Dödad läslust

Inför gårdagens bokcirkel hade vi läst varsin roman av den senaste nobelpristagaren i litteratur, Patrick Modiano. (Vi brukar ta nobelpristagarna framåt våren, när de har kommit ut i pocket.) Utan att egentligen ha planerat det ordentligt läste vi olika böcker allihop, vilket kunde tänkas bli extra intressant med tanke på vad författaren ifråga tydligen uttryckte i höstas: att han var förvånad över att han fick nobelpriset, eftersom han bara skriver samma bok om och om igen.

Det var vi också. Förvånade. Två av oss (som hade läst Dora Bruder resp Lilla smycket) tyckte att böckerna var ganska okej, men inga fantastiska höjdare som jag förstod det. Tre av oss (som hade läst Place de l´Etoile, De dunkla butikernas gata och De yttre boulevarderna) var fullkomligt uttråkade och hade knappt orkat ta oss igenom böckerna pga förlorad läslust, total tristess och meningslöshet.

Jag läste den sistnämnda. Den började ganska bra, men... Visst kan jag se att det på något sätt handlar om det övergivna barnet och relationen till en förälder, vilket återkom i flera av böckerna. Men det räcker inte. Texten är så känslokall och distanserad och dammig och dimmig och meningslös och förvirrad och... att jag tappar både ork och lust att engagera mig eller ens försöka förstå. Ingenting är gestaltat - eller möjligen allt??? - så jag som läsare blir inte indragen i texten överhuvudtaget. Det finns liksom ingen berättelse.

I lokaltidningen Corren kunde vi i veckan läsa en intressant krönika om just läsande. (Elin Cullhed: "Berättelsen förändrar mig" ÖC 5 mars 2015). Där funderar hon över hur sociala medier förändrar vårt läsande. Att när jag läser en text på t.ex. Facebook "läser jag alltid utifrån en fastlåst position, min egen, i syfte inte att förlora mig och bli förändrad, utan för att attackera texten med egna påståenden och positioneringar. När jag tar med mig den läsakten in i skönlitteraturen är min möjlighet till inlevelse bruten. Jag kommer att läsa för att befästa mig, inte förlora mig."

Ojdå! Är det DET som är felet? Nej, vid närmare eftertanke tror jag faktiskt inte det. Varje ny bok börjar jag ju läsa just i hopp om att bli förlorad och förförd - av språket eller berättelsen eller både och. Det är ju precis det jag är ute efter! Är det trögt i början så krattar jag manegen lite till, exempelvis genom att inte läsa när jag är trött.

Är det kanske något med det franska som jag (och vi) inte förstår? Eller hade vi en dålig dag (period) just då? Eller ÄR böckerna faktiskt inte särskilt intressanta? Vem vet. Men jag rekommenderar dem inte.

Pladdrig, men fläckvis intressant

Gårdagens bokcirkelkväll behandlade Chimamanda Ngosi Adichies Americanah. Det är en mycket lång och mycket pratig bok där det som faktiskt är intressant fullkomligt drunknar i en myckenhet av ord, slarviga och ofullständiga parallellhistorier samt pojkvänner och andra bipersoner i mängd. Tycker jag, alltså. Trots att jag i ett tidigt skede såg till att läsa när jag var så pigg som möjligt, för att ge boken en ärlig chans, läste jag vidare av plikt snarare än av nyfikenhet och lust. Och jag blev inte särskilt intresserad eller engagerad i berättelsen, av hur det skulle gå för personerna.

Resten av bokcirkeldeltagarna höll väl kanske med mig delvis om att boken kunde ha kortats och redigerats bättre, men de flesta av dem (läs tre av fem) tyckte mycket om den. Och det var ju därför jag faktiskt läste färdigt och gick dit - för att få hjälp att vaska fram det där intressanta som jag ändå kunde ana emellanåt:

• Att Ifemelu inte upplever sig som svart förrän hon kommer till Amerika.
• Hur tanklösa och/eller krystade vi i den vita minoriteten ofta är trots - eller kanske på grund av - att vi menar så väl.
• Hur viktigt språket är för din identitet samt vilken klassmarkör det är. 
• Och hur brännande rasfrågorna är även i dagens USA, även om man kanske inte riktigt vill erkänna det.

Alltså ännu en seger för boksamtalets relevans!

Räddaren i nöden

Inser just, så här söndagen efter jul, att jag inte skrivit om den bok vi talade om i bokcirkeln för tre veckor sedan. Till dess hade vi passat på att läsa en klassiker: J D Salingers Räddaren i nöden. Jag borde ha läst den någon gång under min utbildning till svensklärare åtminstone, men jag var inte säker. Och är fortfarande inte säker på om jag har läst snuttar (som vanligt, svenskläraren förbannelse - OCH välsignelse) eller om jag faktiskt har börjat någon gång och inte orkat fullfölja.

1951 måste boken ha rört om ordentligt, men idag är det genomgående ungdomsspråket inte så uppseendeväckande och inte innehållet heller, tyckte vi. Boken är skriven helt ur en tonårings perspektiv, ja som en enda lång monolog - och eftersom jag har fullt upp med mina tonåringar hemma upplevde jag vimsigheten och distanslösheten som ganska prövande. Men trovärdigt är det!

Så här står det på Wikipedia:

"Räddaren i nöden blev en fantastisk succé när den kom och dess popularitet har fortsatt att växa med åren. Romanen blev på många sätt stilbildande och klassas som generationsroman.

Den blev även hårt kritiserat på sina håll på grund av sitt för den tiden utmanande språkbruk med många grova svordomar. Den ansågs också omoralisk på grund av sin handling, i vilken huvudpersonen bland annat förlöjligar traditionella amerikanska värderingar, röker, super, svär och tar en prostituerads tjänster i anspråk [kan ju diskuteras om han verkligen gjorde Min anm.]. Bokens blandade mottagande kan illustreras med det faktum att den ända fram till 1980-talet var en av de mest förbjudna böckerna på amerikanska skolor och bibliotek, samtidigt som det var en av de böcker som användes mest i undervisningen.

Bokens intrig är tämligen enkel: Holden Caulfield är en ung livstrött man, som av sina föräldrar placerats på ännu en privatskola där han ännu en gång blir relegerad på grund av sitt olämpliga uppträdande och sina dåliga betyg. Eftersom han inte förväntas komma hem förrän om tre dagar lämnar han i hemlighet skolan tidigare än planerat och tar tåget tillbaka till hemstaden New York. Där tar han in på ett hotell av halvdan standard och driver under några dagar ensam runt i storstaden.

Bokens originaltitel The Catcher in the Rye är en referens till en gammal anglosaxisk barnramsa.

Den senaste svenska översättningen är från 1987 och gjordes av författaren Klas Östergren, (som senare har reviderat sin översättning). Boken utkom på svenska senast 2005."

Jag läste Östergens översättning från 1987, vilket var helt okej i jämförelse med den tidigare version som en av väninnorna läste. 50-talsslangen i den upplevdes som icke-fungerande, helt enkelt. Jag får medge att jag inte riktigt fattar varför boken har blivit så stor att det finns alluderingar till den i diverse popmusik och i japanska animeserier, men desto mer väsentligt är det ju att ha läst den. Och jag skulle nog inte ha orkat igenom den om det inte var för att vi skulle prata om den i cirkeln.

Som alltid blir litteraturen större och mer meningsfull när man tillsammans försöker sätta ord på sin upplevelse av den. Prova!

Novellkurs

Har ganska länge varit trött och eländig, med allt fler och tydligare otäckt bekanta symptom. Jag har inte haft ork till eller lust att göra någonting mer än att precis sköta mitt nya jobb. Rent bokstavligt. För en dryg vecka sedan rasade jag så ihop fullständigt och nu ligger jag här och mår lika dåligt som alltid när jag är mitt i ett skov av den sjukdom som Försäkringskassan säger att jag inte har. Inte precis upplyftande.

Desto gladare blev jag av att få första kursbrevet i den novellkurs på distans som jag har anmält mig till! Om jag inte rör mig så mycket så är jag ju hyfsat klar i huvudet, så de uppgifter jag fick där har verkligen piggat upp humöret. (Skriva rent på datorn är lite för ansträngande, så det får tas i omgångar liksom detta inlägg i bloggen.) 

Det är härligt att få vara lite stillsamt galen och kreativ mitt i eländet, så här bjuder jag på den tredje uppgiften: Skriv en komplett novell på maximalt 200 ord:

En dag på jobbet

”Herregud! Jag önskar människan var ett djur som inte hade så förtvivlat bråttom!” Harald sjönk ner i konduktörskupéns fåtölj efter att ha klippt de nypåstignas biljetter. (Han klippte alltid. Det kändes så slarvigt att bara skriva dit en signatur.) Tåget var två timmar försenat, så han hade hela vägen fått förklara och stå till svars.

Nästa gång han öppnade skjutdörren till den välfyllda vagnen såg han en noshörningsmamma läxa upp sin yngsta vid familjesätena. Strax bredvid satt ett lejon i samspråk med en gnu. Och där läste en giraff i boken som antilopen tre rader längre fram hade somnat över. Några schimpansungar svingade sig glatt tjattrande längs med hatthyllorna, ackompanjerade av en hyenas kacklande skratt. Som i en dröm gick Harald mittgången fram utan att överösas av vare sig frågor eller anklagelser. Han behövde dock inte nypa sig själv i armen, för när aporna försökte knycka uniformsmössan blev han biten.

”Herre gud!” sa Harald igen när han stängt in sig på närmsta toalett för att torka bort blodet. Han mötte sin blick i spegeln och visste att han aldrig hade sett en lyckligare zebra.

Drömhjärta

Till bokcirkeln i söndags hade vi läst en bok av Cecilia Samartin med den poetiska titeln Drömhjärta. Den börjar i ett Kuba på gränsen till revolution, där vi får följa kusinerna Nora och Alicia och deras familjer under flickornas första tonår. Läsaren får en inblick både i flickornas kärlek till sitt land (naturen, stranden och havet framför allt) och i hur de demokratiska förhoppningarna dör allteftersom för anhängarna till revolutionen och till Castro. Utifrån Noras perspektiv får vi veta mer om hur det känns att fly från sitt hemland, att lämna det och sin bästa vän bakom sig, att börja om i ett nytt land och att hela tiden känna sig kluven.

Boken var lättläst, även om språket i längden blev mindre magiskt än i inledningskapitlet. Det var också intressant, eftersom jag inte har läst något skönlitterärt om Kuba förut. Kanske särskilt för att den allmänna Kuba och Castro-bilden i Sverige varit positivt färgad under stora delar av mitt liv, medan den bild man får här är den hopplöst vanliga av hur en sönderfallande diktatur med revolutionära medel och drömmar byts ut mot ett minst lika orättvist och maktgalet styrelseskick.

Dock går det inte på djupet och tar tag riktigt - och mot slutet blir det lite väl fantastiskt och inte helt trovärdigt. Men det köper jag till nöds. Det som jag tycker är riktigt synd är att titeln liksom slarvas bort. Trots att den på något sätt förklaras strax före exilen och temat sedan prydligt konsekvent återkommer i slutet, så förstår jag som läsare inte riktigt vad som menas.

Jag är ändå glad att jag har läst den!

Bildhuggarens dotter

Senaste bokcirkeln läste vi Tove Janssons Bildhuggarens dotter. Till min glädje var det en roman och inte en biografi, som vi hade fått för oss. Jag tyckte om den! (Men de som hade förväntat sig att få ordentliga fakta om författarens liv och barndom blev förstås lite besvikna.)

Ett till synes planlöst berättande ur barnets synvinkel ställer frågor på sin spets: Vem bestämmer vad som är viktigt att berätta? Vilka personer är och har varit viktiga i mitt liv? Vilka åsikter och tankar har jag okritiskt anammat?

Och att jag inte begrep riktigt allt gjorde inte så mycket. (Troligen är det finlandssvenska, ett språk som jag inte behärskar.) Så jag fortsatte med att läsa Sommarboken - och den var faktiskt ännu bättre! Här fick man både barnets och farmoderns perspektiv på livet, vilket fördjupade berättelsen.

Något att hålla fast vid

Har läst en bok av Alexander Maksik som heter "Något att hålla fast vid". Även om huvudpersonen har lämnat hemskheterna  i Liberia bakom sig rent fysiskt, så finns de fortfarande kvar i henne som ständiga minnen. På så sätt påminde boken, både till innehåll och uppbyggnad, om Axelssons Mirjam-bok.

Även denna bok handlar om vad minnena gör med oss och vad vi gör med våra minnen. Jag tyckte om den.