För ett tag sedan kommenterade jag en väns statusrad på Facebook, som handlade om att säsongen för hennes söners vintersport nu har dragit igång och hur många gånger i veckan de är engagerade i detta. (Typ tre vardagar i veckan plus lördag och/eller söndag.) Av utropet framgick att detta påverkar hela familjen.
Jag skrev: "Jag skulle bli galen! Kan de inte cykla med sina trunkar ibland? Eller åka buss?" Möjligheten till eventuell samåkning nämnde jag inte.
Reaktionerna, inte från henne men från hennes vänkrets, lät inte vänta på sig:
Ja, det märks ju vilka som är sportföräldrar och vilka som inte är det...! och Vad gör man inte för de små? (Och så följde en uppräkning av vilka olika aktiviteter som barnen i den familjen har varje vecka - cirka tre olika.) och liknande.
Hoppsan! Trampade jag i ett getingbo? Men jag borde ju veta vid det här laget att barnens aktiviteter är en helig plikt för oss föräldrar idag. Det är på gränsen till hädelse att, som jag gjorde, sitta bredvid fotbollsplanen och läsa en bok istället för att uppmärksamt följa träningen stående. Men det är ju så skittråkigt! När de kunde cykla själva så följde jag faktiskt inte med regelbundet längre.
(Det är ju därför vi har valt att bo i stan - för att ha cykelavstånd till det mesta samt tillgång till bussar och andra kommunikationer.)
Och jag tycker inte alls att jag är en dålig mamma för det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar