Med barn i tvåsiffrig ålder har man hunnit vara med om en del utvecklingssamtal av både den ena och den andra sorten. (Det värsta jag har varit med om var den gången två vuxna satt och rackade ner på min åttaåring i fyrtio minuter, utan att säga en enda positiv sak trots mina försök att lyfta fram dem. Medan det stackars barn som skulle "utvecklas" var närvarande.) Och jag får erkänna att jag var lätt skeptisk när skolan skulle genomföra en förändring som innebar att eleverna själva skulle hålla i det - och läraren knappt vara med alls. Mina tvivel har dock skingrats och jag är såld på detta!
Nu i vår är vi med om detta för andra gången. Allt är mycket väl förberett. Eleverna har fått fylla i självuppskattningar i alla ämnen, pratat enskilt med alla lärare och dessutom fått en skriftlig kommentar som vi som föräldrar har möjlighet att se vid tillfället ifråga. Flera samtal pågår samtidigt och läraren cirkulerar för att ge möjlighet att ställa frågor och för att hjälpa till att formulera den individuella utvecklingsplanen. Eleverna har en tydlig ordning för samtalet, berättar vad de olika lärarna har sagt och får visa upp sådant som de är stolta över i respektive ämne. Och vi föräldrar ser hur barnen börjar fatta vad det konkret innebär att ta ansvar för sitt lärande. Dessutom kan vi plötsligt diskutera åtgärder utan att hamna i den vanliga gnäll- och tjatramsan hemifrån.
Jag tycker att det är upplyftande. Dessutom tvingas vi föräldrar formulera vad vi är stolta över hos våra barn och vad de är bra på. Mycket nyttigt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar