Rent ut sagt förbannad

Nu måste jag börja läsa nästa bok, så jag ska försöka skriva något om den senaste vi pratade om på bokcirkeln: Stanna hos mig av Ayobami Adebayo. Denna debutroman handlar om Yejide och Akin som träffas på ett universitet i Nigeria under 80-talet. De älskar varandra, men får inga barn. Han tar en andra hustru, men det blir inga barn ändå - och läsaren har redan tidigare förstått att det beror på honom. Småningom dör bihustrun och Yejide får barn med sin svåger, barn som alla visar sig lida av den dödliga blodsjukdomen sickelanemi.

När barn efter barn dör och maken aldrig anförtror sig, tycker hustrun sig inte ha så mycket kvar att leva för i äktenskapet och flyttar därifrån. Mest är det hon som berättar, men när vi närmar oss nutid så får läsaren del alltmer också av hans tankar och känslor. Han visar sig verkligen älska henne, men han visar också en direkt föraktlig brist på mod och vilja att stå upp för sig själv och för den han älskar. Jag inser att det inte är lätt att vara äldsta sonen i denna för mig främmande kultur, men har svårt att köpa den totala bristen på försök till individualitet. Antagligen för att jag inte begriper tillräckligt.

Är det någon som överhuvudtaget utsäger titelorden så är det nog han, men problemet är väl att han aldrig säger det högt. Att han låter henne bära all skam och alla skuldkänslor, fast det egentligen är hans problem och svekfulla påhitt som saboterar alltihop. Boken är lättläst och antagligen mycket välskriven eftersom jag blir så rent ut sagt förbannad på den där karln.

Det mest intressanta är vad bilden "Alla tyckte om henne. Hon var som vatten." egentligen betyder. Samt den gnagande frågan: Vad kan det finnas i min/vår kultur som hindrar människor från att vara ärliga mot den de älskar mest?

Allende låter texten flöda

Förra helgen var det bokcirkel igen och vi begav oss till en sydligare kontinent. Jag har inget minne av att ha läst Isabell Allende tidigare, men antar att åtminstone något utdrag ur Andarnas hus måste ha ingått i min litteraturutbildning. Det vore konstigt annars, tänker jag, eftersom den var ganska nyutkommen när jag började på min kulturvetarutbildning 1988. Dessutom räknades hon då som den främsta kvinnliga författaren från Sydamerika.

Nu har jag läs Eva Luna tillsammans med övriga damer i min bokcirkel. På baksidan använder förlaget adjektivet ”frodig” och det är väl det minsta man kan säga. Det är en helt vansinnig berättelse, men ganska underhållande. Den bästa beskrivningen är nog att det är en saga, där det är kvinnan som är hjälte. Männen är av vikt, men inte viktigast. I alla fall inte älskarna och äventyrarna, utan isåfall de trogna vännerna.

Vi får följa Eva Luna under hennes uppväxt efter mammans död när hon var sex år. Man får låta texten flöda igenom sig, för detaljerna är så många och så osannolika att man nog fastnar annars, men det är ganska uppfriskande och också imponerande att hon orkar överleva alla konstiga människor och förhållanden hon möter. Boken strör politiska kommentarer om diktaturer och skendemokratier omkring sig, utan att liksom låtsas om att den gör det. Det blir ganska roligt. Texten är lättläst, men berättelsen tappar rätt mycket fart på slutet (trots att det är där äventyret på sätt och vis kulminerar). Samtidigt som det absoluta slutet på ett lite klurigt sätt öppnar för en ny - en annan? - berättelse.

Det jag tycker är trevligast är – förstås – att språket och litteraturen spelar en så stor roll i boken. Eva Lunas överlevnad beror till stora delar på förmågan att väva berättelser, berättelser som förvånar och bryter mot förväntningar och normer. Hon berättar sina historier för att uppmuntra sig själv och för att känna att hon kan styra över något här i världen. Hon berättar för andra, för att glädja dem, tacka dem eller för att få mat och omsorg i utbyte. Eller för att snärja dem. Småningom får hon känna fröjden i att kunna läsa och skriva, utvecklar sina berättelser ytterligare och verkar kunna försörja sig på dem.

Kort sagt: En småtrevlig, om än inte oumbärlig, läsupplevelse. 

Tappar lusten

Till den senaste bokcirkeln läste vi inte en roman, utan en "reportagebok". Eftersom jag helst vill läsa romaner i detta sammanhang - de ger alltid mycket mer intressanta saker att prata om - så utfärdas härmed en varning för att jag kanske har fått en alltför negativ uppfattning om boken ifråga. Bara så att ni är beredda.

Vi läste Åsne Seierstads Två systrar. Boken handlar om hur dessa systrar, från en relativt liberal muslimsk familj i Norge, plötsligt för några år sedan valde att ansluta sig till IS i krigets Syrien. Större delen av boken ägnas åt att beskriva pappans fruktlösa  och farliga försök att få tillbaka sina döttrar, döttrar som säger sig vara nöjda med sitt val och med sina nya liv.

På de sista sidorna berättar författaren att hennes huvudsyfte med boken är att försöka ge ett svar på frågan om hur det kommer sig att norska ungdomar radikaliseras och gör ett sådant val. Delen i mitten av boken, som  rekonstruerar flickornas liv åren före flykten/resan, kan nog sägas försöka ge en bild av det svaret. Den delen är också den bästa, medan pappans förfärliga jojo-åkande över både geografiska och mentala gränser till slut blir mest långtråkigt.

Kort sagt: En splittrad bok med ett torrt språk som aldrig lyfter. Trots att ämnet är intressant och högaktuellt blir boken tråkig - och jag tappar lusten att analysera mer.

Det har faktiskt inte blivit av att läsa henne förut. Nu vet jag att jag inte behöver göra det igen.

Knappast som i ett nötskal

Andra advent var det bokcirkel för sista gången 2018. Vi hade läst Ian McEwans Nötskal och gruppen var ganska delad i sin uppfattning av boken. Alla är dock överens om att författaren skriver på ett njutbart språk och att han kan väva en historia.

Berättaren i denna roman är fostret i höggravida och vackra Trudys mage, ett oerhört mångordigt och filosoferande foster som tycks ha stenkoll på vad som händer utanför dess livsrum - trots att han med jämna mellanrum inte hör någonting alls p g a buller i tarmar och liknande. Övriga medverkande, som utförligt beskrivs inifrån magen, är huvudsakligen:

John - blivande far, poet med bokförlag, utkörd ur sitt hus av hustrun Trudy som han älskar
Claude - mäklare som vill sälja huset ifråga, bror till John och älskare till Trudy

Medan fostret pratar på får läsaren mellan alla beskrivningar, funderingar och drömmar (ofta lite tjatigt repeterade) vara med när hans mor och farbror planerar och genomför mordet på hans far. Här ska man av baksidestexten att döma associera till Hamlet, vilket känns ganska långsökt. Det hela slutar med att fostret sätter igång förlossningen för att hindra mördarnas flykt. Ganska väntat.

Jag är inte särskilt begeistrad, som synes. Segt och pratigt, även om perspektivet en kort stund i början känns fräscht och själva mordet onekligen var rätt snyggt uttänkt. Men det håller inte, jag köper det inte. Det är inte trovärdigt, hur många poddar och självhjälpsböcker Trudy och fostret än har lyssnat på, att det senare kan resonera och berätta på detta sätt. Författaren följer helt enkelt inte sina egna spelregler. (Se mer om detta i mitt referat av Göran Häggs Författarskolan från 2012, som jag sedan tillämpar på Guillous Brobyggarna.)

Det enda som är riktigt intressant är titeln. Ordet "nötskal" används en enda gång i hela boken, i början av kapitel sju. Här talas om specialiserade ord och bildkonstnärer - och vetenskapsmän - som "i likhet med foster frodas på ett begränsat område". Och fostret ifråga liknar detta vid "att vara instängd i ett nötskal, se världen i en liten bit elfenben, i ett sandkorn".

Är det något positivt? Ja, det är klart att fostret tycker det - och att samhället tycker om (eller iallafall kräver) specialisering är vi väl alla ganska så på det klara med. Jag tänker också på det svenska uttrycket "som i ett nötskal", som kanske finns på engelska också och som betyder "väl avgränsad och i koncentrerad form". Det uttrycket upplever jag som positivt, med en inneboende känsla av att det är sanningen/det viktigaste man har fångat i detta nötskal.

Frågan är om det inte finns ett embryo (!) till självkritik och samhällskritik här? Och då kanske denna läsning inte var alldeles onödig. För vi behöver ju alla med jämna mellanrum ställa oss frågan om hur vårt eget perspektiv begränsar oss, om huruvida vår egen sanning hindrar oss från att se verkligheten och människorna som den/de är.

Verktyg för energihantering

Tio saker som får mig att må bättre

⏩ Gå ut i solen - eller i det dagsljus som finns - minst 12 minuter per dag. Orkar du inte gå, klä på dig och sitt.

⏩ Skaffa en mat- och sovklocka. Först när du har fungerande dagliga rutiner, kan du också frångå dem någon gång ibland.

⏩ Vila på riktigt varje dag. I sängen, med släckta lampor, eller åtminstone i soffan utan att göra något alls och med telefonen i andra änden av huset. Säkerställ att du får inte bara ”reparasjonshvile” utan också ”helingshvile”.

⏩ Gör en sak i taget, men växla mellan olika typer av aktiviteter, mellan fysiska och mentala saker. Och vila emellan.

⏩ Sitt ner när du duschar. Minska vattenstrålarnas tryck och försök fokusera på hårtvätten, så att du blir klar innan du svimmar av. Vila efteråt.

⏩ Njut av NU och gläds över det du har och kan.

⏩ Undvik miljöer med många människor och sinnesintryck, buller och högt i tak, så mycket det går. Handla på nätet, använd brusreducerande hörlurar, åk bil eller cykel (om det går), skaffa en frisör som jobbar ensam, välj (eller kräv!) ett lugnare hörn på restaurangen om du verkligen vill eller måste vara där. Stå ut med att alltid vara den där jobbiga typen.

⏩ Stäng av alla aviseringsljud och kolla flödet på FB högst 1-2 ggr per dag. Dela upp tv-programmet/ filmen du vill se i flera delar, med vila emellan.

⏩ Respektera dig själv när du är trött, utledsen eller stirrig. Klappa dig ömt och vänligt på axeln - men säg också till dig på skarpen att ligga still.

⏩ Börja med att göra det du vill, önskar, blir glad av att göra. Har du ork kvar efter det, kan du göra något av allt du ”måste”.

En del av dessa tips kanske känns helt ointressanta för dig, en del kan du kanske ha glädje av. Alla visar en del av den vardag som är min, där ”pacing” eller ”aktivitetsavpassing” är en nödvändig konst att lära sig och tillämpa. Vad som hjälper dig i din vardag vet bara du, så anpassa efter just dina förmågor, behov och svårigheter.

De tio tipsen lades ut ett i taget som status på Facebook, som en alternativ adventskalender 2018. Till er som ville ha en sammanställning - var så goda!

Och vem blir jag?

För några veckor sedan pratade bokcirkeln om Colson Whiteheads roman Den underjordiska järnvägen - en intressant och ibland alltför spännande berättelse i slaveriets USA under 1800-talet,  som handlar om hur Cora rymmer från den grymma tillvaron på plantagen i Georgia och blir ständigt förföljd av en slavjägare på väg mot den möjliga/omöjliga friheten.

Boken är lättläst, även om den ibland blir nästan outhärdlig i mötet med människors ondska. Boken är intressant, en sannfärdig och drabbande berättelse om slaveriets verklighet även om detaljerna inte alltid är historiskt precisa (om än korrekta i sak). Och boken behöver läsas idag, för det var länge sedan som Alex Haleys Rötter hade sin storhetstid och vi behöver definitivt bli påminda om vad tankarna om rasåtskillnad kan göra med ett samhälle och med oss som lever i det.

Vem hade jag varit?
En slav, en slavägare, en medlöpare, ett stationsbiträde som försökte rädda människor, en välgörenhetstant som diskriminerar utan att ens inse det, en del av den lynchande mobben?
Och vem blir jag i liknade situationer idag?

Läs den.

Läsvärt hopkok

Koka björn av Mikael Niemi är en härligt lättläst och stundtals direkt vacker bok. Deckarhistorien är inte dåligt ihopkommen med prosten som en naturälskande Sherlock Holmes och ”nåjdungen” Jussi som hans Watson-liknande skugga i jakt på den reella förövaren. Historien fördjupas framförallt av de kusligt aktuella temana: det lönar sig att sparka nedåt, följa dina fördomar, hitta syndabockar hellre än sanningar och låta dina personliga aggressioner förblinda dig. Detta, ihop med våldet, gör boken stundtals nästan olidlig att läsa.

Samtidigt finns här en oerhört stark lovsång till läsandet och skrivandet, till det skrivna språket och hur det gör oss mänskliga.

Flera i bokcirkeln betonade också lokalfärgen och den historiska researchen. Ja, Mikael Niemi vet mycket om Lappland och mitten av 1800-talet, om Lars Levi Laestadius och om väckelsen. Men den senare berättelsen lyckas han inte få att bli levande, tycker jag. Allt som handlar om prosten som prost och ledare för väckelsen känns helt bortkastat, för det spelar ingen egentlig roll för huvudberättelsen utan borde snarare fått bli en egen bok. Dessutom är den beskrivningen stel, otymplig och fullkomligt obegriplig om man inte vet ganska mycket om vad en väckelse är och kan vara. Synd, för jag tror faktiskt inte att det var den bilden Niemi ville lämna läsaren med.

Och: Visst kokar de björn, både köttet (de hungriga torparna) och huvudet (prosten som vill spara kraniet som bevis) av den stackars björnhona som oförskyllt slås ihjäl tillsammans med sina ungar. Men kokandet tar i sig en så försvinnande liten plats i boken att det knappast kan vara därför som den heter så. Snarare syftar det antagligen på den historia som författaren här kokat ihop och på den historia som fjärdingsman bekvämt kokar ihop för att visa att han snabbt kommit på vem mördaren är.

Det är emellanåt ett ganska otäckt hopkok, och alltså lite splittrat, men visst är det läsvärt.