att döma associera till Hamlet, vilket känns ganska långsökt. Det hela slutar med att fostret sätter igång förlossningen för att hindra mördarnas flykt. Ganska väntat.

Jag är inte särskilt begeistrad, som synes. Segt och pratigt, även om perspektivet en kort stund i början känns fräscht och själva mordet onekligen var rätt snyggt uttänkt. Men det håller inte, jag köper det inte. Det är inte trovärdigt, hur många poddar och självhjälpsböcker Trudy och fostret än har lyssnat på, att det senare kan resonera och berätta på detta sätt. Författaren följer helt enkelt inte sina egna spelregler. (Se mer om detta i mitt referat av Göran Häggs Författarskolan från 2012, som jag sedan tillämpar på Guillous Brobyggarna.)

Det enda som är riktigt intressant är titeln. Ordet "nötskal" används en enda gång i hela boken, i början av kapitel sju. Här talas om specialiserade ord och bildkonstnärer - och vetenskapsmän - som "i likhet med foster frodas på ett begränsat område". Och fostret ifråga liknar detta vid "att vara instängd i ett nötskal, se världen i en liten bit elfenben, i ett sandkorn".

Är det något positivt? Ja, det är klart att fostret tycker det - och att samhället tycker om (eller iallafall kräver) specialisering är vi väl alla ganska så på det klara med. Jag tänker också på det svenska uttrycket "som i ett nötskal", som kanske finns på engelska också och som betyder "väl avgränsad och i koncentrerad form". Det uttrycket upplever jag som positivt, med en inneboende känsla av att det är sanningen/det viktigaste man har fångat i detta nötskal.

Frågan är om det inte finns ett embryo (!) till självkritik och samhällskritik här? Och då kanske denna läsning inte var alldeles onödig. För vi behöver ju alla med jämna mellanrum ställa oss frågan om hur vårt eget perspektiv begränsar oss, om huruvida vår egen sanning hindrar oss från att se verkligheten och människorna som den/de är.