I söndags diskuterade bokcirkeln Markus Zusaks Boktjuven. Vi var relativt överens om att det är en läsvärd bok, som ger ett lite annorlunda barnperspektiv på detta att vara tysk under andra världskriget. Och samtidigt, liksom i förbigående det också, en bild av ordets och läsningens nödvändighet och makt.
Jag är också mycket förtjust i berättarperspektivet! Den allvetande berättaren med ständiga läsartilltal har varit mycket ovanlig de senaste tjugo-trettio åren (eller iallafall så långt och brett som jag kan överblicka), om man undantar Astrid Lindgrens böcker förstås. Därför tycker jag att boken kändes ny och fräsch. Detta dock sagt med ett litet frågetecken i kanten för om det verkligen är någon vits med att det är just Döden som är den berättaren? Jag är inte alls säker på det, faktiskt, men även om det ibland blev lite krystat förstörde det ändå inte läsupplevelsen för mig.
Dock kan konstateras att det är alldeles för långt med 582 sidor. Jag hade en rejäl lustsvacka i läsningen under ett hundratal sidor i mitten, men sedan kom berättelsen liksom igång igen. Eller som någon i gruppen sa: Den är lite ojämn, den här boken.
Tilläggas kan att bildspråket är alldeles, alldeles underbart! Inga stora åthävor, men mängder av känslomättade besjälningar och personifieringar som lyfter den vardagliga berättelsen där och då till något som kunde gälla oss alla.
Och det är ju det man är ute efter - att lära sig mer om hur det är att vara människa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar