Äldste sonen har just dragit till skolan - efter en stunds iskall tystnad/otrevliga svar - och drämt igen dörren efter sig. På datorn har han medvetet låtit bli att logga ut, eftersom bakgrunden på hans skrivbord just bytts ut mot en idiotteckning med texten "I hate you mom".
Suck.
Livet som mamma bjuder onekligen på ganska många tillfällen till eftertanke och självrannsakan. Problemet är väl att det inte är så lätt att vara klar och analytisk när man blir känslomässigt påverkad av det hela samtidigt. Kort sagt: Jag är lite ledsen. Och inte har jag fått något vettigt gjort på hela förmiddagen, sonens "sovmorgon". (Eftersom han inte sover när han har möjlighet antar jag att han inte kan räknas som tonåring än, men...)
Ska jag sluta bry mig? Nej, det går ju inte. Men hur tjatar man utan att tjata? Vad jag än säger betraktas det ju som tjat och gnäll. (Och SÅ tråkig låter jag faktiskt inte. Iallafall inte hela tiden.) Det är ju föralldel något av min uppgift som förälder att "tjata", dvs att peka på och hålla gränser samt fostra till socialitet. (Finns det ordet, egentligen?) Det är visst friskt att han stretar emot, sägs det, men nog tar det en massa energi alltid. Särskilt som det har varit ganska lugnt ett tag.
Jag får nog lägga ned lektionsplanerandet till i eftermiddag. Jag behöver te, en god bok, kanske lite sudoku och glad musik i bakgrunden. (Som kompensation får jag väl se till att lägga i en tvätt och sätta igång en diskmaskin...!)
1 kommentar:
Stor kram tjejen! Jag vet hur det är,trots att de telningar jag tampades med inte var mina egna.
Som en klok släkting sa, -I den åldern är de helt övertygade om att de är världens mitt och att ekvatorn går genom deras navel.
Så sant som det är sagt.Om man sedan som vuxen råkar påpeka något annat får man veta att man lever.
Nåja, det bästa man kan säga om tonårstiden är väl att den går över....
Skicka en kommentar