Jag spacklar för närvarande igen de cirka tusen skruvhål som min man borrat och (nästan) fyllt med skruv. Lite i taget, en dag här och en helg där. Det är ganska tillfredsställande att se hur ytan blir jämn och slät - iallafall efter andra omgången med spackel och slipning.
Tillfredsställande är också ordet som förklarar varför jag gillar att måla. I källaren var de tre bärande pelarna mörkt mossgröna (precis som hela hallen och trapphuset när vi flyttade in). Först fläckade jag ner dem med röd rostskyddsfärg på sina ställen. Det såg skumt ut. Sedan grundmålade jag första varvet. Det såg gräsligt ut. Nu har jag målat första varvet med "den riktiga" färgen - och man kan ana hur jättefint det blir - och snart är.
Härligt konkret i en värld där man ibland får både spackla och måla även i en mer symbolisk betydelse! Tänk på hur bra det blir när du tålmodigt har gjort varje del av både underarbetet och färdigställandet - även om det kanske inte ser så bra ut på vägen!
Eller tänk åtminstone på att det skulle vara ännu värre om du inte gjort något åt det alls...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar