Jag måste läsa om den.

Härom söndagen hade vi bokcirkel här hemma. Vi talade om en bok som jag valt, nämligen Jonna Bornemarks Horisonten finns alltid kvar. Om det bortglömda omdömet. (Volante 2020). Det är en filosofisk tankebok, som jag tyvärr tvingades skumma igenom alldeles för fort nu i januari.

Så här står det på baksidan:

"Vid varje ny ö väntar en ny horisont. För varje ny upptäckt, för varje nytt hinder, inser hur mycket vi fortfarande inte känner till. Så hur ska vi leva med att vi, trots vetenskapens odiskutabla framsteg, aldrig kan veta allt och ändå måste handla?" Bornemarks svar är att vi ska använda och utveckla vårt omdöme, både privat och professionellt. 

Hon visar i boken hur samhällets jakt på kontroll och mätbarhet kväver det professionella omdömet och istället skapar en misstroendekultur, där vi inte uppmuntras att ta ansvar för verksamheten utan bara för pappersarbetet.

Hon ger exempel efter exempel från många olika yrken (huvudsakligen vad vi kallar "mellanmänskliga", dvs lärare, vård- och omsorgsyrken, präst etc) på hur vi ska göra saker effektivt snarare än bra, på hur vi ska granska och granskas snarare än utveckla. Och på hur syftet med verksamheten sakta har förskjutits från verksamhetens verklighet till att uppfylla generella mål utanför den situation där samtal/omvårdnad/lärande sker.

Det är ruskigt, men mitt i prick. Jag säger "Precis så!" och "Just det!" för mig själv hela tiden och många frustrerande minnen - bland annat från min tid som lärare - dyker upp. Samma sak hos de andra i gruppen.

Men Bornemark visar också vad det är i dessa filosofier som saknas, vad det är som tappats bort. Vi får hjälp att formulera problemen, sätta ord på och konkretisera dem, och vi får råd om hur vi kan hjälpas åt att utveckla vårt omdöme. Tillsammans. I tillit.

Det är underbart!

Jag måste läsa om den. Snart.