Sommarens läsning 2019

Nu tar augusti månad snart slut och det är dags att sammanfatta sommarens läsning. Dock måste jag erkänna att den är synnerligen spretig. Jag har gjort som de senaste åren, nämligen plockat olästa böcker ur hyllan därhemma. En del har jag köpt någon gång, andra har jag fått. De har stått där i många år eller sedan i julas. Så här såg delar av högen ut:

Några av titlarna skriver jag mer om här.

Bönbok för en vän av Joan Didion har ju en fantastisk titel, men tyvärr blev jag besviken. Boken kom ut 1977 i original och originaltiteln är A Book of Common Prayer, men det finns definitivt inga böner i denna förvirrade berättelse om förvirrade människor. Det mest intressanta är den avslutande analys av hennes författarskap som finns i min pocketversion: 

"Huvudpersonen är alltid en kvinna, egentligen en och samma kvinna. (...) Hon har en dotter som har råkat, eller kommer att råka, illa ut. (...) Hon är på rymmen, på ständig genomresa...fantiserar om ett liv istället för att leva det och aktar sig för att minnas. (...) 

Joan Didions berättare tillkännager alltid sin roll och funktion. Hon försöker förstå den kvinnliga huvudpersonen...bemödar sig om att skapa en helhet av motsägelsefulla fragment. Joan Didion låter berättaren sabotera romanens anspråk på att vara meningsskapande, vilket är mycket störande och befriande."

Själv blir jag mest störd. Det är febrigt och obehagligt och ganska tråkigt - och fullkomligt meningslöst. Jag suckar av lättnad över att den är utläst och inser samtidigt att det är alldeles uppenbart att jag vill ha någon slags mening i en berättelse.

__________

För att vila mig kastade jag mig in i åttonde delen av Jan Guillous epos om nittonhundratalet: De som dödar drömmar sover inte. Hans böcker är ju också nästan febriga, eftersom det händer saker hela tiden och läsaren drunknar i berättelsen vare sig hen vill eller inte. Men boken är allt ganska lik den förra i ordningen, den som heter 1968. Lite tröttsamt, som alltid med Guillou, men samtidigt så himla välskrivet och historiskt intressant. Och fullkomligt fullproppat med mening.

__________

Snäckors sorl innehåller 20 noveller av Karin Boye och var en oväntad upplevelse. Skam till sägandes måste jag erkänna att jag faktiskt inte hade koll på att Boye skrivit noveller. Dikter, javisst. Och en roman eller två. Men noveller? Jodå. De är mestadels riktigt, riktigt bra. Men utmattande, eftersom berättelserna är så intensiva och hjärtskärande - om olika människor som oftast står vid någon slags vändpunkt i livet.

__________

Alla dessa små bevis på vår vänskap av Donaghy, Saker vi inte säger av O 'Flanagan och De oförglömliga av Ahlström var alla trevliga och lättlästa och inte ett dugg oförglömliga. Det är skönt med några stycken sådana, men det blir också tröttsamt i längden.

__________

Sista kulan sparar jag åt grannen av Fausta Marianovic kom ut för mer än tio år sedan och handlar om kriget i det forna Jugoslavien. Jag blev mycket berörd och fick många tankar kring hur jag egentligen skulle reagera om katastrofen kommer och om kriget plötsligt delade upp min familj i vänner och fiender. Åtminstone jag har alltid frågat mig varför folk inte sätter sig i säkerhet innan det är för sent, men tvingas här inse att jag inte heller skulle fatta något - inte skulle vilja fatta något - förrän det obegripliga är ett faktum.

__________

Kalla det vad fan du vill av Marjaneh Bakhtiari är en riktigt rolig och ganska svidande kritik av både infödda svenskar och invandrare, varav en del ser sig som svenskar och andra inte. I en recension stod det att författaren "tänker som en komediförfattare och arbetar som en dramatiker: förstår alla, driver med alla". Det stämmer och boken är definitivt läsvärd, även om stilen till slut blir tröttsam och berättelsen tappar sitt driv när den byter fokus från familjen Irandoust till andra människor i förorten.

__________

Den senaste månaden, tillbaka från semestern, har jag läst färdigt nästa bokcirkelbok samt vilat mig med att läsa några av "de vanliga" omläsningsböckerna i hyllan: någon bok om Mrs Pollifax resp Lord Peter Wimsey, någon av Maria Lang och Agatha Christie och Rosamund Pilcher och Marianne Fredriksson. Hederliga deckare allihop, utom de två sistnämnda.

Vad i hela friden?

Vad i hela friden ska det här egentligen föreställa? Jag begriper ingenting efter att ha läst ut Finna sig, Agnes Lidbecks bejublade debutroman (2017). Enligt baksidestexten är det "en roman om kvinnans möjligheter och begränsningar". Det är inte sant. Den här boken handlar bara om begränsningar.

Bokens huvudperson heter Anna. Hon lever i nutid med man och barn och småningom en älskare, som hon plötsligt får vårda på dödsbädden. Hon verkar inte tycka att hon finns - eller att livet överhuvudtaget har någon mening - om hon inte hela tiden blir bekräftad som den hon tror att hon måste vara för att vara perfekt. Resultatet blir en ganska gräslig person som aldrig är riktigt närvarande och som inte bryr sig om någon annan människa än sig själv och hur hon ter sig i andras ögon. Man, barn, älskare: alla är de liksom rekvisita i filmen om Anna. När hon tröstar sitt barn, när hon älskar, när hon plockar ur diskmaskinen - hela tiden! -  tänker hon på hur hon tar sig ut och på vad en tänkt betraktare tänker om henne.

Det är tragiskt och dessutom ganska tröttsamt att läsa. Och igenkänningsfaktorn är för min del noll. Finns det verkligen så´na människor? Utan minsta försök till ärlighet, självdistans, utveckling. Klippdockor utan liv. Jag har aldrig träffat någon.

Boken inleds med en text i kursiv på en egen sida i någon slags läroboksstil. Här slår berättaren fast hur kvinnan ska vara och hur hon och samhället fungerar.

"Grundförutsättningen är att kvinnan spelar tre roller. Hon ska vara mamma. Hon ska vara åtråvärd. Hon ska vara omhändertagande, hon ska vårda. Respektive roll ska spelas enligt överenskomna riktlinjer. Replikerna är givna." (försättsblad, typ)

Punkt. Liknande stycken återkommer sedan boken igenom och används på så sätt att de efterkommande kapitlen om Anna illustrerar och exemplifierar dessa påståenden. Romanen är indelad i tre delar som tar upp respektive roll och berättar hur Anna spelar den. Hon gör "rätt", men ingen blir lycklig och hon försöker inte någon enda gång göra uppror mot vare sig själv eller andra. Det blir ganska trist.

Berättaren är synnerligen allvetande, men håller sig benhårt till Annas perspektiv (förutom de kursiva delarna). Dock hela tiden med betraktarens blick - utifrånblicken, den som Anna redan lever i. Romanen är välskriven och lättläst i en slags kortfattat rapporterande stil, javisst! MEN här finns inget resonerande, ingen analys, ingen ödmjukhet. Jag tycker att resultatet är beklämmande.

"Det skulle finnas rum, i en fiktion, för att lära sig något, för en utveckling. Men livet är inte sådant." (s. 143)

Vem säger att det är så? Vad är det för inställning till livet och dess möjligheter som uttrycks - att allt är kört? Vad vill egentligen Lidbeck med detta? Tror hon på detta eller vill hon protestera mot det? Om författaren hade varit man hade han iallafall sannolikt blivit halshuggen och rullad i tjära och fjädrar i sociala medier.

Jag börjar bli irriterad på allvar! Det är fullt möjligt att det är precis det som är författarens mening, men jag tycker faktiskt inte att det räcker med att provocera. Jag upptäcker att jag alldeles bestämt tycker att författaren har ett ansvar för meningen och hoppet också, för att ge någon slags öppning till ett annat liv. Inte ens titeln blir ju en begriplig kritik av sakernas tillstånd (om nu detta ska föreställa någon slags sanning). Att "finna sig" kräver nämligen självinsikt, som jag ser det. Vare sig man finner sig i något eller om man finner sig själv, krävs en medvetenhet som Anna inte tillåts ge uttryck för.

Tilläggas skall att flera av de andra i bokcirkeln tänker annorlunda, men jag blev inte övertygad. Till exempel menade man att detta är en bok i tiden, nu när så många lever i en selfie-värld där man ständigt måste tänka på hur man ser ut och verkar. Det är en intressant tanke, men gör ju behovet ännu större av att ge åtminstone ett litet, litet hopp om att det finns alternativa sätt att ta sig an livet.

Jag läste i en recension av Horace Engdahl senaste bok De obekymrade (som för övrigt tydligen ger uttryck för ungefär samma slags "vältuggade gubbigheter" som den här boken) att han menar att sådana frågor som jag ställer ovan inte är läsarens frågor utan inkvisitionens. Istället är den enda relevanta frågan till en bok: Berikas min tanke av läsningen?
Mitt svar är: - Nä, det kan jag inte påstå.


(Det har varit ganska absurt att parallellt läsa Fatima Bremmers Ett jävla solsken om Ester Blenda Nordström, en äventyrlig journalist och författare som under tidigt 1900-tal bröt med bilden av den typiska kvinnan så ofta hon kunde. Även om boken är oerhört tjatig och långrandig, så finns här både  uppfriskande berättelser om denna pionjär och intressanta historiska fakta om tiden. Det var betydligt mer berikande.)

Rent ut sagt förbannad

Nu måste jag börja läsa nästa bok, så jag ska försöka skriva något om den senaste vi pratade om på bokcirkeln: Stanna hos mig av Ayobami Adebayo. Denna debutroman handlar om Yejide och Akin som träffas på ett universitet i Nigeria under 80-talet. De älskar varandra, men får inga barn. Han tar en andra hustru, men det blir inga barn ändå - och läsaren har redan tidigare förstått att det beror på honom. Småningom dör bihustrun och Yejide får barn med sin svåger, barn som alla visar sig lida av den dödliga blodsjukdomen sickelanemi.

När barn efter barn dör och maken aldrig anförtror sig, tycker hustrun sig inte ha så mycket kvar att leva för i äktenskapet och flyttar därifrån. Mest är det hon som berättar, men när vi närmar oss nutid så får läsaren del alltmer också av hans tankar och känslor. Han visar sig verkligen älska henne, men han visar också en direkt föraktlig brist på mod och vilja att stå upp för sig själv och för den han älskar. Jag inser att det inte är lätt att vara äldsta sonen i denna för mig främmande kultur, men har svårt att köpa den totala bristen på försök till individualitet. Antagligen för att jag inte begriper tillräckligt.

Är det någon som överhuvudtaget utsäger titelorden så är det nog han, men problemet är väl att han aldrig säger det högt. Att han låter henne bära all skam och alla skuldkänslor, fast det egentligen är hans problem och svekfulla påhitt som saboterar alltihop. Boken är lättläst och antagligen mycket välskriven eftersom jag blir så rent ut sagt förbannad på den där karln.

Det mest intressanta är vad bilden "Alla tyckte om henne. Hon var som vatten." egentligen betyder. Samt den gnagande frågan: Vad kan det finnas i min/vår kultur som hindrar människor från att vara ärliga mot den de älskar mest?

Allende låter texten flöda

Förra helgen var det bokcirkel igen och vi begav oss till en sydligare kontinent. Jag har inget minne av att ha läst Isabell Allende tidigare, men antar att åtminstone något utdrag ur Andarnas hus måste ha ingått i min litteraturutbildning. Det vore konstigt annars, tänker jag, eftersom den var ganska nyutkommen när jag började på min kulturvetarutbildning 1988. Dessutom räknades hon då som den främsta kvinnliga författaren från Sydamerika.

Nu har jag läs Eva Luna tillsammans med övriga damer i min bokcirkel. På baksidan använder förlaget adjektivet ”frodig” och det är väl det minsta man kan säga. Det är en helt vansinnig berättelse, men ganska underhållande. Den bästa beskrivningen är nog att det är en saga, där det är kvinnan som är hjälte. Männen är av vikt, men inte viktigast. I alla fall inte älskarna och äventyrarna, utan isåfall de trogna vännerna.

Vi får följa Eva Luna under hennes uppväxt efter mammans död när hon var sex år. Man får låta texten flöda igenom sig, för detaljerna är så många och så osannolika att man nog fastnar annars, men det är ganska uppfriskande och också imponerande att hon orkar överleva alla konstiga människor och förhållanden hon möter. Boken strör politiska kommentarer om diktaturer och skendemokratier omkring sig, utan att liksom låtsas om att den gör det. Det blir ganska roligt. Texten är lättläst, men berättelsen tappar rätt mycket fart på slutet (trots att det är där äventyret på sätt och vis kulminerar). Samtidigt som det absoluta slutet på ett lite klurigt sätt öppnar för en ny - en annan? - berättelse.

Det jag tycker är trevligast är – förstås – att språket och litteraturen spelar en så stor roll i boken. Eva Lunas överlevnad beror till stora delar på förmågan att väva berättelser, berättelser som förvånar och bryter mot förväntningar och normer. Hon berättar sina historier för att uppmuntra sig själv och för att känna att hon kan styra över något här i världen. Hon berättar för andra, för att glädja dem, tacka dem eller för att få mat och omsorg i utbyte. Eller för att snärja dem. Småningom får hon känna fröjden i att kunna läsa och skriva, utvecklar sina berättelser ytterligare och verkar kunna försörja sig på dem.

Kort sagt: En småtrevlig, om än inte oumbärlig, läsupplevelse. 

Tappar lusten

Till den senaste bokcirkeln läste vi inte en roman, utan en "reportagebok". Eftersom jag helst vill läsa romaner i detta sammanhang - de ger alltid mycket mer intressanta saker att prata om - så utfärdas härmed en varning för att jag kanske har fått en alltför negativ uppfattning om boken ifråga. Bara så att ni är beredda.

Vi läste Åsne Seierstads Två systrar. Boken handlar om hur dessa systrar, från en relativt liberal muslimsk familj i Norge, plötsligt för några år sedan valde att ansluta sig till IS i krigets Syrien. Större delen av boken ägnas åt att beskriva pappans fruktlösa  och farliga försök att få tillbaka sina döttrar, döttrar som säger sig vara nöjda med sitt val och med sina nya liv.

På de sista sidorna berättar författaren att hennes huvudsyfte med boken är att försöka ge ett svar på frågan om hur det kommer sig att norska ungdomar radikaliseras och gör ett sådant val. Delen i mitten av boken, som  rekonstruerar flickornas liv åren före flykten/resan, kan nog sägas försöka ge en bild av det svaret. Den delen är också den bästa, medan pappans förfärliga jojo-åkande över både geografiska och mentala gränser till slut blir mest långtråkigt.

Kort sagt: En splittrad bok med ett torrt språk som aldrig lyfter. Trots att ämnet är intressant och högaktuellt blir boken tråkig - och jag tappar lusten att analysera mer.

Det har faktiskt inte blivit av att läsa henne förut. Nu vet jag att jag inte behöver göra det igen.

Knappast som i ett nötskal

Andra advent var det bokcirkel för sista gången 2018. Vi hade läst Ian McEwans Nötskal och gruppen var ganska delad i sin uppfattning av boken. Alla är dock överens om att författaren skriver på ett njutbart språk och att han kan väva en historia.

Berättaren i denna roman är fostret i höggravida och vackra Trudys mage, ett oerhört mångordigt och filosoferande foster som tycks ha stenkoll på vad som händer utanför dess livsrum - trots att han med jämna mellanrum inte hör någonting alls p g a buller i tarmar och liknande. Övriga medverkande, som utförligt beskrivs inifrån magen, är huvudsakligen:

John - blivande far, poet med bokförlag, utkörd ur sitt hus av hustrun Trudy som han älskar
Claude - mäklare som vill sälja huset ifråga, bror till John och älskare till Trudy

Medan fostret pratar på får läsaren mellan alla beskrivningar, funderingar och drömmar (ofta lite tjatigt repeterade) vara med när hans mor och farbror planerar och genomför mordet på hans far. Här ska man av baksidestexten att döma associera till Hamlet, vilket känns ganska långsökt. Det hela slutar med att fostret sätter igång förlossningen för att hindra mördarnas flykt. Ganska väntat.

Jag är inte särskilt begeistrad, som synes. Segt och pratigt, även om perspektivet en kort stund i början känns fräscht och själva mordet onekligen var rätt snyggt uttänkt. Men det håller inte, jag köper det inte. Det är inte trovärdigt, hur många poddar och självhjälpsböcker Trudy och fostret än har lyssnat på, att det senare kan resonera och berätta på detta sätt. Författaren följer helt enkelt inte sina egna spelregler. (Se mer om detta i mitt referat av Göran Häggs Författarskolan från 2012, som jag sedan tillämpar på Guillous Brobyggarna.)

Det enda som är riktigt intressant är titeln. Ordet "nötskal" används en enda gång i hela boken, i början av kapitel sju. Här talas om specialiserade ord och bildkonstnärer - och vetenskapsmän - som "i likhet med foster frodas på ett begränsat område". Och fostret ifråga liknar detta vid "att vara instängd i ett nötskal, se världen i en liten bit elfenben, i ett sandkorn".

Är det något positivt? Ja, det är klart att fostret tycker det - och att samhället tycker om (eller iallafall kräver) specialisering är vi väl alla ganska så på det klara med. Jag tänker också på det svenska uttrycket "som i ett nötskal", som kanske finns på engelska också och som betyder "väl avgränsad och i koncentrerad form". Det uttrycket upplever jag som positivt, med en inneboende känsla av att det är sanningen/det viktigaste man har fångat i detta nötskal.

Frågan är om det inte finns ett embryo (!) till självkritik och samhällskritik här? Och då kanske denna läsning inte var alldeles onödig. För vi behöver ju alla med jämna mellanrum ställa oss frågan om hur vårt eget perspektiv begränsar oss, om huruvida vår egen sanning hindrar oss från att se verkligheten och människorna som den/de är.

Verktyg för energihantering

Tio saker som får mig att må bättre

⏩ Gå ut i solen - eller i det dagsljus som finns - minst 12 minuter per dag. Orkar du inte gå, klä på dig och sitt.

⏩ Skaffa en mat- och sovklocka. Först när du har fungerande dagliga rutiner, kan du också frångå dem någon gång ibland.

⏩ Vila på riktigt varje dag. I sängen, med släckta lampor, eller åtminstone i soffan utan att göra något alls och med telefonen i andra änden av huset. Säkerställ att du får inte bara ”reparasjonshvile” utan också ”helingshvile”.

⏩ Gör en sak i taget, men växla mellan olika typer av aktiviteter, mellan fysiska och mentala saker. Och vila emellan.

⏩ Sitt ner när du duschar. Minska vattenstrålarnas tryck och försök fokusera på hårtvätten, så att du blir klar innan du svimmar av. Vila efteråt.

⏩ Njut av NU och gläds över det du har och kan.

⏩ Undvik miljöer med många människor och sinnesintryck, buller och högt i tak, så mycket det går. Handla på nätet, använd brusreducerande hörlurar, åk bil eller cykel (om det går), skaffa en frisör som jobbar ensam, välj (eller kräv!) ett lugnare hörn på restaurangen om du verkligen vill eller måste vara där. Stå ut med att alltid vara den där jobbiga typen.

⏩ Stäng av alla aviseringsljud och kolla flödet på FB högst 1-2 ggr per dag. Dela upp tv-programmet/ filmen du vill se i flera delar, med vila emellan.

⏩ Respektera dig själv när du är trött, utledsen eller stirrig. Klappa dig ömt och vänligt på axeln - men säg också till dig på skarpen att ligga still.

⏩ Börja med att göra det du vill, önskar, blir glad av att göra. Har du ork kvar efter det, kan du göra något av allt du ”måste”.

En del av dessa tips kanske känns helt ointressanta för dig, en del kan du kanske ha glädje av. Alla visar en del av den vardag som är min, där ”pacing” eller ”aktivitetsavpassing” är en nödvändig konst att lära sig och tillämpa. Vad som hjälper dig i din vardag vet bara du, så anpassa efter just dina förmågor, behov och svårigheter.

De tio tipsen lades ut ett i taget som status på Facebook, som en alternativ adventskalender 2018. Till er som ville ha en sammanställning - var så goda!