Skolan i valet och kvalet

Läraren och doktoranden i pedagoogik Timmy Larsson kommenterar skolfrågorna i årets valrörelse i en artikel i nättidningen Skola och samhälle:

Men i grunden är berättelsen om skolan densamma var vi än tittar; starkare statlig kontroll, fler prov, mer betyg, tätare inspektioner, tydligare mål och krav på resultat. Ingen berättar något om var vi ska med allt detta, inte heller
om vad alla dessa år i skolan bör syfta till. Vilka former av kunskap – vilka olika kompetenser – i meningen att förmå hantera olika slags problem och leva någorlunda fredligt tillsammans med andra – är egentligen relevanta i tidsperspektivet ett sekel framöver?

Mmm... Som han konstaterar verkar det bara finnas en berättelse om skolan, ett sätt att se på saken som är riktigt, i det officiella Sverige.

Men visst är det konstigt att frågorna om hur , när och hur ofta vi ska mäta kunskapen i skolan är viktigare än om, vad och varför!

(Jan Thavenius text om fattiga och rika, är för övrigt ganska rolig. Och tragisk.)

Båten

Förra söndagen var det bokcirkel och det börjar bli dags att skriva ner vad jag och vi tänkte om novellsamlingen Båten av Nam Le. Till min glädje kunde jag vara med på själva bokpratet, men fick skippa matstunden på grund av den nyss timade blindtarmsoperationen. (Jag fick skjuts mer eller mindre till dörren både dit och hem!)

Vi brukar inte läsa novellsamlingar, eftersom det är lite splittrande när man ska prata om en massa olika historier på en och samma kväll. Det här är bara den andra samlingen sedan vi började för fem år sedan - och då läste vi noveller av Göran Tunström (Det sanna livet). Flera stycken av oss uttryckte den här gången att noveller nog inte är något för dem, vilket jag inte har något minne av att någon sa förra gången. Frågan är alltså om det är novellformen i sig eller den här författarens sätt att skriva sina noveller som är problemet.

Rent krasst tycker jag att texterna var svårlästa, förvirrande och oerhört mörka med få undantag. Det enda som glimtade till ibland var Nam Les bildspråk, som var okonventionellt och friskt utan att överdriva. Något hopp fanns nästan aldrig och det var inte lätt att identifiera sig med någon enda person. Trots detta var varken personerna eller berättelserna osannolika i sig, antar jag, men de tog alltså inte tag i mig.

Snarare lämnade de mig med en massa frågor om tanken bakom. Varför har författaren skrivit det här överhuvudtaget? Vad vill han med texten? Har de olika novellerna något med varandra att göra eller råkar det bara vara så att det är dessa han har skrivit så här långt som var tillräckligt bra för att ge ut? Varför är det just den sista novellen som har fått ge namn åt boken?

Möjligen kan man påstå att ett genomgående tema är relationen mellan föräldrar och barn. Och kanske förekommer det vatten på olika sätt i alla berättelser - men havet finns absolut inte med överallt. Och inte båtar heller.

Nja. Några fler noveller av hans penna är jag inte intresserad av. Kanske kommer jag att läsa ett framtida romanförsök, för att se om han kan hålla ihop det. För bildspråkets skull.

Påminnelse

Jag ska inte påstå att jag direkt har uppskattat den senaste veckan med bland annat
1) väntan på akuten (Vadå "akut buk"?)
2) monotona smärtor
3) blindtarmsoperation
4) fortsatta monotona smärtor, om än av något annorlunda karaktär
5) ett ständigt illamående samt
6) ett långsamt uppkravlande mot ett normalt liv.

Det har inte varit roligt, men jag har än en gång blivit påmind om vad bra jag har det i vanliga fall. Det är ju ganska lätt annars att glömma bort vilken nåd det är att kunna göra vad man ska på toaletten utan problem, att kunna sätta sig upp och promenera omkring utan att ha ont, att vilja äta maten och att få behålla den. För att bara nämna några av de basala behoven.

Det är också lätt att glömma all vänlighet och kärlek som strömmar mot en från både vänner och främlingar en alldeles vanlig dag. Men jag ska försöka hålla det i minnet nästa gång jag retar upp mig på något egentligen ganska oväsentligt.

Till Bonniers bokklubb

Kära Sophie och Maria (och alla andra inblandade),
nu vill jag hälsa er, Bonniers Bokklubb, och göra er medvetna om att jag inte alls är tacksam för ert brev eller känner mig det minsta välkommen! Detta trots era fantastiska förmåner. Snarare blir jag irriterad av det - och fylls av frågor som exempelvis:

Tror ni verkligen att jag känner mig personligen och positivt berörd av att ni upprepar mitt namn på flera ställen i ert säljbrev? Min erfarenhet är att man inte skriver så i ett brev till någon man känner, så det är ingen bra väg när ni ska låtsas vara personliga. Jag får snarare lust att kärringsurt utbrista: - Ursäkta, men jag har inte lagt bort titlarna med er. Med tanke på att jag sannolikt är både äldre och mer välutbildad än vad ni är, så är det rätt oförskämt av er att försöka göra det ensidigt. Magister, om jag får be!

Tror ni att jag blir glad över att ni vet var jag bor och upprepar även det i brevet? Snarare skulle det - lite ologiskt, det medges, men det är ju känslor ni vill skapa - kunna upplevas som ett förtäckt hot: - Vi vet var du bor... Eller hur, Bonniers Bokklubb?

Tror ni verkligen att jag blir mer sugen på att köpa böcker om jag får sju skålar från Rörstrand (och just det, en film också) på köpet? Det verkar ju snarare som om ni inte tycker att böckerna är tillräckligt bra och intressanta för att dra kunder...

Tror ni verkligen - på allvar - att jag blir mer sugen på att köpa böcker efter att ha fått läsa en lapp (som ska verka handskriven) med era låtsasbrev till varandra om hur dyra och fina skålarna är och att ni satsar på dem som gåva ändå för att ni vill ge era kunder det bästa? Det är ju snarare skrattretande och slutgiltigt övertygande om motsatsen.

Tror ni verkligen... Nej, jag orkar inte skriva något om alla fåniga klisterlappar.

Ta gärna dessa frågor som omvända marknadsföringstips och var vänlig låt mig slippa fler patetiska reklamförsändelser. Tack!


Med vänliga hälsningar

Bokberoende och kulturellt intresserad kvinna i medelåldern
(troligen ingående i den största målgruppen för ert utskick)



P.S. Glöm inte, Bonniers Bokklubb, att kunderna inte är dumma i huvudet. Och även om så skulle vara, så vill vi inte få det skrivet på näsan!

P.P.S. Bonniers Bokklubb, ni vet väl att detta gäller oberoende av hur många dagar som har gått före eller efter ett eventuellt svar?

Hundraåringen

Jag har roat mig i sommar med att läsa Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann av Jonas Jonason, precis som alla andra. Den innehåller en fullkomligt sanslös historia, som på något sätt ändå har tillräckligt många beröringspunkter med verkligheten för att inte tappa trovärdigheten totalt. Eller så är det det den gör - med resultatet att denna skröna kring de senaste hundra årens världshistoria på något sätt blir minst lika sannolik som mycket annat konstigt man hör.

Det är som det är och det blir som det blir, har Allan Svensson lärt sig av sin luttrade mamma och erfarenheterna i sitt liv. Ju mer man får veta om de senare, desto bättre förstår man både honom och utvecklingen av den pågående rymningen från äldreboendet och den nitiska syster Alice. Författaren tar i så texten borde spricka, men tack vare en stilla humor och avsaknad av åthävor så fungerar det. Och det är synnerligen underhållande!

För övrigt perfekt läsning när man vet att det blir många avbrott och/eller man inte kan hålla på länge åt gången.

Att riva ner och bygga upp

Det är fantastiskt vad det går lätt att rasera goda vanor! (Lite orättvist med tanke på hur lång tid det brukar ta att bygga upp dem.)

Här skulle jag kunna fortsätta med att skriva om hur jag tyvärr vant mig av vid att skriva i den här bloggen eller om hur jag emellanåt får kämpa för att hålla igång promenerandet, men det gör jag inte. Istället ska jag berätta om en tandhygienist som fått fart på äldste sonen, men fått mig att försämra mina tandhygieniska omsorger.

Jag borstar tänderna morgon och kväll. På morgonen använder jag numera dagligen en jättedyr och jättefluorhaltig tandkräm. Dessutom har jag under en längre tid sköljt munnen strax före eftermiddagsvilan - och den vanan gick utmärkt att få igång och underhålla. Efter senaste besöket hos tandhygienisten fick jag order att skölja på kvällen istället, eftersom fluoren får verka längre då. (Vilken faktiskt inte är sant i mitt fall, eftersom jag springer på toa - och dricker vatten - ett flertal gånger varje natt. Oftast utan att vara så värst vaken.)

Snäll och dum som jag är, tänkte jag att okej då. Slutade med eftermiddagssköljen - och kom aldrig igång med kvällssköljen. Det känns ju så fruktansvärt onödigt när man just har borstat tänderna!

Trots att jag nu tänkt börja om med den gamla vanliga ordningen, som jag alltså upprätthållit i flera år, så fortsätter jag att glömma bort den där sköljningen. Spännande, men irriterande! Här gäller alltså att ta i med hårhandskarna.

(Tandtråd? Jo, ja, det händer. Mycket oftare än förut iallafall.)

Stum

Jag har just fått låna nästa bokcirkelbok, efter att ha stått i kö på biblioteket i en månad. (I datorn, tack och lov!) Eftersom det fortfarande är kö får jag bara ha den i två veckor, men det borde ju inte innebära något problem egentligen.

Dock drabbas jag omväxlande av en slags stumhet som gör det omöjligt att läsa alls - och av en brinnande lust att läsa den riktigt på djupet. Anledningen är det obegripliga, vansinniga, ledsamma och smärtande faktum som jag försöker begripa: Att en av oss i gruppen är död.

Jag vet ju att det inte bara är jag som i mötet med döden tappar orden och känner mig som ett synnerligen tafatt barfotabarn på handlarns trapp, men ändå... Jag som anser mig ha en hyfsad formuleringsförmåga borde väl kunna använda den för att på något sätt hjälpa mig själv och kanske andra?

...

Nästa bokträff ser jag fram emot med stor bävan. Men också med stor förvissning om att vi kommer att fortsätta läsa tillsammans, både för vår egen och för Lenas skull.

Det gäller livet.