Grand final i skojarbranschen

Två bokcirkelkvällar i olika konstellationer blev det den här gången - och jag var en av de två personer som var med på båda. För Kerstin Ekmans Grand final i skojarbranschen MÅSTE man bara få prata om, även om livet kör ihop sig.

Ändå hann vi inte beröra hälften av vad som kunde diskuteras. Till exempel så pratade vi aldrig om titeln den här gången. Vadå skojarbranschen? Och vad är det som är slut? Vad menar Babba, som är den som använder uttrycket? Vad menar Ekman med att lyfta upp det som titel?

Däremot pratade vi om
- autofiktion/självbiografier och sanning (ni vet det där med "baserat på en sann historia")
- om yta och djup
- om olika roller som ingår i livet man lever/väljer att leva
- och naturligtvis hela tiden om vår upplevelse av den historia Ekman berättar om den komplicerade relation som Lillemor och Babba har. De lever sina egna liv, men är ändå tätt sammanbundna på ett sätt som nog ingen av dem hade tänkt sig från början.

Vi var överens om att detta är en spännande och intressant och lättläst bok, om än lite förvirrande och irriterande ibland. De som läst författaren tidigare kunde berätta att den är väldigt annorlunda. (Själv har jag läst och tyckt om en tidig liten deckare av Ekman, men sedan har jag lagt ifrån mig de böcker jag prövat att börja på.)

Läser man på ett annat sätt så är kanske Lillemor och Babba egentligen en och samma person. Och då kommer jag att tänka på en passus ur en helt annan bok, nämligen Blindgång av Marianne Fredriksson, där en av personerna förklarar för den unga huvudpersonen ungefär så här: "Alla människor har har olika personer i sig och det är viktigt att känna till dom. Och godta dom som de är. Jag tycker också att man måste se till så att dom känner varandra, kan säja hej och sådär när dom möts." (s. 283)

Mmm...
Läs den!

Att vänta tar energi

Med jämna mellanrum blir vissa saker extra tydliga i livet - och så är det nu efter den senaste månadens långa väntan: Jag ringde på en jobbannons, fick vibbar om att jag nog skulle ha en ganska stor chans och att rekryteringsprocessen pågick för fullt, ansökte och började bli lite mer ordentlig med att bära med mig mobilen överallt. Men ingenting hände förrän för en vecka sedan, då jag kallades på intervju. jag har varit på den, det kändes definitivt som om de tyckte att jag var intressant (även om jag fick mig en funderare för egen del) ... och nu väntar jag igen.

Så tröttande det är! Vad mycket energi som binds upp i denna väntan!!

Och ändå har jag faktiskt övat mig på det under åratals arbetslöshet och sjukskrivning - på att vänta och hoppas och planera ett liv som inte låter sig planeras alls - och på så sätt blivit ganska bra på att bemästra det.

Men det känns bra att jag får veta under nästa vecka. Och att jag ska åka till Mariadöttrarna, dvs gå i kloster, några dagar veckan därpå. Det behöver jag!

Om sekreterare och protokoll

Har haft en mailkonversation med min trevliga och duktiga sekreterare, som kände att hon behöver lite stöd och skrivtips. Det visade sig lite förvånande att mina inlägg blev ganska långa och fylliga, men det är ju egentligen inte så konstigt. Jag har själv fungerat som sekreterare i olika föreningssammanhang under de senaste trettio åren - och gör det fortfarande. Så nu tänker jag dela mina tankar med fler.

En sekreterares stora utmaning är frågan om vad som ska skrivas, hur det ska skrivas och hur mycket det ska stå. Det är inte självklart på något sätt - och om det inte står något i stadgarna om saken är det upp till styrelsen (eller ofta sekreteraren) att bestämma. Ofta finns det en kultur i föreningen, men den är inte alltid uttalad. Det är helt enkelt ganska knepigt ibland och man får prova sig fram.

Jag har lärt mig att det rent formellt räcker med ett rent beslutsprotokoll, dvs där det bara står paragraf och beslut. Punkt. Det är ju besluten som är anledningen till att man skriver protokoll. (Annars kallar man det för minnesanteckningar el. likn.) Min erfarenhet är dock att detta är ganska ovanligt. (Jag har nog bara sett det i ett sammanhang - och det kändes jättekonstigt.)

De flesta möten brukar nog resultera i något slags diskussionsprotokoll, där protokollet ger en sammanfattning av diskussionen innan det stadfäster beslutet. För det är fortfarande besluten som protokollet syftar till. Vem som sa vad hör egentligen inte dit, utan vitsen är att ge läsaren (t.ex. framtida styrelsemedlemmar som vill begripa hur man tänkte) en uppfattning om huvudpunkterna i den diskussion som ledde fram till beslutet.

Allt som sägs ska alltså inte vara med. Saker som hur vi kommer överens om att fixa fikat eller att någon tipsar om andra utförare har kanske egentligen inte med besluten vi tog på just det mötet att göra. Å andra sidan är det rent allmänt bra om det står i protokoll vem som förväntas göra vad till när, så att det fungerar som arbetsunderlag och hjälper oss att komma ihåg vad vi har att göra. Och utförartipsen med efterföljande diskussion ska absolut vara med i protokollet den dagen man ska ta beslut om vem som faktiskt ska få uppdraget ifråga.

Så länge man hoppar omkring i diskussionen inom en och samma punkt, så disponerar sekreteraren som han/hon vill. Om man börjar diskutera andra saker ska ordföranden egentligen avbryta - och om det är viktigt ska man formellt avsluta pågående diskussion samt återvända till den punkt det gäller för att återuppta diskussionen man hade där, innan mötet kommer tillbaka till det de håller på med. Så formell är jag som ordförande på årsstämmor o.likn, men på styrelsemöten tycker jag inte att det behövs. Då brukar jag låta folk prata färdigt och sedan säga till sekreteraren till vilken punkt det hör.

Kort sagt: Man kan som sekreterare göra stödanteckningar under information/diskussion, men ofta vinner man på att lyssna mycket för att få en överblick över vad som är viktigt istället för att skriva allt. Det blir naturligtvis enklare ju mer bekant man blir med frågorna, men man kan alltid fråga mötet vad som ska tas med om man är osäker. Innan man övergår till nästa punkt är det bra att kolla lite snabbt att man fick med beslutet och vem som ska verkställa det. Det är ju viktigast - och diskussionen kanske man ofta kan erinra sig i efterhand.

Som ordförande försöker jag fråga sekreteraren under mötet om han/hon hinner med. (Iallafall inbillar jag mig att jag gör det!) Jag väntar gärna lite, så att han/hon hinner vara närvarande ordentligt. Jag försöker också ofta sammanfatta det viktigaste av vad vi har sagt på slutet, innan vi byter ämne, som en hjälp både för mig själv och för de andra. (Fast känner sekreteraren sig stressad då är ju förstås risken att denne bara uppfattar det som mer att skriva...)

Som en parentes kan jag tala om att sekreteraren som är jag ännu inte är bekväm med att skriva på dator vid styrelsemöten, just för att de ofta blir lite hattiga när frågorna går i varandra. Det tar en sån himla tid att rulla upp och ner då, så jag föredrar fria anteckningar med pilar och rutor på ett block för att hinna med att lyssna och delta. Sedan använder jag ett gammalt protokoll som mall vad gäller layouten, så går det rätt så fort att skriva rent ändå. Och man frestas inte att behålla något onödigt, bara för att det redan står där.

Ja, så här tänker jag.

Silke

Härom söndagen när vi hade bokcirkel skulle vi inte bara läsa Tranströmer, utan vi hade också en roman att njuta av. Boken heter Silke och är skriven av Alessandro Baricco. Det var en lisa att läsa dessa superkorta kapitel efter Adichies sjuhundrasidorskoloss och boken var lättläst eftersom den är kort och språket är så oerhört kortfattat och knappt. Allt var enkelt och tydligt. Däremot börjar man undra efter ett tag, eftersom varenda utvikning därigenom verkar få en enorm betydelse. Och de upprepningar som flitigt används vet man inte riktigt om man ska njuta av eller irriteras av. Jag valde det senare.

Historien om Hervé Joncour, som åker till Japan åtskilliga gånger i slutet av 1800-talet för att köpa sidenmaskägg, är ganska underlig - eller möjligen ska man nöja sig med att använda ordet annorlunda. När berättelsen är slut kan man fråga sig vad som egentligen är meningen med den. Vi får inga reseberättelser från det isolerade landet i öster, vi kommer inte riktigt nära eller kan identifiera oss med någon enda person, mycket av vad som händer är relativt outgrundligt och/eller obegripligt...

Åsikterna gick isär i gruppen (Det är bra!) även om vi alla var överens om att boken var rolig att läsa just för att den är så annorlunda. Många av oss var oerhört frustrerade på huvudpersonen som "var en av dessa människor som föredrar att betrakta sitt liv, eftersom de anser att varje ambition att leva det måste ses som otillbörligt". Ändå blir han besatt, inte av Japan utan av en kvinna han hittar där. Ändå gör han saker som betyder något, men inte i det liv och med den hustru han ständigt återvänder till i god tid till högmässan den första söndagen i april.

Ja, den boken kommer att återkomma i minnet med jämna mellanrum. Och jag, som nog ibland är lite för mycket för att analysera saker, vill definitivt ägna mig åt att leva mitt liv och försöka se och njuta av vad jag har för ögonen!

Tranströmervinter

Eftersom vi till söndagens bokcirkel skulle ha läst så mycket vi önskade av Tranströmer, för att då läsa upp en utvald dikt inkl. berätta om varför, så gjorde jag det. De senaste månaderna har jag följaktligen läst några dikter varje kväll och sålunda hunnit igenom den version av hans Samlade dikter som jag äger. (Innehåller alla diktsamlingar utom den sista från 2004, den med huvudsakligen haikudikter.)

Naturligtvis har jag läst "Romanska bågar" i För levande och döda förut, samt träffat på en och annan formulering från någon annanstans, men nu fick jag del av en intressant helhet. Det var dock väldigt svårt att välja en dikt, tänkte jag åtminstone först, eftersom det så sällan var HELA dikter jag tyckte om. Snarare var det delar, strofer, meningar, bilder som lyste till - ofta i ett sammanhang som jag inte begrep särskilt mycket av. Det stressade mig i början.

Småningom blev jag lite mer avslappnad och kunde älska dessa fragment av "mästaren på poetiska one-liners" (som Corren skrev). Och det finns faktiskt en och annan helhet som jag på något sätt kan omfatta (för begripa är nog ett för stort ord). Exempelvis:

"Stenarna" ur hans första samling 17 dikter (1954)
"Dagsmeja" ur Den halvfärdiga himlen (1962)
"Namnet" ur Mörkerseende (1970)
"Minnena ser mig" (alltså dikten, inte självbiografin) ur Det vilda torget (1983)
"Göken" ur Sorgegondolen (1996)

Vad är det då jag tycker om? Ja, bilderna som alla pratar om förstås. Jag kan känna igen mig i de vardagliga situationerna och när de beskrivs med hjälp av halsbrytande och oväntade metaforer, genom besjälning... då blir jag på något sätt oerhört lycklig! För att bara ta några få exempel ur högen, som inte på något sätt hör ihop med varann:

Vaken i mörkret hör man stjärnbilderna stampa i sina spiltor...
Gryningen slår och slår i havets gråstensgrindar...
Tystnaden ringer som en väckarklocka.
En skugga drar sin kälke mellan husen.
... två snödrivor som vinterns kvarglömda handskar...
Jag är en stupränna för intryck.
Den som är framme har en lång väg att gå.
Vi är på en fest som inte älskar oss.
Åskan finns i det höga gräset.

För det finns väldigt mycket naturskildringar i dikterna, men också ett berättande om det mänskliga - och om musik. Det finns dessutom en hel del allusioner till Jesus och till evangelierna, även om det aldrig är särskilt tydligt eller anger någon direkt kristen tolkning. Slutligen: Så länge de halsbrytande associationerna inte gör alltihop fullkomligt obegripligt - och därigenom fjärmar mig från dikterna snarare än närmar mig till dem - så gillar jag dem skarpt. Lite konstigheter lyfter dock bara det hela, tycker jag. Och öppnar upp för även det i mig som inte går att förstå.

Provmani

Jag rättar inga nationella prov i denna den tredje och sista omgången av Skolinspektionens stora test. Det kanske är tur det, för jag blir tröttare och tröttare på snacket runt detta. VARFÖR är det så viktigt med nationella prov? HUR kan man tro dels att det verkligen går att mäta komplexa kunskaper som att skriva och dels att olika människors bedömning av det överhuvudtaget skulle kunna vara exakt densamma i varje enskilt fall?

En gymnasielärare i Hässleholm, Henrik Hedman, skriver i en artikel på Skola och samhälle så här:

Det är dags att överge den politiska övertron på att det går att kontrollera fram likvärdighet med hjälp av nationella prov, i alla fall i de högre årskurserna. Universitets och högskolesektorn har inga nationella prov. De har insett att komplexa kunskaper inte kan mätas på ett likvärdigt sätt genom centrala prov. Kanske dags för att våra skolpolitiker börja fundera på om det nog inte också gäller för gymnasiet och högstadiet och i stället börja utveckla andra instrument för att garantera likvärdigheten och kvalitén.

Jag håller med!

En bok om Biafra

Dan före dopparedan läste jag till slut ut den tjocka pocketboken på närmare 700 sidor, som har legat till hands på toan de senaste två månaderna. (Jag har ju flera på gång samtidigt.) En halv gul sol är skriven av Chimamanda Ngozi Adichie och handlar om en handfull människor strax före och under Biafrakriget i Nigeria och det som ville bli Biafra 1967-1970.

Som nyfödd vid den tiden hade jag ingen större koll på händelser och faktum ens nu, det måste jag erkänna. Devisen "Tänk på barnen i Biafra" uppfattade vi barn på 70-talet snarast som ett skämt, om än mot en mörk bakgrund med flugor kring de uppsvällda barnmagarna, för inte skulle de ha särskilt mycket användning för de ärtor vi inte åt upp.

- Är den bra? frågade yngste sonen någon gång medan jag var mitt i. Jag drog efter andan lite eftertänksamt, men blev avbruten:
- Du behöver inte berätta vad den handlar om, bara säg ja eller nej. Är den bra?
- Bra och bra. Den är intressant. Och jag tänker läsa ut den fast den är lång.

Och eftersom jag normalt inte har mycket till övers för böcker om krig så är det ett gott betyg. Boken är klurigt uppbyggd, så att man vill läsa vidare för att reda ut och förstå ett och annat. Människorna känns verkliga, även om jag inte kan identifiera mig med dem i någon större utsträckning. Livet i både fred och krig blir också verkligt - och uthärdligt att läsa om - genom vardagliga detaljer ur olika personers synvinklar, snarare än genom hisnande och mer eller mindre otäcka beskrivningar. Och boken har minst styrfart hela tiden.

Alltså: Hyfsat lättläst, intressant - och nyttig!
(Efter att ha läst kanske en tredjedel slog jag upp Biafra och Biafrakriget i Nationalencyklopedin. Plötsligt kunde jag faktiskt relatera till i princip allt som stod!)