Jag ska inte påstå att jag direkt har uppskattat den senaste veckan med bland annat
1) väntan på akuten (Vadå "akut buk"?)
2) monotona smärtor
3) blindtarmsoperation
4) fortsatta monotona smärtor, om än av något annorlunda karaktär
5) ett ständigt illamående samt
6) ett långsamt uppkravlande mot ett normalt liv.
Det har inte varit roligt, men jag har än en gång blivit påmind om vad bra jag har det i vanliga fall. Det är ju ganska lätt annars att glömma bort vilken nåd det är att kunna göra vad man ska på toaletten utan problem, att kunna sätta sig upp och promenera omkring utan att ha ont, att vilja äta maten och att få behålla den. För att bara nämna några av de basala behoven.
Det är också lätt att glömma all vänlighet och kärlek som strömmar mot en från både vänner och främlingar en alldeles vanlig dag. Men jag ska försöka hålla det i minnet nästa gång jag retar upp mig på något egentligen ganska oväsentligt.
torsdag 19 augusti 2010
måndag 16 augusti 2010
Till Bonniers bokklubb
Kära Sophie och Maria (och alla andra inblandade),
nu vill jag hälsa er, Bonniers Bokklubb, och göra er medvetna om att jag inte alls är tacksam för ert brev eller känner mig det minsta välkommen! Detta trots era fantastiska förmåner. Snarare blir jag irriterad av det - och fylls av frågor som exempelvis:
Tror ni verkligen att jag känner mig personligen och positivt berörd av att ni upprepar mitt namn på flera ställen i ert säljbrev? Min erfarenhet är att man inte skriver så i ett brev till någon man känner, så det är ingen bra väg när ni ska låtsas vara personliga. Jag får snarare lust att kärringsurt utbrista: - Ursäkta, men jag har inte lagt bort titlarna med er. Med tanke på att jag sannolikt är både äldre och mer välutbildad än vad ni är, så är det rätt oförskämt av er att försöka göra det ensidigt. Magister, om jag får be!
Tror ni att jag blir glad över att ni vet var jag bor och upprepar även det i brevet? Snarare skulle det - lite ologiskt, det medges, men det är ju känslor ni vill skapa - kunna upplevas som ett förtäckt hot: - Vi vet var du bor... Eller hur, Bonniers Bokklubb?
Tror ni verkligen att jag blir mer sugen på att köpa böcker om jag får sju skålar från Rörstrand (och just det, en film också) på köpet? Det verkar ju snarare som om ni inte tycker att böckerna är tillräckligt bra och intressanta för att dra kunder...
Tror ni verkligen - på allvar - att jag blir mer sugen på att köpa böcker efter att ha fått läsa en lapp (som ska verka handskriven) med era låtsasbrev till varandra om hur dyra och fina skålarna är och att ni satsar på dem som gåva ändå för att ni vill ge era kunder det bästa? Det är ju snarare skrattretande och slutgiltigt övertygande om motsatsen.
Tror ni verkligen... Nej, jag orkar inte skriva något om alla fåniga klisterlappar.
Ta gärna dessa frågor som omvända marknadsföringstips och var vänlig låt mig slippa fler patetiska reklamförsändelser. Tack!
Med vänliga hälsningar
Bokberoende och kulturellt intresserad kvinna i medelåldern
(troligen ingående i den största målgruppen för ert utskick)
P.S. Glöm inte, Bonniers Bokklubb, att kunderna inte är dumma i huvudet. Och även om så skulle vara, så vill vi inte få det skrivet på näsan!
P.P.S. Bonniers Bokklubb, ni vet väl att detta gäller oberoende av hur många dagar som har gått före eller efter ett eventuellt svar?
nu vill jag hälsa er, Bonniers Bokklubb, och göra er medvetna om att jag inte alls är tacksam för ert brev eller känner mig det minsta välkommen! Detta trots era fantastiska förmåner. Snarare blir jag irriterad av det - och fylls av frågor som exempelvis:
Tror ni verkligen att jag känner mig personligen och positivt berörd av att ni upprepar mitt namn på flera ställen i ert säljbrev? Min erfarenhet är att man inte skriver så i ett brev till någon man känner, så det är ingen bra väg när ni ska låtsas vara personliga. Jag får snarare lust att kärringsurt utbrista: - Ursäkta, men jag har inte lagt bort titlarna med er. Med tanke på att jag sannolikt är både äldre och mer välutbildad än vad ni är, så är det rätt oförskämt av er att försöka göra det ensidigt. Magister, om jag får be!
Tror ni att jag blir glad över att ni vet var jag bor och upprepar även det i brevet? Snarare skulle det - lite ologiskt, det medges, men det är ju känslor ni vill skapa - kunna upplevas som ett förtäckt hot: - Vi vet var du bor... Eller hur, Bonniers Bokklubb?
Tror ni verkligen att jag blir mer sugen på att köpa böcker om jag får sju skålar från Rörstrand (och just det, en film också) på köpet? Det verkar ju snarare som om ni inte tycker att böckerna är tillräckligt bra och intressanta för att dra kunder...
Tror ni verkligen - på allvar - att jag blir mer sugen på att köpa böcker efter att ha fått läsa en lapp (som ska verka handskriven) med era låtsasbrev till varandra om hur dyra och fina skålarna är och att ni satsar på dem som gåva ändå för att ni vill ge era kunder det bästa? Det är ju snarare skrattretande och slutgiltigt övertygande om motsatsen.
Tror ni verkligen... Nej, jag orkar inte skriva något om alla fåniga klisterlappar.
Ta gärna dessa frågor som omvända marknadsföringstips och var vänlig låt mig slippa fler patetiska reklamförsändelser. Tack!
Med vänliga hälsningar
Bokberoende och kulturellt intresserad kvinna i medelåldern
(troligen ingående i den största målgruppen för ert utskick)
P.S. Glöm inte, Bonniers Bokklubb, att kunderna inte är dumma i huvudet. Och även om så skulle vara, så vill vi inte få det skrivet på näsan!
P.P.S. Bonniers Bokklubb, ni vet väl att detta gäller oberoende av hur många dagar som har gått före eller efter ett eventuellt svar?
måndag 9 augusti 2010
Hundraåringen
Jag har roat mig i sommar med att läsa Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann av Jonas Jonason, precis som alla andra. Den innehåller en fullkomligt sanslös historia, som på något sätt ändå har tillräckligt många beröringspunkter med verkligheten för att inte tappa trovärdigheten totalt. Eller så är det det den gör - med resultatet att denna skröna kring de senaste hundra årens världshistoria på något sätt blir minst lika sannolik som mycket annat konstigt man hör.
Det är som det är och det blir som det blir, har Allan Svensson lärt sig av sin luttrade mamma och erfarenheterna i sitt liv. Ju mer man får veta om de senare, desto bättre förstår man både honom och utvecklingen av den pågående rymningen från äldreboendet och den nitiska syster Alice. Författaren tar i så texten borde spricka, men tack vare en stilla humor och avsaknad av åthävor så fungerar det. Och det är synnerligen underhållande!
För övrigt perfekt läsning när man vet att det blir många avbrott och/eller man inte kan hålla på länge åt gången.
Det är som det är och det blir som det blir, har Allan Svensson lärt sig av sin luttrade mamma och erfarenheterna i sitt liv. Ju mer man får veta om de senare, desto bättre förstår man både honom och utvecklingen av den pågående rymningen från äldreboendet och den nitiska syster Alice. Författaren tar i så texten borde spricka, men tack vare en stilla humor och avsaknad av åthävor så fungerar det. Och det är synnerligen underhållande!
För övrigt perfekt läsning när man vet att det blir många avbrott och/eller man inte kan hålla på länge åt gången.
onsdag 30 juni 2010
Att riva ner och bygga upp
Det är fantastiskt vad det går lätt att rasera goda vanor! (Lite orättvist med tanke på hur lång tid det brukar ta att bygga upp dem.)
Här skulle jag kunna fortsätta med att skriva om hur jag tyvärr vant mig av vid att skriva i den här bloggen eller om hur jag emellanåt får kämpa för att hålla igång promenerandet, men det gör jag inte. Istället ska jag berätta om en tandhygienist som fått fart på äldste sonen, men fått mig att försämra mina tandhygieniska omsorger.
Jag borstar tänderna morgon och kväll. På morgonen använder jag numera dagligen en jättedyr och jättefluorhaltig tandkräm. Dessutom har jag under en längre tid sköljt munnen strax före eftermiddagsvilan - och den vanan gick utmärkt att få igång och underhålla. Efter senaste besöket hos tandhygienisten fick jag order att skölja på kvällen istället, eftersom fluoren får verka längre då. (Vilken faktiskt inte är sant i mitt fall, eftersom jag springer på toa - och dricker vatten - ett flertal gånger varje natt. Oftast utan att vara så värst vaken.)
Snäll och dum som jag är, tänkte jag att okej då. Slutade med eftermiddagssköljen - och kom aldrig igång med kvällssköljen. Det känns ju så fruktansvärt onödigt när man just har borstat tänderna!
Trots att jag nu tänkt börja om med den gamla vanliga ordningen, som jag alltså upprätthållit i flera år, så fortsätter jag att glömma bort den där sköljningen. Spännande, men irriterande! Här gäller alltså att ta i med hårhandskarna.
(Tandtråd? Jo, ja, det händer. Mycket oftare än förut iallafall.)
Här skulle jag kunna fortsätta med att skriva om hur jag tyvärr vant mig av vid att skriva i den här bloggen eller om hur jag emellanåt får kämpa för att hålla igång promenerandet, men det gör jag inte. Istället ska jag berätta om en tandhygienist som fått fart på äldste sonen, men fått mig att försämra mina tandhygieniska omsorger.
Jag borstar tänderna morgon och kväll. På morgonen använder jag numera dagligen en jättedyr och jättefluorhaltig tandkräm. Dessutom har jag under en längre tid sköljt munnen strax före eftermiddagsvilan - och den vanan gick utmärkt att få igång och underhålla. Efter senaste besöket hos tandhygienisten fick jag order att skölja på kvällen istället, eftersom fluoren får verka längre då. (Vilken faktiskt inte är sant i mitt fall, eftersom jag springer på toa - och dricker vatten - ett flertal gånger varje natt. Oftast utan att vara så värst vaken.)
Snäll och dum som jag är, tänkte jag att okej då. Slutade med eftermiddagssköljen - och kom aldrig igång med kvällssköljen. Det känns ju så fruktansvärt onödigt när man just har borstat tänderna!
Trots att jag nu tänkt börja om med den gamla vanliga ordningen, som jag alltså upprätthållit i flera år, så fortsätter jag att glömma bort den där sköljningen. Spännande, men irriterande! Här gäller alltså att ta i med hårhandskarna.
(Tandtråd? Jo, ja, det händer. Mycket oftare än förut iallafall.)
söndag 20 juni 2010
Stum
Jag har just fått låna nästa bokcirkelbok, efter att ha stått i kö på biblioteket i en månad. (I datorn, tack och lov!) Eftersom det fortfarande är kö får jag bara ha den i två veckor, men det borde ju inte innebära något problem egentligen.
Dock drabbas jag omväxlande av en slags stumhet som gör det omöjligt att läsa alls - och av en brinnande lust att läsa den riktigt på djupet. Anledningen är det obegripliga, vansinniga, ledsamma och smärtande faktum som jag försöker begripa: Att en av oss i gruppen är död.
Jag vet ju att det inte bara är jag som i mötet med döden tappar orden och känner mig som ett synnerligen tafatt barfotabarn på handlarns trapp, men ändå... Jag som anser mig ha en hyfsad formuleringsförmåga borde väl kunna använda den för att på något sätt hjälpa mig själv och kanske andra?
...
Nästa bokträff ser jag fram emot med stor bävan. Men också med stor förvissning om att vi kommer att fortsätta läsa tillsammans, både för vår egen och för Lenas skull.
Det gäller livet.
Dock drabbas jag omväxlande av en slags stumhet som gör det omöjligt att läsa alls - och av en brinnande lust att läsa den riktigt på djupet. Anledningen är det obegripliga, vansinniga, ledsamma och smärtande faktum som jag försöker begripa: Att en av oss i gruppen är död.
Jag vet ju att det inte bara är jag som i mötet med döden tappar orden och känner mig som ett synnerligen tafatt barfotabarn på handlarns trapp, men ändå... Jag som anser mig ha en hyfsad formuleringsförmåga borde väl kunna använda den för att på något sätt hjälpa mig själv och kanske andra?
...
Nästa bokträff ser jag fram emot med stor bävan. Men också med stor förvissning om att vi kommer att fortsätta läsa tillsammans, både för vår egen och för Lenas skull.
Det gäller livet.
tisdag 11 maj 2010
Yacoubians hus
Första söndagen i maj hade vi bokcirkel igen. Till dess tog jag mig igenom Alaa al-Aswanys bok Yacoubians hus. Den lät vådligt spännande på bokomslaget:
Hyresgästerna i Yacoubians hus - tillsammans formar de en bild av det moderna Egypten, där religiös extremism och politisk korruption lever sida vid sida och föder varandra. Rikedomarna är samlade hos några få och fattigdomen är en krutdurk, det sexuyella förtrycket starkt och vanmakten ständigt närvarande. Likväl finns där kärlek, passion och hopp.
På en av flikarna kan man dessutom läsa att boken är världens mest sålda arabiskspråkiga roman och är översatt till femton språk. Dessutom påstås boken ha rört upp många känslor på grund av sin "politiska, religiösa och sexuella frispråkighet".
Jaha.
Mycket vanmakt var det, plus Konsten att skapa en fanatiker. (Istället för att bota, som hos Oz.)Och lite, lite hopp på slutet. Kanske.
Bokcirkeln enades om att boken ytligt sett ger en gräslig bild av människorna. En bild som uppfyller alla tänkbara fördomar man kan ha om rika, fattiga, religiösa, homosexuella personer samt om araber. Och det gillade vi inte. Dessutom är den eventuella underliggande kritiken mot denna skildring inte särskilt synlig för ett västerländskt öga.
Flera av oss konstaterade att vi nog inte skulle brytt oss om att läsa ut boken utan ett hägrande bokcirkelsamtal i sikte. Och vi blev inte besvikna! Tillsammans lyckades gruppen diskutera fram så pass många alternativa tolkningar att boken plötsligt blev läsvärd.
Men det vore väldigt intressant att få veta om det är de arabisktalande som köper och älskar den här romanen - eller vi med de andra femton språken? Och vad gäller frispråkigheten vet jag inte riktigt... Den är inte direkt uppseendeväckande i västvärlden, men kanske i ett samhälle som saknar eller länge saknat yttrandefrihet. (Jag är dåligt insatt i hur det är i Egypten, det måste jag medge.)
Med andra ord var det nyttig läsning, om än inte särskilt rolig när den pågick.
Hyresgästerna i Yacoubians hus - tillsammans formar de en bild av det moderna Egypten, där religiös extremism och politisk korruption lever sida vid sida och föder varandra. Rikedomarna är samlade hos några få och fattigdomen är en krutdurk, det sexuyella förtrycket starkt och vanmakten ständigt närvarande. Likväl finns där kärlek, passion och hopp.
På en av flikarna kan man dessutom läsa att boken är världens mest sålda arabiskspråkiga roman och är översatt till femton språk. Dessutom påstås boken ha rört upp många känslor på grund av sin "politiska, religiösa och sexuella frispråkighet".
Jaha.
Mycket vanmakt var det, plus Konsten att skapa en fanatiker. (Istället för att bota, som hos Oz.)Och lite, lite hopp på slutet. Kanske.
Bokcirkeln enades om att boken ytligt sett ger en gräslig bild av människorna. En bild som uppfyller alla tänkbara fördomar man kan ha om rika, fattiga, religiösa, homosexuella personer samt om araber. Och det gillade vi inte. Dessutom är den eventuella underliggande kritiken mot denna skildring inte särskilt synlig för ett västerländskt öga.
Flera av oss konstaterade att vi nog inte skulle brytt oss om att läsa ut boken utan ett hägrande bokcirkelsamtal i sikte. Och vi blev inte besvikna! Tillsammans lyckades gruppen diskutera fram så pass många alternativa tolkningar att boken plötsligt blev läsvärd.
Men det vore väldigt intressant att få veta om det är de arabisktalande som köper och älskar den här romanen - eller vi med de andra femton språken? Och vad gäller frispråkigheten vet jag inte riktigt... Den är inte direkt uppseendeväckande i västvärlden, men kanske i ett samhälle som saknar eller länge saknat yttrandefrihet. (Jag är dåligt insatt i hur det är i Egypten, det måste jag medge.)
Med andra ord var det nyttig läsning, om än inte särskilt rolig när den pågick.
fredag 30 april 2010
Igelkottens elegans
Boken med den fantastiska titeln är skriven av Muriel Barbery och var den vi läste till förra bokcirkeln. (Vi ska diskutera nästa bok på söndag, så jag ligger lite efter. Men det visste ju både jag och läsaren.)
En mycket trevlig läsupplevelse! Handlar om en portvaktsänka samt om människorna som bor i huset hon vaktar, med omväxlande hennes tankar och en tolvårig flickas. (Även om den senare liksom aldrig blir till kött och blod, tycker jag.) Tänkvärt om vilka roller vi spelar i livet och vilka fördomar vi har om varandra, utan att bli sliskigt.
Vad gäller slutet kan jag inte bestämma mig för om det var det enda raka, för att förhindra sliskighet bland annat, eller om det var fegt av författaren. Värt att tänka på.
För övrigt var det länge sedan jag skrattade högt när jag läste en bok, om än bara på ett ställe.
En mycket trevlig läsupplevelse! Handlar om en portvaktsänka samt om människorna som bor i huset hon vaktar, med omväxlande hennes tankar och en tolvårig flickas. (Även om den senare liksom aldrig blir till kött och blod, tycker jag.) Tänkvärt om vilka roller vi spelar i livet och vilka fördomar vi har om varandra, utan att bli sliskigt.
Vad gäller slutet kan jag inte bestämma mig för om det var det enda raka, för att förhindra sliskighet bland annat, eller om det var fegt av författaren. Värt att tänka på.
För övrigt var det länge sedan jag skrattade högt när jag läste en bok, om än bara på ett ställe.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)