Mmm. Nu har jag sett näst sista programmet om klass 9A på Johannesskolan i Malmö. Vad tycker jag egentligen?
Det är en vacker serie med långsamt tempo, miljöbilder och fin musik. Man har lyckats att varsamt få fram många fina porträtt (eller kanske fylliga ögonblicksbilder?) av unga människor som ger tittaren en inblick i vad det kan innebära att vara 15 år i Sverige idag. Man har inte glömt bort att lärande handlar om motivation och hårt arbete.
Men många upprepningar gjorde ibland programmen, särskilt i början, lite väl sega. Det är väldigt tydligt att denna dokusåpa handlar om eleverna och inte ett dugg om lärarna - de är inte individer utan snarare ett med de olika lärartyper som de får representera. Och vad gäller motivationen är den väldigt hårt knuten till något utifrån kommande - t.ex. expertlärare - och ganska löst till någon inre drivkraft. Även om det finns där.
Eleverna och lärarna har gjort en spännande resa under höstterminen och nu har vi fått reda på resultaten. Målet att alla elever ska bli behöriga för gymnasiet - dvs vara godkända i svenska, engelska och matematik - har nästan uppnåtts. Det är ett självklart mål, tycker jag. Och jag tror nog faktiskt att det i princip går att få alla elever dit, även om det kan vara svårt med nyss anlända invandrare och personer som mår psykiskt mycket dåligt. Det andra målet - att bli tredje bästa klass i landet - är inte uppnått (även om man i vissa ämnen kanske inte var så långt ifrån?) och lika bra är det. Målen i skolan är tack och lov inte relativa längre, utan varje elev ska bli bedömd efter sina egna kunskaper oberoende av vad andra presterar. Varför ska man då plötsligt ställa upp ett jämförande mål? Jag inser att folk tycker att det blir bättre tv och mer spännande så här, men ifrågasätter definitivt lämpligheten i det ändå.
Men det viktigaste är ändå: Man kan om man vill - mycket mer än man någonsin trodde! Och: Det kan vara bra att ibland fundera på om man som lärare blivit hemmablind och tappat geisten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar