Förutsägbart, men vackert och tänkvärt

- Jaha, den var ju söt! tänkte jag först när jag hade läst färdigt Gunilla Linn Perssons Hemåt över isen. Men det är faktiskt inte hela sanningen om denna roman om ön Hustrun i Roslagen, där Ellinor och hennes far numera är de enda bofasta och dit fågelmålaren Herrman nu återvänder.

För även om boken är otroligt förutsägbar (det fullkomligt vimlar av cliff-hangers) och ibland mer än lovligt hoppig i tid och rum (klassiskt grepp som överutnyttjats), så är språket lätt och vackert och karaktärerna har iallafall ett visst djup.

Och du kan alltid fundera på hur minnen och känslor - både dina egna och tidigare generationers - fungerar och påverkar dig själv och andra.

Så boken var trevlig att läsa, tyckte bokcirkeln.
Ett lagom svalkande boktips i sommaren.

En flickas memoarer

Jag ger mig. Efter att ha läst Agneta Pleijels Spådomen ger jag mig och medger: Memoarer/självbiografier kan faktiskt vara läsvärda.

"En flickas memoarer" är underrubriken. Och visst handlar det (antagligen, vad vet jag) om just Agneta Pleijel och hennes minnen, men genom sitt berättande av de egna minnen skriver hon en intressant och på sitt sätt tidlös bok om att vara ung flicka i mitten av 1900-talet och om att bli vuxen. Om att söka Gud, meningen och kärleken hos andra och hos sig själv.

Jag är imponerad av hur Pleijel genom att växla pronomen ("hon" respektive "jag") väver ihop flickans tankar och minnen med kvinnans analyser och kommentarer till denna trovärdiga utvecklingsroman. Berättaren påstår att hon gör det för sin egen skull, för att förstå vad som hände. Det må så vara, det kan vi nog behöva lite till mans. Det viktiga är att jag som läsare aldrig behöver känna samma sak - att skrivboken kunde förblivit oläst för att den egentligen inte angår någon annan än författaren. Aldrig.

Så: Jag ger mig. Om författaren är riktigt duktig och dessutom har distans till sig själv, så kan memoarer/självbiografier faktiskt vara riktigt läsvärda. Och jag kommer antagligen att läsa de kommande delarna också.

Glömda minnen blir verklighet

Härom söndagen träffades vår decimerade bokcirkel igen. Den här gången hade vi läst Lars Mytting, ni vet han med faktaboken om ved. Hans debutroman heter Simma med de drunknade och när man väl hade öppnat den sa det bara svosch innan den var utläst. Typ. Ja, jag fick faktiskt tvinga mig att stanna upp och vänta in historien ibland, för boken är fantastiskt lättläst men berättelsen är faktiskt ganska invecklad. Men vi tyckte om den, alla tre.

Edvard växer upp hos sin jordbundna och fåordiga farfar på en potatisgård på norska landsbygden. Han är strax över tjugo år när farfar Sverre dör. De följande veckorna blir ett omtumlande möte med en massa släkthemligheter, både hemma i byn och på resa i Europa, som han aldrig har fått någon förklaring på. Till exempel varför Sverre och hans bror var osams, varför brodern Einar ändå har finsnickrat en likkista till Sverre, hur Edvards franska mor ens kom på tanken att åka till obygden i Norge och där träffa hans pappa, vad som egentligen hände när föräldrarna dog i Frankrike och var treåringen Edvard egentligen befann sig de fyra dagar han var försvunnen direkt efter denna händelse. Samt vem Edvard är och vem han vill vara.

Man kan väl säga att det är en släktroman och en utvecklingsroman och en deckare samtidigt. En spännande historia om en både konstnärlig och praktisk bondpojkes sökande i historien och i sig själv, lättläst men samtidigt skriven på ett synnerligen poetiskt och bildrikt språk.

Det mest intressant tycker jag är att författaren lyckas göra Edvards resa genom sina egna bortglömda minnen så trovärdig. Allt eftersom platser, personer och skeenden blir tydliga eller antagliga under resan så försöker han passa ihop dem med sina egna barndomsminnen. Minnen som oftast utgörs av en känsla, en doft, olika ljud. Och nog är det precis så man minns, även om vi som vuxna ibland glömmer bort det bland alla ord?!

Det kanske är lite överdrivet att allt verkar falla på plats till slut, men historien är ändå både sannolik och vacker - och dessutom lite obegriplig ibland. Jag gillar den!

Bolle på väg

Oj, vad tiden går utan att jag får något skrivet. Men läser gör jag ju ändå. Idag vill jag skriva något kort om den bokcirkelbok vi pratade om sista söndagen i februari. Då var det dags för en klassiker igen.

Harry Martinssons Vägen till Klockrike var rolig att läsa, även om början var lite seg. Efter en bakgrundsförklaring till hur Bolle blev överflödig på sin arbetsplats pga mekaniseringen, får läsaren följa hans luffarliv genom alla Sveriges och och en del av Norges bygder. Blandat med berättelsen om hans vandringar serveras jag existentiella funderingar, underliga eskapader och fantastiska hörsägner om vartannat. Jag känner igen mycket som jag redan visste om Sverige strax efter sekelskiftet och ett tag framöver, men har också lärt mig nya saker.

(Jag måste erkänna att jag inte har slagit upp exakt vilka år det kan tänkas handla om, men enstaka bilar dyker upp på landet först de allra sista åren av Bolles liv).

Jag tror att det är just de många berättelserna om och funderingarna kring hur vi människor är, hur vi reagerar på och hanterar det okända och främmande och det vi längtar efter, som gör att boken känns aktuell. Det gäller livet, helt enkelt, även om ett luffarliv verkar vara långt borta från det liv som är mitt.

Dessutom är det ju roligt att ha varit i Klockrike - det ouppnåeliga paradiset. Som så småningom visar sig vara en socken som alla andra.

Förklädda flickor, igen

Av någon outgrundlig anledning hade jag fått för mig att Jenny Nordbergs bok De förklädda flickorna i Kabul är en roman. Det är den inte. Detta är en reportagebok. Intressant föralldel, men skriven med ett ganska tråkigt språk och lite för lång så att det ofta kändes ganska trist att läsa den. Det förstnämnda kanske man delvis kan skylla översättaren för (fast jag tror inte det, egentligen), men definitivt inte det andra.

Läsaren får följa med i mötet med den kvinnliga politikern och hennes familj, men också flera andra flickor och familjer. Det är onekligen lite konstigt hur de liksom lurar sig själva och att det är okej trots att många vet vad de håller på med, men också oerhört tragiskt att det behövs och att det är enda sättet att få vara lite fri som flickebarn.

Det som var mest intressant var nog det faktum att reportern inledningsvis på västerlänningars vis var så absorberad av frågan om genusväxlingens inverkan på de individuella barnen, att hon ställde fel frågor. Inte för att den frågan är ointressant, utan för att fenomenet inte handlar om de individuella behoven utan om de kollektiva. Om familjen och hedern, som i många länder uppfattas på ett sätt som leder till förtryck av individer - företrädesvis kvinnor.

Men nej, jag tycker inte som Aftonbladet att boken är "oupphörligen fängslande". Jag är dock glad att jag har läst den.

(Varför jag hade fått genren om bakfoten? Kanske påverkades jag av det faktum att vi i bokcirkeln för ett drygt år sedan läste Jennifer Clements synnerligen skakande roman om flickor som, för att överhuvudtaget kunna överleva, kläs ut till pojkar och/eller göms undan i Mexicos bergstrakter. Den har jag skrivit om längst ner i inlägget du hittar här.)

De osynliga

Fjärde söndagen i advent pratade en decimerad bokcirkel om Roy Jacobsens De osynliga, en mycket charmig roman som inte på något sätt är "feelgood". För en gångs skull är jag beredd att helhjärtat hålla med om det recensionsutdrag som förlaget valt att lyfta fram på framsidan av pocketupplagan: "Det är en oerhört fängslande berättelse, osentimental, poetisk och gripande." (Inga-Lill Mosander)

På en ö i norra Norge bor Ingrid och hennes familj - ensamma med sina djur mellan himmel och hav. Man talar inte mer än nödvändigt och man sliter omväxlande med och mot naturen för att överleva. Barn får bli kompetenta vuxna väldigt snabbt och omtänksamheten är karg, men mycket stark. Man får pröva vad som kan förändras och vad som bör vara som det är. Språket är tvärhugget men vackert och genomtänkt.

Vi tyckte om boken alla tre. Ingen av oss hade hört talas om författaren förut, fast han är översatt till 26 språk och har funnits på svenska sedan början av 90-talet. (Det är konstigt med tanke på hur mycket vi alla läser.) Och fast jag inte förstår allt som händer och jag inte riktigt vet varför boken heter som den heter, så gör det inget den här gången. Den är vacker. Den är tänkvärd.

Och jag tänker på min mormor och morfar och på Bohusläns skärgård där jag delvis tillbringat mina barndoms somrar.

Vad är sanning?

Förra söndagen var det dags för bokcirkel igen, en  högt skattad oas i vardagen. Så vilsam var väl kanske inte Jonas Hassen Khemiris Allt jag inte minns, men den skilde sig från vardagen iallafall. Och tvingade en att tänka.

Boken handlar om Samuel, som är död efter en bilolycka. Någon slags författare, som vi här kan kalla Berättaren, försöker belysa vad som hände innan det skedde genom att prata med släkt, vänner och flickvänner. Boken består av korta stycken, åtskilda av stjärnor och oftast högst en halv till en sida långa, berättade av dessa olika personer. Ibland interfolierar Berättaren själv och ofta verkar de prata om sina minnen till/med honom (Är Berättaren en han? Jo, jag tror faktiskt att han någonstans refereras till som av manligt kön.), men det händer allt som oftast att man som läsaren tappar orienteringen och inte riktigt har klart för sig vem som är "jag" och vem som är "du" i de olika styckena. Det som berättas om vad människorna minns står inte heller precis i kronologisk ordning.

Så även om berättelsen i sig kanske inte är så udda (men ganska speciell, för all del), så är det sättet att berätta som är både behållningen och det som gör boken svårläst. Det blir alltså lite rörigt, men vågar man släppa taget om kontrollbehovet så börjar en någorlunda heltäckande bild ta form av den upplevelsesökande Samuel (som egentligen inte verkar bry sig om någon annan än sin mormor), hans nära vän Vandad (en biffig karl vars transaktioner är både tragiska och komiska, dock för det mesta kriminella), de två flickvännerna (som inte heller verkar må bra någon av dem) och det hemliga boende för gömda som upprättas i mormors hus när hon hamnat på ett hem.

Men det blev lite väl långt till slut. Och när jag nästan hade givit upp, då började sista delen av boken. Och där vänder Khemiri på allt och läsaren blir ännu mer förvirrad. Han börjar med att göra det oförlåtliga, som nästan aldrig fungerar, nämligen att låta Samuel berätta vad han tänkte precis innan han dog. Det är så dumt att det blir genialt, när han i nästa andetag låter Berättarens egna minnen blandas in och ifrågasätta vilka minnen som är vilka. Samtidigt visas hur de olika personernas perspektiv och minnen brutalt krockar med varandra.

Så blir boken en kommentar till den eviga frågan: Vad är sanning? Och definitivt ett inlägg i debatten kring romaner "baserade på en verklig historia". Läs den om du vågar ge dig in i det.

(Det kanske inte finns en sådan debatt. Det kanske bara är jag som envist hävdar att många sådana "sanna" böcker är mindre trovärdiga och mindre givande att läsa än en god fiktiv roman. Jag menar: Vad är det som säger att det som har hänt vid ett speciellt tillfälle är mer verkligt än det som skulle kunna hända eller som antagligen redan har hänt? Inget. Bara det handlar om levande människor man kan tro på.)